Under flera år satte hon på sig en grön diakonskjorta och följde med när polisen skulle lämna dödsbud, skriver Dagens Nyheter. Flera år senare uppdagades sanningen: Den frikyrkliga kvinnan var inte vigd till diakon.
Hon kallas Birgitta i DN:s artikel. Det var vid tiden kring millennieskiftet som polisen började ta hjälp av Svenska kyrkans personal när dödsbud skulle lämnas. Den som hade vigts till präst eller diakon kunde gå en två veckor lång utbildning för att bekanta sig med polisens verksamhet, och var sedan redo att börja som polispräst och polisdiakon.
Birgitta blev alltså en av dessa polisdiakoner. I flera år tog hon på sig en diakonskjorta, hoppade in polisbilen och fanns med när polisen lämnade dödsbeskedet. Att hon var diakon innebar att de sörjande mötte någon som hade både tystnadsplikt och utbildning i att möta människor i kris. Med vissa sörjande höll hon kontakten i flera månader.
Problemet var bara att Birgitta inte alls var diakon.
I själva verket var hon en frikyrklig kvinna, frivilligt engagerad i sin församling, och samtidigt inte helt etablerad på arbetsmarknaden, skriver DN. Men hon såg det som sin kallelse att vara polisdiakon. Rollen fick henne att känna sig behövd och uppskattad, berättar hon för tidningen.
Fick sluta – blev i stället ambulansdiakon
Men Birgittas tid inom polisen fick ett abrupt slut när myndigheten upptäckte sanningen. Polismästaren rekommenderade henne att i stället söka sig till Brottsofferjouren – en organisation som på ideell grund stödjer brottsoffer, anhöriga och vittnen.
”Den behöver hjälp av frivilliga personer med stora och varma hjärtan och det vet jag att du har. Uppgifterna liknar polisdiakonens men utan direkt kontakt med polisen. Och det finns inga formella kompetenskrav”, skrev polismästaren till henne, enligt DN.
Men Birgitta sökte sig i stället vidare till en obetald roll som ambulansdiakon och fortsatte under ytterligare några år att bära den gröna diakonskjortan.
Kan bli självförstärkande
Psykologen Per Bengtsson säger till DN att personer som gärna vill stå mitt i krissituationer kan drivas av olika saker, men oavsett drivkraft kan det bli ”självförstärkande att jobba med detta”, menar han.
– Man vill göra det igen och igen. En del som kommer in från ett annat yrke får en ny identitet som blir väldigt viktig för dem.
Samtidigt menar han att det är viktigt att engagemanget grundar sig på en sund drivkraft.
– Om okunniga ger behandlingar och rekommendationer är risken uppenbar att det i stället förvärrar. Det har hänt mycket inom krishanteringen och det man trodde på tidigare är förkastat i dag, därför måste vi som arbetar med detta följa med i den senaste forskningen, säger Per Bengtsson till DN.
[ Lät kyrkan betala verktyg – får två månaders fängelse för bedrägeri ]
