Jack-Tommy Ardenfors är inte född i farstun, men väl i köket. Två år gammal var han på vippen att drunkna i en näckrosdamm, men räddades i sista stund. Gud sparade gossen för en anledning och nu, snart 82 år gammal, kan han se tillbaka på ett rikt liv. Men slutet närmar sig för en av pingströrelsens stora pastorsprofiler. Läkarnas ord och den egna kroppen talar sitt tydliga språk.
SÖDERTÄLJE. En dag i oktober förra året kliver Jack-Tommy Ardenfors över tröskeln till det egna radhuset efter ett läkarbesök som visat sig vara omvälvande. Där väntar hans älskade hustru Margareta och orden han då yppade till henne glömmer varken han eller hon.
– Ja du, gumman. Nu kommer det att visa sig om det jag har predikat hela mitt liv håller.
Att han hade cancer var ingen nyhet. Det fick han veta redan 2019. Men att den nu hade börjat sprida sig med kraft var ett besked som ställde hela livet på ända. Nu skulle bärkraften i alla de predikningar om Guds trofasthet och omsorg i nöden som han själv hållit under sina cirka 60 år som Ordets förkunnare utsättas för ett avgörande prov.
– Men när det hade gått ett antal månader, då sa jag till Margareta: ”Du, nu kan jag säga att det håller. Det här funkar.”
Många bra dagar
Solen är på ett strålande humör och Margareta Ardenfors skiner i kapp med den när hon välkomnar mig vid den lilla täppan som ler välkomnande mot sina besökare. I hallen på nedervåningen väntar hennes man, som gjort kraftansträngningen att ta sig ner för att möta besökaren. Det är tydligt att detta är en bra dag när det gäller det fysiska måendet.
– Det är ju många dagar som jag slipper värk, konstaterar han tacksamt.
Många, men långt ifrån alla.
Anpassning är ordet som gäller i makarna Ardenfors nya tillvaro. Omständigheterna styr, men för att de ska bli de bästa möjliga har Jack-Tommy välsignats med ASIH, avancerad sjukvård i hemmet.
– En gudagåva, summerar han.
Visst kan ålder få ett liv att krympa och sjukdom ännu desto mer. För Jack-Tommy Ardenfors har cancern definitivt begränsat hans tillvaro, men på ett oförutsägbart sätt har hemmet blivit en ny arena för det pastorskall som han i tidiga år valde att tacka ja till. Föga anade han när han i sena tonåren gick ut som evangelist att han skulle komma att bli en av pingströrelsens mest tongivande förkunnare och att inflytelserika ledarroller i en rad stora församlingar – Filadelfia i Sundsvall, Sion i Norrköping, Pingst i Jönköping, Elim i Malmö och Smyrna i Göteborg – skulle bli hans.
Tänkte bli ingenjör
Det var lydnaden, inte lusten, som fick Jack-Tommy Ardenfors att slutligen säga ja till det han upplevde som Guds kallelse. Efter att ha avslutat läroverksstudierna i förtid, gick han några kurser varpå ingenjörsstudier hägrade. Men just då upplevde Pingstförsamlingen i Skövde, där Jack-Tommy tidigare blivit döpt, en alldeles speciell väckelseperiod. Även han drabbades i positiv mening och sökte sig till bibelskolan i Smyrnaförsamlingen i Göteborg. Därefter fick han en evangelisttjänst i Filadelfiaförsamlingen i Vrigstad.
När upplevde du att Gud ville ha dig i din tjänst?
– Det fanns ingenting i detta som lockade mig. Inte något. Mycket märkligt, men jag kände ingen glädje inför det. Jag kapitulerade helt enkelt, åkte till bibelskolan och tänkte: Är det någon församling som vill ha mig trots alla mina begränsningar? Ja, då tar jag det som att det är Guds vilja med mitt liv.
Men någon gång måste väl glädjen ha kommit in i detta. När hände det?
– När jag sitter på evangelistrummet i Filadelfia, Vrigstad och hör organisten spela första sången. Där kom glädjen! Jag kan inte förklara varför, jag bara kände som någon av de gamla svenska kungarna sa: Detta ska hädanefter bliva min musik.
Guds lille överlevare hade slutligen växlat in på sitt livs spår. Och från och med nu var också hjärtat med på färden.
Låg på dammens botten
Men den där drunkningsincidenten kunde ha satt stopp för alltihop. Runt om i världen rasade kriget när ett annat drama utspelade sig i södra Småland.
– Det hade kunnat bli mitt slut, för mor brast i uppmärksamhet när hon satt och fikade med en grannkvinna. Där fanns en näckrosdamm och där hade jag gått, två år gammal, och ramlat i. Jag låg på botten när någon hoppade i och drog upp mig. Det gick ju bra, skrockar Jack-Tommy Ardenfors.
Efter den incidenten fick familjen nog av Rydaholm och flyttade till Nybo i Västergötland. Så småningom begåvades Jack-Tommy med både en syster och en bror och genom de gudfruktiga föräldrarnas försorg fick barnen tidigt lära sig hur såväl pingstkapell som mötestält doftar från insidan.
När fattade du ett eget beslut att följa Jesus?
– Jag måste ha varit tio, elva år. På ett barnmöte i Stöpen, som jag har så oerhört starka bilder av.
Jack-Tommy berättar hur han på pastorns inbjudan gick fram tillsammans med sin kompis. Till pastorn sa han: “Jag kände att det här var till mig. Jag behöver bli frälst.”
– Det blev vändpunkten, minns han.
[ Jack-Tommy Ardenfors: Det här är tredje gången i mitt liv som jag drabbas av allvarlig sjukdom ]
Andedöpt i Hönsa
En annan milstolpe för hans tro inträffade på en ungdomsvecka i Hönsa utanför Tibro, dit han fick komma på nåder, ett år för ung som han var. Men den veckan blev 14-åringen andedöpt, en upplevelse som gav en inriktning för framtiden.
Familjen flyttade till Skövde och där började Jack-Tommys tankar på att bli förkunnare gro.
– Gud fick tag i oss, konstaterar han.
Efter en tid som evangelist i Vrigstad fick Jack-Tommy en ny kallelse. Den 1 september 1962 började han som evangelist i Pingstkyrkan i Mariestad. Församlingens pastor hette Axel Ericson. En av hans döttrar hette Margareta. Jack-Tommy, som skulle fylla 20, kände längtan efter någon att dela sitt liv med, men han hade också förstått att om relationen skulle fungera i långa loppet, så var det viktigt att hon delade kallelsen. En kvinna fick hans hjärta att klappa extra hårt.
– Jag gick där och höll ögonen på min kära i ett halvår ungefär innan jag över huvud taget vågade antyda att jag var intresserad, erkänner han.
Snart nog började Jack-Tommy och Margareta ha sällskap. Året var 1963.
– Redan nyårsafton samma år förlovade vi oss. Det var ganska snabba ryck, men det fanns ju liksom ingen annan, förklarar Jack-Tommy.
– Vi köpte våra förlovningsringar under predikantveckan i Stockholm i december, på Hötorget, minns Margareta och påminner sin make.
– Du hade dem i innerfickan när vi åkte hem. Pappa satt fram och körde, men visste ingenting.
Barndrömmarna i fara
Efter en tid med 40 mil dem emellan blev det så bröllop. Att de skulle ha barn tillsammans var båda helt inställda på, men det är ju inget man kan ta för givet. När paret var precis nygifta genomgick Margareta en avancerad operation varefter läkaren lät meddela att sannolikheten för att paret skulle kunna få barn var “försvinnande liten”.
– Då hade vi bara varit gifta i några månader, men vi påbörjade en process för att kunna vänja tanken vid att vi får inga biologiska barn. Kanske vi ska adoptera. För barn ska vi ha.
Men när det unga paret flyttat från Sundsvall till Norrköping började Margareta åter känna att det var något i kroppen som inte stämde, så hon beställde tid på mödravårdscentralen. Läkaren var mäkta förvånad. “För det första får jag gratulera. Och för det andra, du kan hälsa pastorn att det här fallet är frågan om mer tur än skicklighet.”
Hör och häpna. Margareta var gravid.
I oktober 1967 föddes Thomas och de tacksamma föräldrarna tänkte ett de fått sin tilldelning. Det skulle bli ytterligare sex, men där och då sträckte varken tron eller tanken sig så långt.
Reste ofta ut på uppdrag
I takt med att familjen utökades växte också arbetsbördan. Parallellt med arbetet för stora pingstförsamlingar sändes han ut på månadslånga resor till långväga missionsfält, men hade även olika uppdrag på konferenser och predikantveckor.
– Det är ju först på senare tid jag har riktigt börjat greppa vilken fantastisk uppbackning jag har haft, säger Jack-Tommy och ruskar på huvudet, förundrad över sin älskades insatser för deras sju barn och det gemensamma hemmet.
Han känner stor tacksamhet för hela sitt predikantliv. Redan tidigt, som ung evangelist, sökte han medvetet upp äldre förkunnare för att få sitta ner med dem och ta del av deras erfarenheter.
– Vi hade bönedagar en gång i månaden och när det var fika satte jag mig alltid vid bordet med de äldre fast jag då själv var 18–19 år, minns Jack-Tommy.
Mötte Lewi Pethrus i USA
Han har alltid hyst stor beundran för svenska pingströrelsens grundare Lewi Pethrus och när Jack-Tommy 1973 tillsammans med predikantkollegan Bo-Anders Stenstrand gjorde en rundresa i USA mitt under den brinnande Jesusrörelsens glansdagar besökte de Lewi Pethrus som då befann sig i Kalifornien hos sin son. Jack-Tommy minns inte allt de samtalade om, men en sak slog honom.
– Det som är intressant är att allt var intressant. En sak jag tycker var så föredömligt med LP var att när man ställde honom en fråga, oavsett vilken, så dröjde det inte många sekunder förrän han sa: Hur tänker du själv? Han ville höra hur unga människor tänkte i specifika frågor.
Om du nu skulle få möjlighet att ge några goda råd till dagens pastorskår inför framtida vägval, vad skulle du säga då?
– Att det finns inget viktigare för en ung predikant, än att man lär sig att gå bönens väg. Ingenting är viktigare än det! Se till att lägga upp verksamheten och församlingsledningen så att man framför allt har tid att gå bönevägen.
Ofta har Jack-Tommy också talat om vikten av att inte bli för kyrkcentrerad i sitt arbete och nu, när han är förvisad till hemmaplan, är det så tydligt att det går precis lika bra att ”predika” över häcken till grannen som i kyrkans talarstol på söndag förmiddag.
Vad har varit dina egna största utmaningar i pastorsrollen?
– Jag har nog alltid känt mig lite kort i rocken. Man jag skulle önska att alla föreståndare, inte minst i större församlingar, skulle ha möjlighet till en utbildning på området. Som när jag kom till Göteborg och helt plötsligt satt där med en stor personal. Det är ju ett ekonomiskt ansvar som är alldeles oerhört. Dessutom, när det var dags att få lön första gången, då fick jag se vad jag fick. Det visste jag inte. Det hade inte förts ett samtal med mig om lönen. Då bestämde jag, att det här kommer aldrig att hända mer. Jag skulle ha varit lite tuffare och ställt de kraven gentemot församlingen.
Det svåraste bibelordet
Jack-Tommy Ardenfors drar sig också till minnes ett bibelord som han brottades med som ung evangelist. Det var sammanhanget från 2 Korinthierbrevet 5:10 som lyder: Ty alla ska vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont.
– Detta hade jag ett jätteproblem med, därför att i min förståelse av Jesu renande blod, så är det så att har jag ångrat en synd, något ont jag gjort, och om jag ärligt har bett Gud om förlåtelse för detta – i min värld så finns det inte mer.
Jack-Tommy tyckte kort sagt att bibelordet stod i strid med de bibelställen som talar om att Gud slänger det som är förlåtet i glömskans hav. Vid ett tillfälle mötte Jack-Tommy en amerikansk predikant och råkade då nämna sitt dilemma för honom. Det visade sig att även han hade brottats med detta ända tills han hade upptäckt att den adekvata översättningen av ordet ”ont” egentligen är ”värdelöst”.
– Då började det lätta för mig. För då betyder det snarare att Gud har lagt ner gåvor hos oss och det vi ska stå till svars för är hur vi förvaltat det som Gud har lagt ner i oss. Rent intellektuellt har jag enklare att förstå det, än det här med ont, säger Jack-Tommy.
När det kommer till kriser i livet finns några som särskilt har märkt familjen. Som när Margaretas älskade syster, som led av psykisk ohälsa, inte orkade leva längre, eller när ett av deras barnbarn i unga år drabbades av cancer. Tack och lov överlevde flickan och har i dag ett bra liv.
Uttalandet som förföljde honom
Sedan finns det några kriser som familjen, och Jack-Tommy i synnerhet, tvingats hantera offentligt. Den ena handlar om spänningarna mellan pingströrelsen och Livets ord.
I Dagens referat från Pingströrelsens predikantvecka i december 1986 är Jack-Tommy Ardenfors citerad: “Livets ord har en annan Jesus än den Jesus vi tror på och som Nya testamentet talar om.”
De orden har förföljt honom. Men det finns en förhistoria och i vårt samtal berättar Jack-Tommy för första gången om bakgrunden till utspelet. Veckan före predikantveckan hade några ledande pingstpastorer samlat ihop ett tjugotal kollegor i Örebro för att diskutera trosrörelsens framfart och Ulf Ekmans teologi. Jack-Tommy, som då precis hade börjat sin tjänst som föreståndare i Smyrnaförsamlingen i Göteborg, var en av de inbjudna.
[ Ulf Ekman, Jack-Tommy Ardenfors och Hans Weichbrodt predikade ihop på Nyhem ]
– Man tog upp det ena efter det andra som var fruktansvärt negativt mot Ekman och man var överens om att den här frågan måste tas upp i predikantveckan. Men när den kom veckan därpå var det tyst bland de ledande pastorerna.
– Då gjorde jag det jag aldrig hade tänkt mig och satte upp mitt namn på talarlistan. Jag gick fram och sa ungefär vad som sagts i Örebro några dagar tidigare. Jag begrep ju att nu är det jag som får all skit för det här. Men det föresvävade mig inte att konsekvenserna skulle bli så oerhörda.
Du blev en slags galjonsfigur för pingströrelsens motstånd mot Livets ord?
– Ja, ja. Jag fick ju alltihop. Ordentligt också. Och det kan jag säga dig ärligt, jag trivdes inte med det. Jag har aldrig trivts med att bli någon slags motståndsmänniska.
Vad fick det för konsekvenser för dig?
– Jag hade ju goda vänner som vände mig ryggen fullständigt. Det var tufft. Dessutom tyckte jag förfärligt synd om Smyrna, jag var ju ny där. Helt plötsligt fick de klart för sig att deras nye föreståndare var bossen i det här anfallet mot Ulf Ekman. Det var mycket som var dumt här. Väldigt dumt. Och en del var onödigt. Sedan säger andra att det var tvärtom, det behövdes. Men jag ser det inte så, säger Jack-Tommy Ardenfors.
Men det kostade dig ändå en del relationer?
– Ja, det gjorde det. Absolut.
– Något jag definitivt borde ha gjort annorlunda är att jag skulle ha fullföljt det jag tänkte innan mötet i Örebro, nämligen att jag skulle ringa till Ekman och fråga: “Kan jag få träffa dig? Jag behöver reda ut några frågor.” Han hade säkert tagit emot mig. Långt senare har jag ju mött honom. Vi har ätit tillsammans och vi har suttit och pratat med varandra.
Vid några tillfällen har de också mötts offentligt, i Filadelfiakyrkan i Stockholm och på pingströrelsens sommarkonferens i Nyhem.
Tystnaden under Karismakrisen
En annan smärtpunkt som utspelade sig inför öppen ridå var den så kallade Karismakrisen. Äldste sonen Thomas Ardenfors var 1996 med och drog i gång församlingen Stockholm Karisma Center som efter nio år och åtskilliga svarta rubriker lades ner efter att ha gått i konkurs. Jack-Tommy erkänner att det som hände berört honom ”alldeles oerhört”.
– Det är tungt hela den historien. Att så många människor har blivit besvikna, blivit sårade.
Vågade folk, till exempel dina pastorskollegor, prata med dig om det som hände medan det pågick?
– Nej. De som pratade med mig om Karisma, de har inte varit så många som fingrarna på den här handen, säger Jack-Tommy Ardenfors och låter högra handens fingrar spreta i luften.
– Då var de ju ändå mina vänner och kollegor, som vi dessutom visste gärna pratade om ämnet, men de undvek att ta upp det med mig. Det var lite svagt kan man tycka. Jag hade ingen.
[ Thomas Ardenfors: ”Jag känner djup sorg över att jag var del av ledarskapet i kraschen” ]
Har du som pastor aldrig haft någon att prata med när du fått problem i ditt arbete?
– Bara mycket ytligt. Egentligen är det nu när jag har fått lägga den offentliga delen bakom mig som jag har släppt fram den tanken: Tänk om jag hade suttit med någon och fått prata igenom det här ordentligt.
Tänkte du att ensam är stark?
– Jag har aldrig känt mig stark, så det är inte det. Men jag var oerhört rädd för att lämna ut de församlingarna som jag jobbade i. Ska någon annan få höra att vi har sådana bekymmer som vi hade? Men varje församling har ju sina bekymmer. Nej. Då ska jag lösa det här.
“Vi har fått ett nytt missionsfält”
Vi lämnar ämnet kriser och återvänder till samtidens utmaningar. De senaste fem åren har livet sett radikalt annorlunda ut, främst på grund av Jack-Tommys sjukdom. Margareta sammanfattar kärnfullt:
– Du har ju fått ett nytt missionsfält, för nu kommer det människor hit varenda dag.
Jack-Tommy spinner vidare:
– Vi känner ju det, att Gud använder även sjukdom. Han skickar inte sjukdom, det tror vi inte, men genom det svåra kan vi ändå få känna att Gud är med.
– Här har vi åkt runt och predikat och känt en stor glädje i det, men nu blir jag sjuk då skickar Herren hit folk i stället. Det är så många människor som vi har här, inte bara sjukvårdspersonal, utan grannarna kommer ju också. De har blivit våra vänner. Jag har blivit hela gatans samtalsämne, konstaterar Jack-Tommy som är mån om att betona sin hustrus sociala färdigheter.
– Det är Margareta som har lätt att få bra kontakt med alla människor.
Vittnesbörd i sjukjournalen
Det visar sig dessutom att jag råkar sitta i “bönesoffan”. Här har Jack-Tommy och Margareta fått be till Gud för människor som sökt sig till dem just på grund av det rådande sjukdomsläget. Även från sjuksköterskorna som dagligen ger honom avancerad sjukvård i hemmet har makarna fått många kvitton på att samtalen med pastorn är uppskattade.
– I går kom två sjuksköterskor. De sa att ”det är ren terapi för oss som får komma hit att få prata med dig en stund”. Då känner man att det var ju fint. Då är det ju två parter som tycker att det här ger något, säger Jack-Tommy.
En annan oväntad händelse inträffade en dag vid ett besök på Karolinska sjukhuset i Solna, då personalen berättade för Jack-Tommy att de skrattat så innerligt när de upptäckt att hans journaler innehöll rena vittnesbördet om hans förtröstan på Gud. Ord för ord hade journalföraren tecknat ner hur han reagerat när han fick besked om cancern.
[ Jack-Tommy Ardenfors: Det går att tjäna Gud även efter 65 ]
– Nu står det där det står, för en journal får man aldrig ändra i. Det är ju både dråpligt och gripande, säger Jack-Tommy.
Även om dagarna skiftar har vintern och våren varit betydligt ljusare än han först tänkte när han fick beskedet i november att cancern spridit sig. Då drabbade tankar som: “Är jag med till jul?” Nu är det uppenbart att även om hans timglas håller på att rinna ut så känner han en annan tillförsikt. Jag undrar hur han som pastor resonerat kring helande. Han svarar rättframt.
– Jag var inte ett ögonblick fixerad vid att jag måste bli botad. Jag kan tänka att folk tycker att det är märkligt, jag är ju gammal pingstpredikant. Men jag var bara inställd på att jag ändå är till åren och det här var den sträcka som blev min. När och hur slutet kommer, ja, det får vi se då. Men jag är inte bekymrad över det.
“Himlen är att byta upp sig”
– Jag har ju troende vänner som närmast har jagat efter någon som kan be för dem när de blivit svårt sjuka. De har åkt långt utanför landets gränser för att söka förbön av någon speciell helandeförkunnare. Det fanns liksom aldrig hos mig att göra så. Jag vilar vid detta. Jag lever ett bra liv och om sträckan blir lite längre, ja, det vore ju roligt. Men är det slut så är det. Jag byter ju upp mig.
Men har du inte tänkt att ”jag vill i alla fall hinna med det här och det här”?
– Nej. Jag har ingen bucket list ens.
– Jag kan ärligt säga att jag har nog aldrig tänkt så mycket på himlen som jag gjort under den här sjukdomsperioden. Och himlen har blivit mer naturlig för mig.
Handen på hjärtat, känner du rädsla någon gång i allt detta?
– Nej, det kanske låter stöddigt, men rädsla känner jag ingenting av. Enda gången som jag har kommit i gungning under den här resans lopp, det var när jag fick besked att de där metastaserna hade spridit sig i hjärnan. Det var tufft. Då såg jag framför mig: Oj, oj, oj, nu blir det en sådan där personlighetsförändring. Jag låg och bad: ”Käre Gud, det vore ju väldigt underbart om du kunde ta hem mig nu.”
– Det finns många fläckar som skulle behöva putsas på i mitt liv. Men jag känner en sådan oerhörd tacksamhet för att jag vet att det är nåden som det handlar om från början till slut. Jag har inget cv att skryta med. Ingenting, bara nåden.
---
Fakta: Jack-Tommy Ardenfors
- Ålder: Fyller 82 den 25 november.
- Familj: Gift med Margareta, 7 barn, 23 barnbarn och 3 barnbarnsbarn.
- Bor: Radhus i Södertälje.
- Det här visste ni inte om Jack-Tommy: När han var pastor i Jönköping vädjade Alf Svensson att få sätta upp hans namn på kommunlistan. Valet blev en succé för KDS och Jack-Tommy hamnade som ledamot i kommunfullmäktige i tre år, med äldstekårens goda minne. “En märklig men intressant tid”, konstaterar han.
- Favoritbibelord: Ett av dem är Rom 8:28: För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa. “Det är en bibelvers jag landat i oändligt antal gånger.”
---
