I fredags utförde Ryssland flera samordnare raketattacker mot städer i Ukraina. Familjen Kazmenko, som är medlemmar i en Livets ord-kyrka i huvudstaden Kiev, väcktes av dånet.
– Men julafton var lugn, utan att ett enda larm. Det var fantastiskt, säger Elena Kazmenko.
Familjen flyttade till Kiev från östra Ukraina i början av det anfallskrig som bröt ut den 28 februari 2022. Nu är de med i en av fem Livets ord-församlingar i Kiev, där de bland annat leder ett uppsökande arbete på flera av huvudstadens fängelser.
– Vi mår bra. Men självklart är vi rädda ibland. Det är värst på natten, eftersom ryssarna ofta attackerar då, säger Elena till Dagen på fredagen.
– I natt kom till exempel många raketer. Men vetskapen att ryssarna attackerar på nätterna gör att det alltid är svårt att sova. Fast det är klart, det är inte samma chock som det var i början av kriget.
Bor högst upp
Natten till fredagen genomförde Ryssland de mest omfattande attackerna mot civila sedan landet inledde sitt invasionskrig i Ukraina. Det följdes av en ukrainsk motattack kring den ryska staden Belgorod – vilket i sin tur utlöste en våg av ryska attacker mot Ukraina på årets sista dag.
Familjen bor högst upp i sjuvåningshus, med en, som Olena säger, skrämmande utsikt.
– Vi ser ofta raketer och sedan den svarta röken efter nedslagen. Men det är ett farligt läge för alla i Kiev, och i städer som Odessa, Dnipropetrovsk och Kherson.
De fyra barnen går i skola varannan vecka, och studerar hemma varannan – vilket alltför ofta blir i källarens skyddsrum.
Lugn jul
Julafton firades i kyrkan förra söndagen.
– Vi hade möte och åt tillsammans. Det var inga larm och fantastiskt fint, säger Olena Kazmenko.
Vid krigsutbrottet lämnade omkring 90 procent av församlingsmedlemmarna Kiev. Men nya, ofta äldre människor, har kommit till.
– I början kom de för att kyrkan hjälpte dem på olika sätt. Nu är det tvärtom: de flesta vill hjälpa till och tar med saker till kyrkan och till människor som är ännu mer behövande.
Olenas make Sergej reser regelbundet till de östra delarna av landet för att fördela förnödenheter bland äldre människor som inte haft möjlighet att fly västerut. I Kiev har paret återupptagit den själavård på fängelser som legat på deras hjärta sedan före kriget.
– Det kanske låter konstigt men det är på många sätt en fantastisk tid för vårt arbete. Det är helt rätt tid att betjäna människor och träna nya ledare, säger Olena, som själv besöker ett kvinnofängelse en gång i veckan.
Vilka tankar och förhoppningar har ni för 2024?
– Vi hoppas och ber så klart om att kriget ska ta slut, och att vi kan få leva i fred i ett självständigt land, säger hon.
– Men om det ska uppnås genom diplomati eller på slagfältet vet vi inte. Vi stöttar naturligtvis våra soldater i deras kamp mot ryssarna. Men vi vet ju också att fortsatt krig betyder fler döda.
[ Sergej kör ut livsmedel till byar som beskjuts av Ryssland ]
