I ett öppenhjärtigt samtal med Dagen berättar ärkebiskop Martin Modéus arför han inte vill jämföra sig med sina företrädare, vad kyrkan inte får slira på, och hur han ser på reaktionerna efter den redan klassiska repliken: ”Det vet väl inte jag!”
Hur börjar en vanlig dag i Martin Modéus liv?
– Den börjar med frukost, bön och tidningsläsning.
Du har varit ärkebiskop i ett och ett halvt år. Var det här du hade tänkt att du skulle hamna?
– Nej, det är inte så att jag har suttit och karriärplanerat. Jag har gått på impuls, lust och kallelse. Då har det blivit på det här sättet.
Du växte upp i Jönköping under 1960-talet. Hur såg ditt barndomshem ut?
– Det var ett gott, rätt så vanligt, kristet hem. Hela familjen var aktiv i den lilla distriktskyrkan Bymarkskyrkan. Vi gick dit på söndagarna, och jag blev rätt tidigt barnledare där. Det var en traditionell och mycket god kristen uppväxt.
När du prästvigdes var du bara 23 år. Du måste ha upptäckt kallelsen tidigt?
– Ja, i sjuttonårsåldern vaknade idén ordentligt om att bli präst. Sedan försökte jag att inte kasta mig in i den med hull och hår. När jag under teologistudierna fick frågan om jag skulle bli präst svarade jag ofta: ”Det får vi se, just nu läser jag teologi.” Jag ville hålla dörrarna öppna för att Gud skulle vilja något annat. Jag var ju som sagt rätt ung, och då gör man klokt i att inte vara för kvick. Genom åren har jag ibland aktivt kastat grus i mitt eget maskineri för att inte dra iväg för snabbt.
Fanns det förebilder runt dig som manade fram tanken på att bli präst?
– Vi får tro och hoppas att den tanken var ett materiellt utslag för en kallelse från Gud. Men jag rörde ju mig i en kyrklig miljö, så där fanns det många förebilder. Det fanns också några präster i släkten i min morfars generation, men det var inte så att jag upplevde att jag tillhörde någon sorts prästsläkt.
Hur vill du beskriva din kallelse?
– Min kallelse är att vittna om Guds kärlek och låta den få materiella uttryck på jorden. Det handlar om allt från församlingsbygge till solidaritetsarbete. Det finns så många bilder av Gud, kyrka och religion som något som hotar oss. Jag skulle så gärna vilja att människor fick uppleva att det är med kärlek som Gud kommer till oss: ohotande, bara givande, stödjande, vattnande och växande kärlek, som är god för människan och för världen.
Är det främst prästens eller ärkebiskopens kallelse som du beskriver nu?
– Alltsammans: den mänskliga, den prästerliga och den ärkebiskopliga kallelsen. Det kan inte vara så att jag går till jobbet och har en kallelse och sedan när jag går hem på kvällen så inträffar en annan kallelse. Det är en del av mig.
Har du någon gång identifierat dig med profeten Jona i Gamla testamentet och velat fly från kallelsen?
– Nej, jag kan inte identifiera mig med Jonaskräcken inför kallelsen. Sedan måste man tillägga att den värld som vi i västerlandet lever i är en privilegierad värld. Ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet ger oerhörda ytor för människor. Jona levde ju under helt andra omständigheter.
Det inre motståndet kanske kan uppstå även i ett fritt samhälle.
– Det har du alldeles rätt i, men nej, jag har inte känt ett inre motstånd på det sättet.
Vilka personliga egenskaper kännetecknar dig?
– Det är klart att jag kan se vissa karaktärsdrag hos mig själv, men jag brukar undvika att beskriva mig själv på det sättet. Framför allt har man ett ansvar att förvalta sina mänskliga resurser på ett gott sätt. Jag kan ta ett exempel: Jag är rätt gladlynt av mig. Det kan man använda för att skapa god stämning, men man kan också använda det för att flamsa bort viktiga sammanhang. Men beskriva mig får andra göra.
Svenska kyrkans kyrkostruktur har ibland gjort att människor trott att Svenska kyrkan inte är så noggrann med kristen tro, att vi är en mumlande kyrka.
— Martin Modéus
En del av dina företrädare har varit stridbara i den offentliga debatten på ett sätt som du inte har varit. Tänker du på den skillnaden?
– Att analysera sig själv i termer av stridbarhet i förhållande till andra personer kräver ett utifrånperspektiv som man ska akta sig för att tro att man har. Svenska kyrkan har valt sina ledare utifrån någonting som kyrkan har ansett sig behöva vid en viss punkt i tillvaron. Det innebär att man med frimodighet kan ta plats i ämbetet som den man är. Men jag upplever inte några väsentliga teologiska skillnader mellan mig och företrädarna. Då tänker jag på den långa ärkebiskopslinjen som sträcker sig bakåt.
Men det är intressant att ärkebiskopen under ett antal år är en person som har sin stil och sitt sätt, och sedan kommer någon annan som har en annan stil och ett annat sätt, samtidigt som ämbetet är detsamma.
– Det är en relevant iakttagelse. Det svar du fick kommer från Anders Wejryd, en av mina företrädare, som uttryckte det på det sättet: Kyrkan väljer den ledare som den behöver. Det var ett väldigt klokt medskick som har hjälpt mig mycket. Det hjälper en att inte spegla sig i företrädaren, även om andra gör det. Kyrkan såg någonting som den behövde och därför valde den mig. Och då är det som jag är satt att förvalta.
Då lämnar vi företrädarna. Vad vill du bidra med under din tid som ärkebiskop, när det gäller ton och tilltal?
– Jag hoppas att det blir väldigt tydligt att Svenska kyrkan är en kristen kyrka med ett djupt självförtroende i sin tro. I vår kyrkostruktur är det kyrkan som institution som bär tron. Inte minst gestaltas det genom de vigda företrädarna som lovar att stå för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Ibland blir kyrkan en plattform där människor utifrån en djupt bekänd egen tro är väldigt aktiva, och ibland blir kyrkan en plats där människor går och brottas med sina tvivel. Det betyder inte att kyrkan slirar på målet och att ”anything goes”. Kyrkan bär sin tro med frimodighet och stolthet.
Vad är det för mål som kyrkan inte slirar på?
– Svenska kyrkans kyrkostruktur har ibland gjort att människor trott att Svenska kyrkan inte är så noggrann med kristen tro, att vi är en mumlande kyrka. Men Svenska kyrkan står för klassisk kristen tro: det som står i trosbekännelsen. Vi är en kyrka som tror på Jesus, en kyrka som vill tolka och handla i världen utifrån vad vi ser när vi ställer oss nära Jesus.
Kan man säga att det är folkkyrkotanken som du beskriver här?
– Det kan man mycket väl säga. Det är precis vad det är. Folkkyrkotanken betyder inte att vi är en etniskt svensk kyrka, det betyder inte heller att vi är en majoritetskyrka, utan det betyder att vi är en kristen kyrka, med ett starkt kristet självförtroende, som har ett ärende till människorna som bor i det här landet: Guds kärlek i livets alla omständigheter.
”Det vet väl inte jag! Det är ett trons mysterium”, svarade du i SVT:s 30 minuter på frågan om hur Jesu uppståndelse gick till. Den där replikväxlingen väckte rätt stor uppmärksamhet, klippet har setts över en miljon gånger på nätet. Vad tänker du om det?
– Det är väl roligt att det blir uppståndelse kring Jesu uppståndelse! Jag fick berätta vad jag tror på, samtidigt som det blev tydligt var gränserna går för vad man kan uttala sig om. Det blev också en bekännelse av att detta är en kyrka som tror på Jesu uppståndelse. Jag tror på uppståndelsen, men jag vet fortfarande inte hur det gick till. Det finns en väldig massa andra mysterier i världen, antingen därför att de är det i ordets faktiska bemärkelse eller därför att de väcker vår upplevelse av mysteriet.
När Guds mysterier kom till 30 minuter! pic.twitter.com/bSKqSNKL1A
— Jacob Zetterman (@ZettermanJacob) December 14, 2023
Vad är det i det där sättet att svara som väcker förvåning utanför kyrkan?
– Man kan vara helhjärtad utan att vara tvärsäker, men under rätt lång tid har nog kyrkornas sätt att svara på trons frågor ibland uppfattats som lite för tvärsäkert. Där har vi ett gott arbete att göra för att skapa ytor där vi respekterar människor i deras resa och sökande. Det handlar också om tillit till Gud. En människas gudsrelation börjar inte först när jag träffar den människan. Ett sådant synsätt skapar, förutom att det är osant, också en oerhörd kramp hos individen. Om en människas hela ve och väl hänger på att jag just nu börjar prata så måste jag, utan hänsyn till omgivningen, i tid och otid vittna för varenda människa. Kombinerar man det med en rätt smal bild av hur tro ser ut upplevs kristen tro som rätt stängd.
En människas gudsrelation börjar inte först när jag träffar den människan. Ett sådant synsätt skapar, förutom att det är osant, också en oerhörd kramp hos individen.
— Martin Modéus
Hur ofta ber du?
– Jag brukar använda mig av det som kallas bönens staket. Man börjar med att slå ner rejäla stolpar i marken – det är söndagens högmässa. Sedan bygger man vidare genom att spänna en övertråd och en undertråd – det är morgonbönen och aftonbönen. Då står du stadigt, det är förbindelsen mellan stolparna. Och på det spänner man sedan nätet – det är den oavlåtliga bönen, bönesuckarna, det ständigt pågående bönelivet. Jag försöker gestalta det genom bordsbön vid måltider, och i början eller slutet av möten.
Hur kan man beskriva bönen?
– Bönen är i grund och botten en gåva. Anden vet vad vi behöver innan vi behöver innan vi ber och ber i oss med outsägliga suckar. Bönen behöver inte uppfinnas, den finns där. Jag använder andningen som en bild av bönen: Vi andas in och Gud ger oss liv, vi andas ut och ger själva. Det är en grund som är bra, inte minst för kristna som kämpar med sitt böneliv. Man kan fastna i frågor om huruvida man ber rätt eller tillräckligt när man ser de andliga hjältarna runt sig. Då kan det vara gott att slappna av och veta att Gud sköter bönen. Min egen andliga vägledare sa en gång till mig: ”Du, Martin, sluta relatera till ditt böneliv och relatera till Gud i stället.” Det var en befriande kommentar.
Vi tänker oss att statsministern ringer dig en dag och säger: Nu behöver jag din hjälp med att leda arbetet på något av departementen. Vilket väljer du?
– Då skulle jag ställa en motfråga: Var är det du behöver hjälp?
Statsministern svarar att du får välja politikområde själv.
– Men hela frågan hamnar utanför hur jag fungerar. Den typ av självanalys som krävs för att kunna svara på den frågan mäktar jag inte med. Min fråga blir: Var behövs min hjälp? Jag kan inte gå utanför det sättet att respondera på den typen av teoretiska frågor.
Den senaste tiden har Svenska kyrkans prästbrist diskuterats. Vilka tankar väcker den frågan hos dig?
– Det är i grund och botten en fråga om kristen tro i nästa generation. Där behöver vi ta ett tydligare tag. Det handlar om allt från konfirmander och möjligheten att vara aktiv som ung kristen människa i Svenska kyrkan. Sedan finns det ju av tradition ett inflöde av kandidater från rätt många håll och i rätt många åldrar. Det är ju en välsignelse i det att vi får en mångfald i prästkåren.
Finns det någon ouppfylld dröm som du bär på?
– Jag tänker ibland när dagen tar slut att den här dagen hade jag tusen viktiga saker att göra, och jag hann med tjugosju. Hade jag ansträngt mig lite till så hade jag hunnit med tjugonio. Livet består hela tiden av en massa saker som … jag försöker vara där jag är, göra så gott jag kan, och tacka för det som blir. Det är klart att jag önskar att jag kunde få mer tid till nära och kära. Men det känner väl alla.
Vad kan de andra kristna sammanhangen i kristenheten lära sig av Svenska kyrkan?
– Jag vill vända på frågan: Vad kan jag kan lära av de andra sammanhangen? Där finns mycket av frimodighet, idealitet och församlingsbygge som jag gärna vill lära mig.
---
Fakta: Martin Modéus
- Uppdrag: Ärkebiskop i Svenska kyrkan.
- Ålder: 62 år.
- Familj: Hustrun Marianne och fem barn, varav två bonusbarn.
- Bor: Ärkebiskopsgården, i Uppsala.
- Fritid: ”Umgås med nära och kära. Blir det tid över går jag i skogen. Blir det mycket tid över fotograferar jag.”
---
Läs fler intervjuer i Dagens serie Sommarsamtal med samfundsledarna:
[ Del 3: EFK:s Ingemar Forss: Jag låg i fosterställning när jag skulle leda EFK ]
[ Del 4: EFK:s Linalie Newman: "Om EFK splittras förkunnar vi något destruktivt" ]
[ Del 6: Katolska kyrkans Anders Arborelius ”lite förskräckt” över att pekas ut som påvekandidat ]
[ Del 7: Pingst FFS Pelle Hörnmark: "Inte säker på att jag kunde ha blivit pingstpastor i dag" ]
[ Del 8: Equmeniakyrkans Karin Wiborn: "För tre val sedan gick jag med i Vänsterpartiet" ]