I mer än 30 timmar härjade Hamas i deras lilla by, mördade och kidnappade. Nu vilar de överlevande ut på hotell – och säger att deras paradis är förlorat.
SHEFAYIM. Kibbutz Kfar Aza ligger mindre än en kilometer från gränsen till Gaza. Den lilla byn blev en av de hårt drabbade när tusentals Hamasmän trängde in i ett 20-tal israeliska samhällen där de massakrerade sammanlagt mer än 1 000 civila, bland dem 260 ungdomar på en musikfestival.
Nu har 350 av byns 800 invånare evakuerats till hotell Shefayim norr om Tel Aviv, de övriga är på andra hotell runt om i landet. Barn leker på de stora gräsmattorna, bord dignar av mat som samlats in av frivilligorganisationer – och Israels främsta artister och idrottsstjärnor besöker de överlevande.
– Sex beväpnade terrorister var i vårt hus i flera timmar, det är ett mirakel att de skonade oss, säger Rotem Holin, 44, som kom levande ur massakern tillsammans med sina två små barn.
Hon berättar att familjen väcks av raketlarm och explosioner klockan halv sju på lördagsmorgonen. De är vana, de har rutiner. Hon, sonen Yarden, 7, och dottern Yuval, 5, rusar in i säkerhetsrummet. De får med sig vatten, en påse brödbullar och sina surfplattor.
De hör eldstrider utanför huset. Plötsligt hörs röster inne i huset. Hamasmän går från hus till hus, nu är de i deras hem.
Männen skjuter för att öppna säkerhetsrummet. Ett skott träffar ett skåp inne i rummet. En av dem kommer in.
– Jag står framför den som sköt. Jag säger kallblodigt, vet inte varifrån jag fick den sinnesnärvaron: “Jag har två barn här.” Han svarar: “Var inte orolig, jag är muslim, jag ska inte skada er”, säger Rotem Holin.
– Han hämtar en stol från köket. En beväpnad terrorist sitter i vårt säkerhetsrum. Jag och barnen är livrädda, jag kramar dem hela tiden.
Skott och explosioner utanför
Det finns minst sex Hamasmän i huset. De sitter också i köket och vardagsrummet. Hela tiden hörs skottlossning och explosioner utanför.
Efter två timmar lämnar männen huset. Familjen stannar i säkerhetsrummet. På kvällen hör de att Hamas är inne i huset igen. Först efter 30 timmar, runt klockan tolv nästa dag, räddas Rotem Holin och barnen av israeliska soldater. Men eldstrider pågår fortfarande.
– Jag har ingen förklaring till att just vi skonades när de mördade och kidnappade grannar och vänner. Jag kan inte förstå ondskan att slakta hela familjer. Och vi kände oss övergivna, varför tog det så lång tid innan vår armé kom? säger hon.
Minst 52 människor mördades i Kfar Aza, sju är kidnappade och befinner sig i Gaza, medan 13 saknas.
Roni Lupo, 51, sitter hela den blodiga lördagen i familjens säkerhetsrum tillsammans med sin dotter Sahar, 16, och sin syster, som är på besök från Tel Aviv. Och hunden Chicita.
Hennes man Avi ligger utanför säkerhetsrummet med dragen pistol – för att skydda familjen om angriparna skulle tränga in.
Sköt på händerna
Dottern Ori befinner sig tillsammans med sin pojkvän, båda 21, i en lägenhet cirka 500 meter därifrån. De har kontakt på Whatsapp och dottern skickar budskap som “mamma, vi är rädda för att dö, de kommer in hos grannarna”.
– Vid tolvtiden hör vi dottern och pojkvännen skrika utanför, de hade lyckats fly. Blodet forsade från händer och armar på honom. Han hade hållit hårt i dörrhandtaget på insidan av säkerhetsrummet. Då sköt de för att han skulle släppa, säger Roni Lupo.
Hon lyckas hjälpligt stoppa blodflödet genom att lägga tryckförband – med hjälp av ett hundhalsband, remsor från en gammal badkappa och pennor att spänna med.
– Han blödde, skrek av smärta och drabbades av panik. I början var vi säkra på att det snart skulle vara över, att vår armé skulle komma. Men timmarna gick och vår ångest ökade, säger hon.
Vid tiotiden på kvällen kan israeliska soldater föra dem i säkerhet. Först nästa dag börjar katastrofens omfattning klarna. Roni Lupo berättar att hennes svägerska mördades, liksom flera nära vänner.
[ Palestinsk ambassadör: Civila dödsoffer är israelisk propaganda ]
Var en stillsam plats
De överlevande beskriver sin by som en stillsam plats nära gränsen. Trots ständig spänning med raketangrepp och strider levde de 800 invånarna ett gott liv i sina små hus på de palmkantade gatorna – i ett samhälle med stark sammanhållning, där alla kände alla.
De medelålders och äldre som är uppväxta på kibbutzen minns den som ett klassiskt socialistiskt kollektivjordbruk, ett av många som spelade en avgörande roll under Israels uppbyggnad. Allt ägdes gemensamt och sköttes kollektivt. Arbete, måltider, barnuppfostran. Nu är byn privatiserad, men med bibehållen stark gemenskap.
Människorna på hotellet är inte säkra på om de kan eller vill återvända.
– Allt är förstört, jag ser inte att jag kan återvända. Jag har ingen känsla av att jag vill stanna i Israel heller, säger Roni Lupu.
Hon förklarar att hon och maken är arkitekter och kan arbeta på andra håll i världen. Hon nämner äldste sonen som är på Nya Zeeland, långt bort från alla krig i Mellanöstern.
– Vårt paradis är borta. Kfar Aza finns inte längre. Det finns inget att återvända till, säger Rotem Holin.
[ Steven Crosson: Ingen fred så länge Hamas finns kvar ]
