Socialminister Jakob Forssmed (KD) gjorde som ung pingstvän vapenfri tjänst, något som många av hans kamrater också valde. Men så här i efterhand har han tänkt om.
– Ytterst måste vi behöva försvara liv och frihet även med vapen, säger han till Dagen.
Det kan bli krig i Sverige. Budskapet har framförts av svenska ministrar den senaste tiden, primärt som en varning för att den ryska krigföringen i Ukraina kan sprida sig.
Efter en tid av nedrustning så håller Sverige nu långsamt på att rusta upp, där fler ska göra värnplikten, där vi står på tröskeln till ett Natomedlemskap, och senaste nytt är att civilplikten har aktiverats.
Det är med bakgrund av detta som Expressen gjort en undersökning bland de svenska ministrarna om deras egna bakgrund inom det militära. En som sticker ut i sammanhanget är socialminister Jakob Forssmed (KD) eftersom han har gjort vapenfri tjänst.
Vanligt bland pingstvänner
– Jag är uppvuxen inom pingströrelsen och det var väldigt vanligt i den tradition som jag kommer ifrån att man valde vapenfri tjänst. Det gjorde jag också, säger Jakob Forssmed till Dagen.
Han berättar att flera i hans egen kyrka valde den vägen, många tjänstgjorde som flygplatsbrandman medan han själv sökte sig till det diakonala arbetet. Värnplikten genomförde han i Missionskyrkan på Visingsö där han bland annat fick rycka in som extrastöd i en skola och på ett äldreboende.
Tidigare fängslade
Att få göra värnplikten utan vapen har historiskt varit en komplicerad historia i Sverige. Flera övertygade kristna pacifister valde en gång i tiden att sitta av en tid i fängelse för sin vapenvägran. Deras kompromisslösa hållning skulle med tiden bana väg för fler vapenvägrare, där regelverket successivt blev allt mildare.
– När jag mönstrade hade det blivit mycket enklare. Tidigare skulle man genomföra tester och psykologiska samtal där man tvingades visa att man hade en samvetsgrundad övertygelse. Jag behövde inte göra det, berättar Jakob Forssmed.
Men hade du en tydlig övertygelse?
– Det fanns förstås en skepsis mot att bruka våld på det sätt som krävs i det militära, vilket jag diskuterade mycket med andra i min närhet. Men det val man gjorde var i en anda av att många andra också gjorde det. Det föreföll då som en rimlig hållning att avstå från att bruka våld.
Men, förklarar Jakob Forssmed, det här är en hållning som han numera har omvärderat. Han har gjort det trots att han står kvar i den frikyrkliga myllan.
– I dag skulle jag inte ha begärt vapenfri tjänst. Ytterst behöver vi försvara liv och friheten även med vapen.
Är det kriget i Ukraina som fått dig att ändra uppfattning?
– Nej, jag kan inte säga att jag ändrade mig vid något speciellt tillfälle, men det är länge sedan jag kom till insikt.
Jakob Forssmed gissar att många med honom har gjort motsvarande omvärdering, även om han medger att det är mer av en personlig spaning än fakta som han har siffror på.
– Men min bild är att det här har förändrats, att färre söker sig till vapenfri tjänst.
Även om Jakob Forssmed säger att han numera skulle vara redo att försvara Sverige med vapen i hand dömer han samtidigt inte ut möjligheten att få göra vapenfri tjänst, utan menar att man även kan bistå försvaret på andra sätt.
Möttes i lumpen
En person som gjorde lumpen samtidigt som socialministern är Jakob Olofsgård, i dag riksdagsledamot för Liberalerna.
– När vi ses i riksdagskorridorerna brukar vi ibland påminna oss om tiden då vi gjorde vår civilplikt, berättar han.
De båda gick utbildningen tillsammans och efter det placerades de ut i olika församlingar. Även Jakob Olofsgård var på den tiden pingstvän och gjorde sin vapenfria tjänst i en församling i Holsbybrunn. Arbetet i församlingen var en av flera saker som gjorde att han sökte sig vidare och utbildade sig till pastor där han före tiden i riksdagen var verksam inom Equmeniakyrkan.
Har du också ångrat dig om att vapenvägra?
– Det beslut som man tog när man var ung finns det inget skäl att ångra. Man tog beslutet utifrån de förutsättningar man hade då. Det var en frikyrklig uppväxt som ledde mig fram till det här beslutet som jag fattade utifrån min tro och övertygelse.
Jakob Olofsgård säger att han på mönstringen var tydlig med att han ville göra sin plikt för landet, men att han ville göra den utan vapen. Till skillnad från sin politiske kollega Jakob Forssmed är det här något som han inte har omvärderat i efterhand.
– Jag är fortfarande pacifist, precis som då, säger Jakob Olofsgård.
– Sedan var det mer svart eller vitt när jag var ung.
En vacklande pacifist
På den tiden såg också världsläget annorlunda ut, nedrustningen hade precis inletts efter kalla krigets slut och förhoppningarna om en fredligare värld grodde.
– Men i dag har vi ett krig som pågår 70 mil från Stockholm. Jag har som riksdagsledamot varit med och tagit beslut om att skicka vapen till Ukraina. Så i dag är jag väl en vacklande pacifist, men likväl en pacifist. Jag hade gjort samma val i dag som när jag var ung, även om livet har fört med sig andra tankar.
Är det inte viktigt att vi kan försvara vårt land med vapen?
– Att ha en civilplikt i ett försvar innebär inte att du som vapenvägrar ser ner på dem med vapen i hand, bara att du själv valt en annan väg. Jag som pacifist och vapenvägrare måste också inse att jag är beroende av att någon annan står med vapen i hand, säger Jakob Olofsgård.
Men som pastor menar han också att i händelse av krig så skulle han behövas inom det civila försvaret, där det skulle behövas fältpräster som kan hantera de själsliga sår som uppstår i ett krig.
---
Fakta: Värnplikt
- I Sverige hade vi under lång tid allmän värnplikt, där alla unga män behövde mönstra för att efter det placeras inom försvaret.
- Den allmänna värnplikten avskaffades år 2010 och ersattes av ett försvar som folk fick söka sig till frivilligt.
- Numera satsas det mer på försvaret, inte minst inför ett väntande Nato-inträde, där värnplikten återaktiverats.
---
