Han är bara 21 år gammal, men har redan sett mycket våld, död och förödelse efter Rysslands invasion av Ukraina. Under den tiden har han arbetat som fältläkare i krigets frontlinje. Trots det har han inte tappat hoppet och tron på Jesus: ”Jag får ofta dela med mig av min tro med varje patient.”
GNOSJÖ. När Dagen möter Vitali Hakolo för första gången är det i en gudstjänstlokal i Bergsgården, utanför Gnosjö, där kristna hjälporganisationen Barnens Oas har ett sommarläger för 36 ukrainska barn. Många är ifrån de krigsdrabbade, östra delarna av Ukraina och har mist föräldrar eller anhöriga i kriget.
Vitali Hakolo är en av ledarna på lägret. När han pratar och leker med barnen ger han intrycket av att vara en glad, lugn och stabil 21- åring. Därför kan det nog förvåna en del att han under en lång period varit förstahandsvittne till intensivt krigande, blod, död och våld från kriget i Ukraina – där följderna av att ha varit om dessa trauman oftast brukar vara mer märkbara. Ännu mer förvånad kan man också bli när man får veta att han åkte som ledare till lägret i Bergsgården direkt efter att ha kommit hem från krigets frontlinje, där han vårdat krigsskadade patienter.
Vitali Hakolo börjar med att berätta för Dagen hur det är att vara läkarstudent i Ukraina. De har fått studera sex dagar i veckan sedan kriget började, för att de sedan ska kunna vara lediga under vintern. Det är då det är som svårast att utföra studierna, på grund av extrem kyla, och både begränsad och oberäknelig tillgång till elektricitet. Som läkarstudent är han befriad från tjänstgöring och har alltså fått ett undantag från att behöva kriga, som annars är obligatoriskt för män i hans ålder. Men han funderade ändå på att hoppa av studierna för att bli soldat och skydda sitt land.
När han fick veta att han kunde åka ut som fältläkare till frontlinjen med ett sjukvårdsteam bestämde han sig för att göra det i stället. Han åkte under vintern, då han var ledig i två månader, och blev placerad med sitt team i staden Bachmut. Han sa ingenting till sina föräldrar om vart han var på väg, för att han inte ville att de skulle oroa sig.
– Jag berättade bara vart jag skulle till tre personer på universitetet, så att någon visste i alla fall. Men det var inte lätt att hålla det hemligt, och mina föräldrar fick ändå reda på det sen, berättar Vitali Hakolo.
Bomber i närheten
Han berättar att när han väl var framme i Bachmut så var det hårda anfall på en gång och under tiden han var där var det skjutningar och bomber som kunde falla så nära som tio meter ifrån honom.
– Det var otäckt. Men trots det så var jag inte rädd. Min motivation och fokus var hela tiden att hjälpa de skadade, säger Vitali Hakolo.
Redan första dagen på frontlinjen försökte han rädda en patient med livshotande skador genom kompressioner, men patientens liv gick inte att rädda.
Bara på hans station, som var en av många på frontlinjen, kom det mer än 150 skadade per dag. Det var mer än sjukvårdarna klarade av att prioritera. Många patienter låg på golvet och skrek av smärta, samtidigt som det var blod överallt.
– Vi hade inte ens någonstans att lägga patienterna. Vi fick gå till de hus som blivit anfallna och övergivna, för att kunna vårda patienterna på köksbord och för att få mer plats att ta emot de skadade, säger Vitali Hakolo till Dagen och tillägger att överbelastningen är något som fortfarande är svårt att vänja sig vid.
[ Lovsångsledaren som blev soldat i Ukrainas armé ]
Utmanande på många sätt
Utöver den pressande situationen vid frontlinjen, så var till och med platsen där han och hans team bodde både fysiskt och psykiskt utmattande.
– Vi bodde under jorden, där vi frös väldigt mycket. Vi hade svårt att sova, både av kylan, men också av det susande ljudet av raketer som flög förbi. Varje dag åt vi samma typ av konserverad mat, men det räckte inte för att bli mätt. Det tärde på oss psykiskt att ha sömnbrist, matbrist och att alltid frysa, berättar Vitali Hakolo för Dagen.
Det som också var psykiskt påfrestande för teamet var oron för att bli tillfångatagna av ryska soldater, och att bli krigsfånge eller slav.
– Det sprang omkring väldigt många lösa hundar. Och man visste inte om det var en rysk spårhund eller om det var en gatuhund. Vi hade automatvapen för att skydda oss om ryssarna skulle närma sig.
Vitali Hakolo har varit nära döden vid flera tillfällen och varit med när både sjukvårdspersonalen och patienternas skador förvärrats efter anfall. Men varför Vitali har hittills klarat sig tror han beror på att Gud beskyddar honom.
– Jag känner att Gud är på vår sida, och att jag får gå bredvid honom. Han beskyddar mig. Och utan Jesus så hade jag inte kunnat leva ”normalt”, för han har helat mig från alla jobbiga tankar och bilder jag fått från kriget.
[ Fem hundra kyrkor och religiösa byggnader har bombats i Ukraina ]
Två sätt att hantera traumat
Just att kunna vara ”normal”, att ändå kunna vara funktionell och inte hemsökas av de hemskheter som kommer med kriget, är inte självklart, menar Vitali Hakolo, och att det egentligen bara finns två utvägar för att kunna hantera traumat.
– Det är antingen alkohol eller att hitta Jesus. Det är de två valen som de skadade har när de blir traumatiserade, för det man upplevt är så hemskt, säger han.
Han hoppas att de flesta ska välja Jesus.
– Det är Jesus som är hoppet mitt i kriget. Att gå tillbaka till ett normalt liv efter det här är väldigt svårt, rent mänskligt sett, att bearbeta allt. Att få psykisk hjälp är ett behov för många som är traumatiserade, men det är svårt för en psykolog att förstå vad man varit med om. Den enda som kan hjälpa i de här situationerna är Jesus.
Vitali Hakolo märker att han kan vara ett redskap i Guds händer när han åker ut som läkare. Utöver att vårda skadade, vill han ge människor hopp genom sin tro.
– Jag får ofta dela med mig av min tro med varje patient. Att det finns ett hopp, att Gud finns, att Jesus har dött på korset och att det finns evigt liv. Och det är nästan ingen som säger emot detta. Man söker sig till en tro och till Gud i allt elände.
– Jag brukar själv be att Gud ska ge mig mod. Jag tackar honom för att han skyddar mig. Jag brukar även be att jag ska kunna vara ett redskap för att hjälpa andra människor. Men också att jag inte ska förlora livsglädjen, efter allt jobbigt jag sett.
