Lite mer målmedvetet. Lite mer framåtlutat. Så vill Joakim Hagerius förändra Equmeniakyrkan om han blir vald till kyrkoledare.
Karin Wiborn, som är den andra kandidaten till att ta över efter Lasse Svensson, var inne på samma tankegång:
– Jag tycker att vi borde ta plats på scenen lite tydligare, sa hon i den enda offentliga utfrågning som utlovats inför kyrkoledarvalet.
Karin Wiborn och Joakim Hagerius frågades ut av teologen Joel Halldorf, som bland annat undervisar blivande pastorer på Enskilda högskolan i Stockholm, och Unni Jonsson, kommunikatör på Diakonia.
Intervjuerna gjordes i förväg och lades ut på Equmeniakyrkans Youtubekanal.
I utfrågningarna, som gjordes var för sig, fick de frågor om hur de ser på ledarrollen, vad Equmeniakyrkan behöver och om sin egen strategi för att få kyrkan att växa och ta en större roll i samhällsbygget.
Karin Wiborn talade om att Equmeniakyrkan, som hon var med och bildade som dåvarande missionsföreståndare i Svenska baptistsamfundet, behöver ha en större frimodighet för att kunna växa som kyrka.
– Det handlar inte om metodik eller pedagogik utan om hängivenhet och överlåtenhet, sa hon och underströk därmed vad ett sunt självförtroende kan betyda för en kyrka som vill framåt.
Med sina knappt 60 000 medlemmar är Equmeniakyrkan Sveriges näst största frikyrka och dess församlingar är utspridda över hela landet. Detta innebär förstås utmaningar för en kyrkoledare och kan leda till att alla inte blir nöjda.
Bredd och djup
Joakim Hagerius talade om behovet av att härbärgera både bredden och djupet, men sa samtidigt att det inte finns en enda lösning som passar för alla församlingar. I stället, menade han, gäller det att ”gå nära”.
– Jag tror också att det är viktigt att vi börjar vara den förändring som vi vill se, menade han och konstaterade att förändring tar tid. Det är ingenting som sker över en natt, utan det är ofta en långsam process.
Båda kandidaterna lyfte fram betydelsen av att vara lyhörda och lyssna in. Och ett exempel är den diskussion som förs och där många lyfter fram behovet av att ge den unga generationen större möjligheter att påverka kyrkans framtid.
– Unga ledare i sig löser inget, menade Karin Wiborn utan att få någon följdfråga vad hon menade med detta. Som scoutledare sedan många år är hennes intresse för barn och unga väl dokumenterat, vilket hon berättat om i Dagen.
När det gäller kallelsen var Joakim Hagerius tydlig med att den började under uppväxten på Öckerö i Göteborgs skärgård. Att han skulle bli pastor blev dock klart för honom när han gjorde lumpen som kock i flottan.
Sten från Iona
De båda kyrkoledarkandidaterna, som sedan år 2020 är biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan och alltså nära arbetskamrater, hade i förväg ombetts att ta med var sitt föremål som förändrat deras trosresa.
Karin Wiborn plockade överraskande fram en sten som hon tog med sig hem från en pilgrimsvandring på ön Iona i Skottland. I kristna sammanhang är Iona känd för den ekumeniska kommunitet som finns där och som drivs av Engelska kyrkan.
– Stenar är lite som människor, de har olika egenskaper och är allihop sköna var och en på sitt eget sätt, resonerade Karin Wiborn och förklarade mer ingående varför hon valde just en sten:
– Iona har betytt mycket för mig och min andliga utveckling. De har en spiritualitet som jag gillar, underströk hon och beskrev kommuniteten som lågmäld och en lågkyrklig rörelse som drar till sig både lekmän och kristna ledare.
Den tidigare generalsekreteraren för Sveriges kristna råd, en befattning hon hade från 2012 till 2020, betonade att hon känner sig hemma i allt ”från ortodox liturgi till pingstväckelsemöte eller lovsång”.
Minnesvärd resa
En grekisk ortodox ikon fick symbolisera Joakim Hagerius breda frikyrkliga ekumeniska rötter. Född in i pingströrelsen, via Örebromissionen/Evangeliska frikyrkan till dop och medlemskap i Svenska missionskyrkan, som han beskrev detta.
Ikonen köpte han under en studieresa i påsktid till Thessaloniki när han studerade till pastor på teologiska seminariet på Lidingö. Den har följt honom i de olika tjänster han haft sedan dess, exempelvis som pastor i Saron i Göteborg i nästan tjugo års tid.
– Jag var nog redan ekumeniskt drabbad men blev ännu mer ekumeniskt drabbad och såg skönheten i hela kyrkans bredd, sa Joakim Hagerius samtidigt som han med ett leende tittade på ikonen och konstaterande att ”Jesus och jag firar 30 år i den här formen”.
Som avslutning på sitt resonemang uttryckte han en farhåga för att därmed bli placerad i ett ortodoxt fack, eller som han formulerade det ”att jag då blir ortodox”. Men det verkar alltså vara en risk han är beredd att ta.
Kyrkan om tio år
Till sist fick både Karin Wiborn och Joakim Hagerius frågan var Equmeniakyrkan står om tio år. På den punkten var Karin Wiborn distinkt när hon svarade att kyrkan vid det laget har ett nära samarbete med de andra kyrkorna, särskilt de protestantiska.
– Dessutom har vi då en ung kyrkoledare, sa hon och syftade uppenbarligen varken på sig själv eller på Joakim Hagerius. Om Karin Wiborn får bestämma har kyrkan om tio år även påverkat politikerna till en klimatpolitik som är på väg att nå målen.
Joakim Hagerius var mer försiktig i sin framtidsvision när han gav uttryck för en förhoppning om att Equmeniakyrkan om tio år ”är lite mer känd” och ”att vi finns lite mer på torget och i det samtalet”.
Desto tydligare blev det när han tog död på myten att opinionsbildning framför allt handlar om att vara synlig i sociala medier, och när han redogjorde för den skillnad som han anser finns mellan att vara kyrkoledare och biträdande kyrkoledare:
– Vi har den ordningen att kyrkoledaren är den främsta företrädaren. När kyrkan uttrycker sig, och när vi driver opinion då är det primärt genom kyrkoledaren.
[ Stor undersökning: Equmeniakyrkan tappar de unga ]
---
Fakta: Kyrkoledarvalet
- Valet av Equmeniakyrkans kyrkoledare sker vid kyrkokonferensen den 14–18 augusti i Göteborg.
---
