Jenny Bergh är pingstpastorn som lämnade rörelsen och nu gläds över att ha blivit egenföretagare och ledarcoach. Hon säger att det ”skavde för mycket”, och upplevde bland annat att det blev för trångt för henne som kvinna. Nu berättar hon sin historia. Även många män som är pastorer kan känna igen sig, tror hon.
– Jag tillhörde inte normen, anpassade mig, och tappade till slut mig själv.
Jenny Bergh jobbade som pastor inom främst Helgelseförbundet och Pingströrelsen i drygt 20 års tid, fram till 2013. Hon fungerade som ungdomspastor i Pingst, blev invald i församlingsledningen som första kvinna, ansvarade för teamträningsskola och hade uppdrag som biträdande verksamhetsledare och vice ordförande på Pingst ung, satt i pingststyrelsen och var talare på flera av de nationella stora samlingarna. Bland annat.
Parallellt var Jenny Bergh också intresserad av ledarskapsfrågor, utbildade sig och jobbade på slutet inom Naturlig församlingsutveckling, NFU, anställd av Equmeniakyrkan.
Hon är också bekant för att ihop med dåvarande pastorskollegan Anethe Carlsson ha jobbat med en stor undersökning om jämställdheten inom Pingst som gjordes 2013, och som senare utvecklades till bokprojektet Ester.
Nytt kristet sammanhang
Men Jenny Bergh, som i dag är ledarkonsult, egenföretagare och bosatt i Eskilstuna, har samtidigt en livsresa som innebär att hon har lämnat pingströrelsen. Hon anknyter numera till ett anglikanskt kyrkligt sammanhang där hon känner sig hemma.
– Det blev för trångt helt enkelt. Jag ser i efterhand att jag saknade förebilder och började hålla tillbaka mig själv. Jag tappade motivation och energi, och tappade självförtroendet i talarstolen. Jag krympte, säger hon.
– Det var ingen enskild händelse utan en rad händelser som gjorde att jag kom fram till slutsatsen att här finns absolut ingen framtid för mig. Det var ett ganska nyktert beslut, menar hon när vi möts i en hotellobby i centrala Stockholm i anslutning till ett av hennes konsultuppdrag.
16 procent av ledarna är kvinnor
Pingströrelsen hamnar lågt när det gäller andelen kvinnor som är föreståndare i församlingarna. Bland pastorer som ansvarar för det yttersta ledarskapet är bara 16 procent kvinnor. Hon har följt samtalet som har pågått i Frikyrkopodden och tidningen Dagens artiklar en period.
Frågan är också aktuell genom att Pingst nationellt anordnar en konferens om kvinnor i ledarskap i pingstkyrkan i Jönköping nu på torsdag, 14 september.
[ Här är frikyrkorna med flest kvinnliga föreståndare ]
”Berömde min man för att ha suttit och lyssnat på mig”
Jenny Bergh vill gärna sätta ljus på vad som kan finnas i en miljö, och som kan vara svårt att se klart när man befinner sig mitt i sammanhanget. I dag trivs hon väldigt bra i sin konsultroll och som företagare och funderar över vad hon kan bidra med för insikter genom sin utifrånblick.
Som exempel berättar hon om när hon första arbetsveckan i en pingstförsamling på 1990-talet höll bibelstudium och den seniora föreståndaren efteråt vände sig till hennes man, offentligt, och berömde honom för att ha suttit och lyssnat på sin fru en hel session, och därefter gick ner och satte sig.
– Han summerade inte ämnet, inte innehållet eller ställde några vidare frågor om det jag hade sagt. En tid efteråt erbjöd han sig att bli min mentor, men det var inget som attraherade mig efter det jag varit med om.
Utskälld av pastorskollega
Efter en gudstjänst på pingströrelsens predikantvecka i Stockholm, där Jenny Bergh satt långt fram i kyrkan med flera kollegor omkring sig, kom en annan tongivande pastor i rörelsen fram till henne, berättar hon. När hon hejade glatt svarade han med att ge henne en utskällning inför de övriga för något hon inte riktigt förstod vad det handlade om.
– Han använde hög röst och hade förmodligen dubbla min kroppsvikt. Men ingen stoppade honom, frågade vad han menade, eller återkopplade till mig efteråt att det där kändes obehagligt.
Senare förstod Jenny Bergh att pastorn hade pratat med en kollega till henne, och blivit upprörd över något i ett projekt där också hon var involverad.
– Men i stället för att skälla på kollegan hamnade jag i skottgluggen. Kanske hade jag mindre status, kan man fundera.
– Pastorn själv hörde inte heller av sig efteråt för att be om förlåtelse för att han tappat temperamentet. Det hade annars varit klädsamt, säger Jenny Bergh.
Tyst på styrelsemöten
I styrelsemöten har det inte varit ovanligt att hennes och andra kvinnors ord inte har fångats upp och byggts vidare på, utan det har bara blivit tyst. Eller så har man bytt ämne, berättar hon vidare.
– Om det händer en gång är det väl ingen fara. Men när den typen av agerande sker kontinuerligt under många år så påverkar det hur du interagerar och väljer din väg framåt.
– En ordförandes roll är att skapa psykologisk trygghet och att se till att alla får möjlighet att delta i samtalet – det krävs både mognad, stöd och mod för att göra det.
Jag tror att jag ganska snart läste av att det inte var eftersträvansvärt att vara tjej, utan att det är männen vi ska se upp till.
— Jenny Bergh
Jenny Bergh konstaterar att de flesta i församlingarna inte har några teologiska problem med att kvinnor är pastorer, även om det ständigt behövs förnyad teologisk reflektion. I stället är det ofta osynliga normer och kulturen som är det stora problemet, och som kan vara svårt att få syn på, påpekar hon.
– Jag tillhörde inte normen, och gör man inte det kan det hända saker, för då rör man vid maktstrukturer, bara genom att vara den du är.
– Jag tror att jag ganska snart läste av att det inte var eftersträvansvärt att vara tjej, utan att det är männen vi ska se upp till.
Dubbelmejlade ekonomifrågor
Hon började hålla tillbaka sig själv i för henne viktiga frågor – säger att hon inte upplevde det värt att ta striden. När det gällde ekonomifrågor i jobbet dubbelmejlade hon alltid till mer än en person för att det skulle finna bevis för vad hon hade sagt – och hon inte skulle stå ensam. Hon beskriver att hon inte vågade sträcka ut sin kapacitet och visa sin kompetens.
Jenny Bergh förklarar att hon kunde identifiera sig med Bibelns David i berättelsen kring Goliat, där han tvingades att ta på sig något – en tung rustning – som inte riktigt passade.
– Jag är övertygad om att det också finns många män som kämpar här. Även de kan bära på ett skav av yttre och inre förväntningar som de försöker leva upp till, och uppleva att de blivit någon de egentligen inte vill vara.
– När vi pratar jämställdhet, normer och kultur är det här därför frågor som inte bara angår kvinnor utan även män. Det är inte fel på någon enskild, utan systemet vi samverkar i har inbyggda hinder, säger Jenny Bergh.
[ "I dag ska alla vara som Daniel Alm eller Niklas Piensoho" ]
Efterlyser psykologisk trygghet
Om Pingst på allvar vill jobba med frågorna måste man därför arbeta på bred front med sin kultur – och med alla, hävdar hon. Det räcker inte att medlemmarna i allmänhet tycker så, utan det yttersta ledarskapet behöver agera kring strukturerna, framhåller hon.
– Alla är offer i den här typen av kultur, där det inte ges psykologisk trygghet. Vi läser alla av vår miljö och vad vi behöver göra för att vara en del av gemenskapen, och ha ett jobb och den position vi eftersträvar.
Hon förespråkar en mer avslappnad och reflekterad kallelsesyn, där pastorsrollen blir mer av ett jobb – och att inte en pastorsanställning blir hela identiteten. Hon pekar också på släkt- och vänskapsrelationer som ibland problematiska om man önskar ökad inkludering och bredd.
– Evangeliet handlar om att ge människor egenmakt. Där vi ger varandra frihet i stället för att försöka putta in varandra i en box.
Ofta omedvetna handlingar
Hennes berättelse skulle kunna tolkas som att hon tycker att alla män beter sig eländigt mot kvinnor, säger hon. Men det är inte hennes upplevelse, försäkrar Jenny Bergh. Hon har mött otroligt fina människor, både kvinnor och män, som hon tycker mycket om. Och när saker sker av annan art tror hon att det i 95 procent av fallen sker helt utan medvetenhet.
Den som är vit, medelålders pastor och man i föreståndartjänst i en församling är i en privilegierad situation, och har därför ett större ansvar att arbeta för utveckling, framhåller hon, och säger att man ibland behöver hjälp utifrån för att kunna få syn på de mönster som präglar det egna sammanhanget. Det den enskilda mannen säger en gång kanske innebär att kvinna hör det för hundrade gången.
– Att vara pastor och föreståndare är samtidigt en utsatt roll. Du har kanske 300–1 500 medlemmar i församlingen som tittar på dig, och ett helt samhälle runt omkring som tycker saker om det du gör och inte gör.
– Därför behöver rörelsen vara väldigt noga med att vi är varma mot varandra, men också raka och ge ordentlig feedback så att ingen behöver stå ensam.
[ Marianne Boo: ”Jag som kvinna fick aldrig döpa - och när jag predikade kallades det för vittnesbörd” ]
Extraknäckt som brandman
Jenny Bergh beskriver sig själv som en ganska tuff person och att hon kanske därför kan ha fått ”mer stryk” än en del andra kvinnor i pastorstjänst. Hon betraktar sig inte så ”normativ”, utan spelar hellre innebandy, springer långlopp och har extraknäckt som brandman.
Hade hon gjort om sin resa hade hon pluggat tidigare, gett feedback till den det gällde när något obehagligt inträffat – och varit mån om att själv få feedback. Hon hade tagit hjälp av en coach och mentor. Men hon hade också försökt vara varmare, och inte tagit sig själv på för stort allvar, säger hon.
Rörelsen tappar kompetens
Hon är glad för att Pingst nationellt har jobbat med att ha 50 procent män och 50 procent kvinnor bland talarna på Nyhemskonferensen på senare tid. Och hon välkomnar konferensen om kvinnligt ledarskap i Jönköping i veckan, under rubriken ”På Guds hjärta”. Men hon stryker under att det inte får stanna där, utan att samtalet om norm- och kulturförändring behöver breddas.
Finns det då verkligen inga kvinnor som har kompetens och kapacitet att vara föreståndare i de största pingstförsamlingarna? Hon ställer frågan retoriskt.
– Det är klart att det finns kvinnor som kan, när kvinnor kan leda både Europeiska centralbanken, EU och allt möjligt annat. Här tappar pingströrelsen en massa kompetens, inte bara i kvinnor utan i alla som är utanför en mycket smal norm, säger Jenny Bergh.
[ Ella Bohlin: Den manliga ledaren är norm i frikyrkan - men inte länge till ]
---
Fakta: Andelen kvinnor som är föreståndare i fem frikyrkosamfund
- Frälsningsarmén: 52 procent kvinnor, 49 procent män.
- Equmeniakyrkan: 41 procent kvinnor, 59 procent män.
- Svenska alliansmissionen: 27 procent kvinnor 73 procent män.
- Evangeliska frikyrkan: 24 procent kvinnor - 76 procent män.
- Pingst FFS: 16 procent kvinnor - 84 procent män.
---
[ Kvinnliga pingstpastorn: De sa till mig att jag inte fick predika mer ]
