Hur kan Europas kyrkor tala om fred när krig rasar vid EU:s gränser, och ukrainska kyrkoledare själva ropar efter vapen till försvaret mot den ryska armén? Det var frågor som lyftes i Akalla på torsdagen, när Sveriges kristna råd, SKR, bjöd in till rådsmöte. I bakgrunden fanns också talet om höjd beredskap i Sverige.
– Det är slående hur samtalet i Sverige ändrats på senare tid, sa Katerina Pekridou från Konferensen för europeiska kyrkor.
Ett drygt femtiotal personer – enligt arrangörerna ovanligt många – slog sig ned i kyrkbänkarna i De heliga martyrernas syrianska katolska kyrka i Akalla för att inleda dagen med bön.
”Du barn av Betlehem, vi ber, ge våra ögon ljus”, sjöng kyrkoledare och teologer, medan bilder på människor som dött för sin tro i närtid blickade ned från konstnären Nagib Alsayeghs stora målningar.
Dagens värd, fader Adris Hanna, leder en församling på cirka 800 medlemmar, varav många drivits på flykt av krigen i Syrien och Irak. Själv har han nu bara en släkting kvar i den klassiska kristna staden Qaraqosh i norra Irak.
Men det är kriget vid EU:s tröskel som fått Sveriges kristna råd att kalla till rådsmöte med rubriken ”Tid för Guds fred”. Det sker bara några veckor efter det att företrädare för både regeringen och Försvarsmakten talade om risken för att Sverige dras in i ett krig – något som fick SKR:s generalsekreterare Sofia Camnerin att varna kristna för att dras in i ”rädslan som sprider sig”.
Kriget har också skakat om Europas kyrkor. Katerina Pekridou, från Konferensen för europeiska kyrkor, KEK, berättade för rådsmötet om hur den ekumeniska paraplyorganisationen vill bereda marken för försoning i Ukraina.
Vägar mot fred
Konceptet, som kallas Pathways to peace (vägar mot fred), går bland annat ut på att involvera Ukrainas kyrkor i nätverk och samtal, både ekumeniskt och på politisk nivå inom EU. Man vill också hjälpa kyrkorna att ansöka om medel för att kunna reparera byggnader som förstörts i kriget.
Även om KEK menar att det krävs ett eldupphör för att gå vidare in i en försoningsprocess, vill man redan nu stimulera till teologiska reflektioner om krig, fred och försoning. Det är en särskild utmaning mitt under pågående krig, inte minst när också ukrainska kyrkoledare ber omvärlden om vapen till försvaret.
– Rent mänskligt är det begripligt att människor upplever ett behov av att försvara sig, av att försvara sina familjer, sina värderingar, sin frihet. Men som kristna kan vi inte bejaka någon form av våldsanvändning, säger Katerina Pekridou till Dagen i en paus under rådsmötet.
– Vår inställning som utomstående part är att alltid lyfta fram ickevåldsmetoder. Visserligen är vi inte hotade och talar just nu utifrån en privilegierad position. Men vårt uppdrag som kristna är att tala om evangeliets fredsbudskap, och inom KEK har vi ingen teori om ”det rättvisa kriget”.
[ Socialministern: Jag skulle inte gjort vapenfri tjänst i dag ]
”Fredskyrkor” i Europa
Ståndpunkterna till kriget varierar bland KEK:s 140 protestantiska, anglikanska och ortodoxa medlemskyrkor. Ett mål för KEK är att kunna tala öppet om dem, och att främja vad Katerina Pekridou kallar en ”fredspedagogik”.
– Vi har inte behövt formulera oss kring de här frågorna på länge, men nu är det hög tid, säger hon, och nämner även de så kallade fredskyrkorna, såsom mennoniter och kväkare, med deras fokus på pacifism och ickevåld.
– Jag tror det är dags att se närmare på hur de lever sin teologi och tro. Hur praktiserar de ickevåld i en pågående konflikt?
Ett skärpt tonläge i Sverige
Katerina Pekridou är medveten om att tonläget skärpts i Sverige på senare tid, och att både regering och försvarsmakt talat om vikten av att svenskarna förbereder sig för krig.
– Det som slog mig i mina samtal här är hur mentalitet och retorik verkar ha förändrats på bara några få veckor, säger hon.
Detta skifte, som också handlar om att staten lägger allt mer pengar på försvaret, ser Katerina Pekridou även på andra håll i Europa.
– Men det blir så mycket verkligare när man hör pastorer berätta om hur de möter människors frågor och funderingar dagligen. Då förstår man att något är på väg att förändras i samhället, och den tendensen tror jag kyrkorna i Europa behöver lyfta.
