Medan Gudrun Rosén läste till präst dog hennes lillasyster i cancer. Den kris hon hamnade i blev början på ett långt sökande efter det som kan ge tröst och försoning i svåra situationer. Nu har hon skrivit en bok om kyrkan och krisstöd: Kyrkan och krisstödet, Handbok vid allvarlig händelse.
– Den här frågan har följt mig genom alla år, säger hon till Dagen.
Gudrun Rosén är sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset Uppsala, men har även varit församlingspräst och kyrkoherde. Genom åren har hon funnits med och stöttat människor i samband med kriser, till exempel skolor som drabbas av dödsfall.
– Den första stora katastrofen jag berördes av var Estonia. I den församling där jag jobbade fanns det många som var med på Estonia, berättar hon för Dagen.
Nu har Gudrun Rosén skrivit den bok hon själv skulle velat ha som stöd i de svåra situationer hon varit med om att hantera som präst.
– När man står där som präst, pastor eller diakon och måste hantera en kris där många är involverade så kan man bli ganska stressad. Man kan drabbas av en känsla av maktlöshet, och känna sig förlamad. Så min underliggande fråga när jag skrev var: Vad skulle jag själv vilja hålla i handen i de här lägena?
Personlig förlust
I botten av hennes drivkraft finns en svår personlig förlust, vilket Gudrun Rosén också berör i boken.
– När jag var 24 år dog min lillasyster i cancer. Jag höll på att utbilda mig till präst men hade för dåliga verktyg för att kunna hantera det på ett bra sätt, säger hon.
– När jag sedan blivit präst, som 26-åring, mötte jag människor med liknande erfarenheter. Då tänkte jag mycket på vad som kan hjälpa i sådana situationer. Så jag har en ganska personlig drivkraft.
Kyrkan och krisstödet är egentligen en uppföljare på en bok som gavs ut av Verbum 2006, men som inte är i tryck längre: När tillvaron rämnar: minnesstund och gudstjänst vid kris och katastrof.
– Verbum frågade Per Harling, som var redaktör, om han kunde tänka sig att göra en ny bok. Han bollade vidare till mig, men har skrivit en del texter och böner till boken, säger Gudrun Rosén.
Bok i två delar
Kyrkan och krisstödet består av två delar, där den första ger grunden för kyrkans bidrag i en kris, och knyter an till Socialstyrelsens krishandledning för kommuner och regioner. Den andra delen innehåller bland annat en checklista för minnesgudstjänster, dikter och böner samt förslag på samlings- och sändningsord, bibeltexter och psalmer. Stödet till barn i kris, liksom till personer med demens respektive intellektuell eller neuropsykiatrisk nedsättning, har egna kapitel, författade av sakkunniga.
Gudrun Rosén säger att hon tänkt mycket på vad som är kyrkans specifika bidrag i en kris, och på vad hon som präst kan ge som inte till exempel en kurator kan.
– Svaret är de existentiella frågorna. Där är vi experter, och där ska vi rusta oss och ha lite självförtroende, säger hon.
– Vi kan inte missionera i en krissituation, men vi kan erbjuda den själavård som samhället efterfrågar: skapa trygga platser och minnesstunder, samtala med människor och vara en samlande kraft. Och då måste vi veta hur vi ska göra.
[ SKR manar kristna motverka krigsalarmism ]
Kommer i tid av oro
Gudrun Rosén har arbetat med boken i ett år. Och även om det inte var tänkt så, utkommer den i en tid när politiker varnar för risken att Sverige skulle kunna dras in i en militär konflikt med Ryssland.
– Det är många församlingar som håller på med beredskapsplaner just nu, och det kommer ofta frågor om den tidigare boken, När tillvaron rämnar, som man vill ha till sin “krislåda”. Så jag tror att det finns ett behov av den här typen av handledning, säger hon.
Krigssituationer finns med i boken framför allt genom böner.
– Boken går inte in på just den typen av beredskap, utan berör mer det psykosociala stödet. Men vi har exempel från Ukraina, och frågan om hur man gör när en kris blir utdragen, när man lever i ständigt kris och krig.
En stor del av sin kunskap och inspiration hämtar Gudrun Rosén från sitt arbete inom Sjukhuskyrkan, som ofta finns med i sjukhusens ledningsgrupp för katastrof och kris. I Sjukhuskyrkans arbete står de själavårdande samtalen i centrum, samtidigt som efterfrågan på handledning av sjukhuspersonal ökat kraftigt efter pandemin.
[ Socialministern: Jag skulle inte gjort vapenfri tjänst i dag ]
