Många bär på trauman från kriget och har föräldrar som dödats av ryska soldater. Men här i Småland får de bara vara barn.
– Många tar emot Jesus här på lägret. De får uppleva Jesu kärlek och att det finns ett hopp för framtiden, säger lägerledaren Anna Claesson.
GNOSJÖ. På Bergsgården, utanför småländska Gnosjö, är 36 ukrainska barn samlade för att delta i ett läger som arrangeras av den kristna hjälporganisationen Barnens Oas. Här får de sporta, bada, pyssla, åka fyrhjuling, fiska, besöka olika kyrkor och åka ut på utflykter i naturen. När Dagen besöker lägret är det sista kvällen i Sverige för de ukrainska barnen. Dagen därpå åker de hem till Ukraina. Känslorna bland barnen, många av dem från den östra delen av landet, är blandade.
– Vi har haft roligt tillsammans på lägret. Vi har lärt känna nya människor, haft olika sportaktiviteter och bibelstudier. Men samtidigt vill jag hem, för jag har anhöriga kvar, säger den 14-åriga lägerdeltagaren Lisa Bojka till Dagen.
Lisa Bojka är från Cherson, en av de första städer som blev ockuperad av Ryssland. Hon berättar att när staden invaderades förbjöds de av de ryska soldaterna att prata ukrainska. Hon berättar även om hur raketer landade och sprängdes några meter utanför deras lägenhet, och hur de varken fick ha lamporna tända eller ljusa kläder på sig när det var mörkt – för då kunde lågt flygande ryska helikoptrar skjuta mot de lägenheter som de såg var bebodda.
– Det var psykiskt tufft att leva där vi bodde under kriget. Vi fick inte gå ut som vi ville, för det var för riskfyllt, säger Lisa Bojka.
Pappan sköts ihjäl
Det som till slut fick familjen att lämna Cherson var att hennes lillebror började få panikattacker efter en traumatisk upplevelse. Ryssarna hade lagt ut minor på olika ställen i Cherson. En dag, när Lisas lillebror var ute och lekte, såg han en bil köra på en mina och sprängas i luften. Han såg hur passagerarna dog.
När han efter händelsen började få ångest och panik bestämde sig familjen för att flytta till Ternopil, i västra Ukraina. Men hennes pappa fick inte följa med, då han togs in som soldat, och fick kriga vid frontlinjen i Donetsk.
I november förra året blev pappan dödad av en krypskytt under kriget. Hos Lisa är saknaden efter honom enorm.
– Pappa var det bästa jag hade. Han stod mig väldigt nära. Han stöttade och hjälpte mig alltid, oavsett vad det var.
Hon berättar att hennes pappa alltid hade en dröm om att bli präst, för att kunna hjälpa andra människor.
Precis som sin pappa vill Lisa också kunna hjälpa andra människor och vill därför bli jurist när hon blir stor. Hon vill också ha en bil för att kunna resa. Allra helst vill hon ha en BMW M5. Men hennes största dröm är att få komma hem.
– Den är att kunna komma tillbaka till ett Cherson utan krig, säger Lisa till Dagen, och berättar att hon saknar stadens stränder och de goda frukter som gick att köpa där.
Från Sverige kommer Lisa mest sakna naturen, byggnaderna och att vara på en plats där hon bara kan få vara ett barn.
Vill inte prata om kriget
Bröderna Myroslav och Vadim Ivanytskyi, 14 och 12 år gamla, kommer ifrån Sarny, i östra delen av Ukraina. Det bästa med lägret på Bergsgården är maten och alla aktiviteter, säger de.
– Vi får god mat. Och det var jättekul att få köra fyrhjuling. Det har också varit roligt att besöka olika kyrkor, och att åka till badhuset, säger lillebror Vadim till Dagen.
Det märks att bröderna trivs i varandras sällskap. I soffan som där de sitter för att prata med Dagen sitter de nära varandra. De får frågan om hur bra de kommer överens, och om de ibland kan tycka att den andre kan vara lite jobbig, såsom relationen mellan bröder kan vara.
– Han är oftast väldigt snäll, men ibland säger han till mig vad jag får göra eller inte. Ibland är det jobbigt, men jag vet att det är bra för mig, säger Vadim om sin storebror, samtidigt som han vänder sig mot honom och ler.
– Jag tycker om min lillebror. Och jag gillar att jag har bröder som jag kan spela fotboll med. Jag vet inte om jag hade kunnat ha lika roligt med en lillasyster, säger storebror Myroslav till Dagen.
Pojkarna vill egentligen inte prata om hur kriget drabbat dem, utan låter en annan ledare få göra det när de gått iväg. Ledaren berättar att deras pappa jobbade som snickare i Kiev. Dagen då kriget bröt ut försökte många på en gång lämna staden i sina bilar, och det var därför omöjligt för pappan att komma iväg. Det var inte förrän tredje dagen som pappan kunde lämna staden, men även han fastnade med bilen i trafiken. Då började en rysk pansarvagn skjuta mot de stillastående bilarna. Många dog. Bland de döda fanns pojkarnas pappa.
– De har blivit mycket mer inåtvända sedan pappan dog. De har svårt att visa känslor, säger en av ledarna på lägret.
[ Grace Church evakuerar utsatta och levererar mat till byar i krigszonen ]
”Bara Jesus kan läka såren”
Anna Claesson är ledare för Barnens Oas, och huvudledare för hela lägret. Hennes pappa, Ove Claesson, grundade organisationen på 190-talet, för att kunna hjälpa cancersjuka barn i Belarus och Ukraina som drabbats av Tjernobylolyckan. Men sedan den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina inleddes har organisationen arbetat intensivt med olika församlingar i ukrainska städer, genom hjälpsändningar och anordnande av läger för barn, både i Sverige och Ukraina. Den humanitära hjälpen blir ett verktyg för att nå ut med evangeliet mitt i nöden.
– Vi gör det här så att de kan komma ut från i Ukraina, hämta andan och vara barn. Att skratta, leka och glömma kriget för ett tag. Vi vill ge kraft och styrka för att kunna orka ett tag till, säger Anna Claesson till Dagen.
Hon berättar om ett tillfälle under lägret när hon och barnen var ute och hade en aktivitet på ett fält nära Bergsgården. Plötsligt åkte ett litet, lågt flygande privatflygplan precis ovanför platsen där barnen lekte. Barnen blev helt stilla, tittade upp och var knäpptysta. Anna Claesson behövde då snabbt försäkra barnen om att flygplanet inte var farligt.
– Det var slående. Kriget har verkligen satt sina spår hos barnen.
Anna Claesson menar att den långsiktiga hjälp som barnen kan få, är att få lära känna Jesus.
– Det är bara Jesus som kan läka såren. Det är den viktigaste uppdraget för oss som leder allt det här, att kunna presentera Jesus. Det materiella hjälper, men Jesus hjälper på lång sikt, säger hon.
– De flesta här kommer inte från kristna hem, men många tar emot Jesus här på lägret. Det är ett väldigt stort gensvar. De får uppleva Jesu kärlek och att det finns ett hopp för framtiden. Det gör skillnad.
