Unga människor av i dag är sprickfärdiga av längtan efter Gud. Men de måste få chansen att komma in i församlingarna, inte bara genom dörrarna, utan på riktigt få integreras i verksamheten. Det menar Destinee Uwimana, ungdomspastor i Pingstförsamlingen i Umeå, och en av talarna på Lapplandsveckan.
– Man ser ju att ungdomarna, liksom, de längtar efter mer. De söker något mer, säger Destinee Uwimana.
Men?
– Du hörde mitt “men”, eller hur? De söker efter Gud, men de vet inte var de ska finna Gud. De söker sig online, det finns så många olika medier, så många... platser. Men när de kommer till kyrkan på fredagar, och de får känna att de är inbjudna, att de kan få se någonting hända i sitt liv – jag kan få glädje, jag kan få kärlek, jag kan få kompisar. Har de byggt mänskliga relationer, så blir de kvar.
Behövs genuina relationer
Men det behövs genuina relationer med hela församlingen, menar Destinee Uwimana, och ungdomarna måste känna att de behövs och att de får vara med i de vanliga gudstjänsterna på sitt eget sätt. Hon är själv är ett levande exempel på detta, och berättar att det var chansen att få göra det som både ledde fram till hennes nuvarande arbete – och som fick henne att bli kvar i församlingen och behålla sin tro.
– Jag var den enda kristna bland mina kompisar, så när jag kom till kyrkan var det ingen av mina vänner som följde med mig, berättar hon.
– Jag var en del av församlingen länge, tills en i församlingen sa, “Du, Destinee, vill du vara med och vara volontär på Unite?” Det öppnade för att jag fick vara med och hjälpa till som tolk på söndagar till engelska. Och det ledde till att jag fick hjälpa till på ungdomssidan som volontär. Och det ledde till att jag fick jobba som ungdomsledare, säger hon och skrattar.
[ Glädje i fokus på Lapplandsveckan ]
För kortsiktigt
Frågan om hur man ska involvera ungdomarna mer känns kusligt välbekant – den har diskuterats i många, många år. En anledning till att vi ännu år 2024 inte har kommit längre är att vi tänker för mycket i termer av satsningar, event, projekt och liknande, menar Destinee Uwimana, men om dessa inte blir en del av församlingens kärna, så kommer det inte att hålla, säger hon.
– Då kommer det att vara såhär att de blir 18 år och församlingslivet bara rinner ut i sanden, för det fanns aldrig något församlingsliv – det fanns en ungdomsgrupp. Men nu är de för stora för ungdomsgruppen. Det fanns aldrig någon gemenskap kring unga vuxna, det fanns ingen gemenskap mellan de äldre och de unga.
I Destinee Uwimanas egen församling jobbas det mycket med frågan om hur man ska kunna involvera ungdomarna mer. Ungdomar som älskar att sjunga lovsång på fredagarna får vara med på söndagarna, till exempel, och en del är med och välkomnar gudstjänstbesökare.
Hur har det funkat?
– Jag tycker att det har funkat bra. Men det är en process. Ibland så blir det som att det tappas bort, det måste göras konstant. Men nu ser vi att kompisgängen kommer och sitter med varandra på gudstjänsten, är på gudstjänsten, har ett helt bord på fikat i församlingsvåningen. Så man ser liksom att de här fröna som man försökte så börjar växa!
[ Barnen på Lappis får göra en egen version av Dagen ]
