Framtidens begravningsplatser kommer förändras och bli mer varierade, med allt fler egna områden för olika religioner. Det tror Helena Nordh, professor vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, som också menar att begravningsombuden är alldeles för otydliga och att det här med evig gravfrid är kanske något som kan ifrågasättas.
– Vi ville i projektet se hur begravningsplatser tillgodoser behoven i ett mångkulturellt samhälle och hur inkluderande begravningsverksamheten är. Har Svenska kyrkan, som i de flesta kommuner ansvarar för begravningsplatserna, egentligen någon dialog med andra religioner till exempel, säger Helena Nordh, en av forskarna i ett nordeuropeiskt forskningsprojekt om begravningsplatser.
En viktig insikt från det här projektet var att upptäcka att det är alltför lätt att gruppera, ”så här gör alla muslimer eller kristna eller hinduer”, men att det finns en större variation och bredd som begravningsverksamheten måste ta hänsyn till.
– Man behöver möta individerna och inte kategorisera, säger Helena Nordh.
Men ska alla trossamfund ha egna gravkvarter, om det bara gäller en person? Det är en avvägning man måste göra, menar Helena Nordh, och berättar att det finns ett sådant gravkvarter för religionen Bahá'í på en plats hon besökt under projektet, där det bara är en person begravd, men där det finns plats för fler.
Svenska kyrkan är ju huvudman för begravningsverksamheten och ska enligt lag möta olika behov, även från andra religioner och livsåskådningar.
Tycker du att Svenska kyrkan behöver förnya sig mer som huvudman?
– På de platser vi har studerat är Svenska kyrkan ganska duktig på att till exempel separera religion från begravningsverksamhet. Men mer kan såklart göras.
Helena Nordh pekar bland annat på att vad gäller begravningsombuden behöver det göras en del. Dessa ombud ska se till att de personer som inte tillhör Svenska kyrkan får sina intressen tillgodosedda. Det är länsstyrelsen som utser begravningsombud.
Hur menar du att begravningsombuden behöver göra mer?
– De behöver vara mer synliga, ta mer initiativ, inte bara vänta på att bli kontaktade.
Helena Nordh pekar på att man som anhörig är lite i underläge vid hanteringen av en begravning.
– Delvis upplever jag att folk inte känner till vilka möjligheter som finns, anhöriga vet inte att man har ganska stort inflytande och att det finns en stor möjlighet till variation vad gäller ceremonin till exempel.
Botemedlet är informationsinsatser, menar Helena Nordh, så att människor får reda på alla de valmöjligheter som finns.
Svenska kyrkans kyrkogårdar för tankarna till en specifik religion – tror du att vi kommer att se allt fler sekulära begravningsplatser i framtiden?
– En svår fråga, som jag kanske inte vågar svara på. Många jag intervjuat i projektet menar att Svenska kyrkan gör ett bra jobb, att det inte finns något bra alternativ. Svenska kyrkan är ju vana att jobba med den här typen av miljöer, med sorg i mötet med människor och många intervjuade tror inte att det vore bra om kommunen till exempel gick in och tog över huvudmannaskapet.
Med det sagt så är det många, speciellt personer som inte har sitt ursprung i Sverige, som inte vet att Svenska kyrkan är huvudman. De senare vet ofta inte om att det är Svenska kyrkan som är huvudman. De tror att det är kommunen, något Helena Nordh ändå tar för intäkt att Svensk kyrkan lyckats separera begravningsverksamheten från församlingens övriga verksamhet.
En annan sak folk börjar tänka mer och mer på vad gäller sin egen begravning är vilken klimatpåverkan den har.
Kommer vi, likt flygskam, få se begravningskam i framtiden, att begravningen ”måste” vara hållbar?
– Det är en intressant tanke, men då är frågan vad som faktiskt ger störst klimatavtryck. I Sverige ses ju kremering, med det bränsle vi använder, som ett hållbart alternativ. Men i andra delar av världen finns andra lösningar, som till exempel kompostering eller vattenkremering.
– Jag tror snarare att hur vi återanvänder gravar är något vi behöver titta mer på. Kan vi väcka liv i gamla begravningsplatser som till exempel ödekyrkogårdar som inte används i dag, i platsbesparande åtgärder?
– Jag har faktiskt ett nytt forskningsprojekt på gång då vi ska titta på det här med evig gravfrid. Kan en begravningsplats vara för evigt – är det verkligen ett hållbart tänkande?
---
Fakta: Projektet
Helena Nordh har forskat om begravningsplatser i tio år utifrån olika dimensioner. Vid förra årsskiftet avslutades ett europeiskt projekt där Helena Nordh var en av forskarna. Projektet handlade om begravningsplatser och krematorier som offentliga utrymmen för social integration, utanförskap och integration. Som en del i det har man studerat hur begravningsplatser används och upplevs. Man har också gjort intervjuer, bland annat med personer som jobbar i begravningsverksamheten och privatpersoner. Helena Nordhs delstudie har varit geografiskt avgränsad till Sverige och Norge.
---
