Ännu är det långt kvar till försoning mellan Azerbajdzjan och Armenien, som tog emot 100 000 flyktingar när Azerbajdzjan i september intog bergsenklaven Nagorno-Karabach.
Men beslutet att utväxla krigsfångar är ett steg på vägen, menar journalisten och författaren Rasmus Canbäck, som skrivit en bok om konflikten.
“Ett avgörande genombrott” och “en viktig förtroendebyggande åtgärd”. Med de orden välkomnar USA och EU beskedet om att Armenien och Azerbajdzjan beslutat att utväxla krigsfångar och försöka “normalisera banden och underteckna ett fredsavtal”, rapporterar TT. Azerbajdzjan förbinder sig att släppa 32 armeniska krigsfångar och Armenien att släppa två azerbajdzjanska.
– Anledningen till att omvärlden reagerar så kraftfullt är att det har varit ett sådant bottenlöst mörker i relationerna. Det här är det första som pekar på att parterna är beredda att inleda samtal igen, säger Rasmus Canbäck till Dagen.
Han har följt konflikten länge, och planerar sin nästa resa till regionen i februari. Då har det gått ett halvår sedan drygt 100 000 etniska armenier i praktiken fördrevs från enklaven Nagorno-Karabach. Enklaven tillhör formellt Azerbajdzjan men har bebotts av etniska armenier som styrt den som en självständig republik. Många beskriver därför det inträffade som en etnisk rensning.
Men länderna har mer att tala om än gränser, flyktingar och krigsfångar i relation till Nagorno-Karabach. De kommer också att behöva ta sig an frågan om den azerbajdzjanska enklaven Nachitjevan, som ligger i södra Armenien och gränsar till Turkiet.
– Armenien vill att EU fortsatt medlar mellan länderna, vilket Azerbajdzjan efter offensiven i september vägrat. De har ansett att EU tar ställning till Armeniens fördel, säger Rasmus Canbäck.
– Azerbajdzjan föredrar samtal med Armenien utan tredje part. Men det vill inte Armenien, vilket sannolikt beror på att man upplever sig vara den svagare parten i styrkeförhållandet.
Möttes vid gränsen
Den 30 november träffades länderna ändå på tu man hand vid gränsen, som en del i de samtal om gränsdragningen som hållits fyra gånger tidigare under den långdragna konfliken.
– Det här är inga egentliga fredssamtal. Men frågan om krigsfångarna är intrikat och givetvis ska man se positivt till att utväxlingen sker och att man försöker att hitta vägen tillbaka till förhandlingsbordet, säger Rasmus Canbäck.
Hur är då situationen för de människor som brådstörtat gav sig iväg från Nagorno-Karabach till Armenien efter ett anfall mot staden Stepanakert den 19 september?
Just nu pågår en rättsprocess i internationella brottmålsdomstolen i Haag, där Azerbajdzjan uppmanas se till så att flyktingarna ska kunna återvända till Nagorno-Karabach.
– Internationella domstolen säger att de ska ha rätten att återvända. Men i praktiken har inte läget förändrats för dem. De flydde för att de var rädda för Azerbajdzjan, och oavsett vad domstolen kommer fram till kommer de att stanna i Armenien, säger Rasmus Canbäck.
---
Fakta: Konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan
- Nagorno-Karabach ligger inom Azerbajdzjans formella gränser, men har sedan Sovjetunionens upplösning i praktiken varit en självstyrande fristad för etniska armenier.
- Området har stått i centrum för en decennier lång territoriell konflikt mellan länderna och två krig har utkämpats om området. Efter striderna i början av 1990-talet lämnade nästan alla etniska azerer Nagorno-Karabach.
- Hösten 2020 medlade Ryssland fram ett avtal om vapenvila, som innebar att Armenien fick avstå delar av territorier som de hade kontrollerat i årtionden, samtidigt som Ryssland satte in fredsbevarande styrkor vid den väg som går mellan Armenien och Nagorno-Karabach.
- I december förra året inledde Azerbajdzjan en blockad av vägen, i strid med avtalet om vapenvila. I september i år intog Azerbajdzjan Nagorno-Karabach militärt, och områdets hela befolkning, drygt 100 000 etniska armeniern, flydde till Armenien.
---
