Året är 1929. Det är vigsel mellan Mathilda, 38, och Filip, 28. Utanför råder inbördeskrig, laglöshet och anarki. Inom dem, däremot, finns en trotsig beslutsamhet som tagit dem till vad som måste ha känts som jordens ände.
Mathilda vet att hennes barnafödande år snart är över. Däremot vet hon inte att paret ändå kommer att få 24 barn – och sedan tvingas lämna dem alla. Först 2023 kommer de att återförenas med två av dem – 500 mil därifrån, och över 50 år efter Filips död.
För Filip började historien för jämnt 100 år sedan, året han fyllde 22. Trots att han växt upp som äldste son i familjen Karl Andersson, som redan då börjat tillverka de möbler med samma namn som så småningom skulle komma att bli världsberömda, visste han tidigt att han inte skulle ta över familjeföretaget. I stället skulle han ut som missionär.
Hemma i Skärstad, en liten lantlig idyll strax norr om Huskvarna, väckte detta stor uppmärksamhet långt utanför den lilla Alliansförsamlingen som familjen tillhörde. Dagen då Filip Andersson skulle avskiljas som missionär fick man hålla gudstjänsten i Skärstad kyrka, den stora vita statskyrka som från sin plats längst uppe på en höjd håller ett vakande öga över hela Skärstaddalen: i den lilla Allianskyrkan fick man inte plats.
[ Sista önskan uppfylldes - kinesiska barn begravdes i missionärernas familjegrav ]
Bibelstudier före resan – och mötet med Mathilda
Men innan det skulle bli något missionsfält väntade bibelstudier på Moody Bible Institute i Chicago. Där väntade även, skulle det visa sig, svenska Mathilda Hagström, eller Math, som hon också kallades. Hon var en tio år äldre kvinna från Koppom i Värmland, som stod i begrepp att resa ut som missionär på egen hand med understöd från USA till Kina – som Filip också sändes till.
I Kina hade Alliansmissionen 1898 startat ett barnhem i Saratsi, i dag Salaqi, en liten prick på kartan där vägarna tar slut, strax innan även den kinesiska provinsen Inre Mongoliet tar slut och nationen Mongoliet tar vid.
Dit skickades Filip och Math för att ta över ansvaret, för föräldralösa barn fanns det gott om – ofta barn som övergivits av sina föräldrar, för att de inte kunde ta hand om dem. Eller för att de inte ville. Ty flickebarn har i alla tider och i alla kulturer nedvärderats, och den kinesisk-mongoliska landsbygden för 100 år sedan var sannerligen inget undantag.
Flickorna var i majoritet bland dem som skulle komma att bli Filips och Maths barn.
Deras barn.
Filip och Math, som så småningom tog efternamnet Malmvall, nöjde sig inte med att bara ge barnen mat och husrum. De skulle komma att adoptera ett barn, och ytterligare ett, och ännu ett, tills de alltså hade en barnaskara om två hela dussin i olika åldrar och med olika bakgrund. En familj som kände sig som alla andra, bara större.
Men det var inte lika självklart utanför den enorma 24-barnsfamiljen att de alla hörde ihop.
[ Fängslade kristna i Kina får hjälp genom brev ]
Kriget kommer till Kina
För att ytterligare komplicera situationen i det Kina som redan slets sönder av inbördeskrig och till stora delar behärskades av olika krigsherrar, invaderade det expansionshungriga Japan det kinesiska området Manchuriet 1931. Där upprättade japanerna lydstaten Manchuoko, vars gräns kom brännande nära Saratsi, och sex år senare invaderade Japan resten av Kina. Utlänningar var inte direkt populära i alla läger sedan tidigare heller, för att uttrycka sig milt, och i familjen Malmvall kunde alla se att mamma och pappa Math och Filip inte var kineser.
Filip och Math höll ut till 1940, men i oktober det året tvingades de lämna Saratsi och alla barnen – för första gången. De skulle vara åtskilda i sju år. Under tiden fick de äldre barnen ta hand om de yngre, och Filip och Math hade arbetat länge med att låta kineserna själva ta över ansvaret för barnhemmet.
När de till slut kunde återvända 1947, fanns både barnen och barnhemmet kvar. Filip och Math hade tillbringat krigsåren med att läsa teologi i USA, och till och med lyckats ta sig hem till Sverige med båt mitt under brinnande krig och medan tyska ubåtar fortfarande sänkte handelsfartyg. Efter denna jorden runt-resa var de beredda att ta vid igen.
[ “Jag vill hedra alla uigurer som har förföljts och dödats för sin tro” ]
Tvingades lämna för alltid
Men nu hade de kinesiska kommunisterna inlett den kamp som skulle föra dem till makten två år senare, och inte heller de såg med blida ögon på vare sig västerlänningar eller kristna. 1951 skulle Filip och Math tvingas lämna landet och alla sina barn för andra gången – denna gång för gott. De skulle aldrig återse sin stora kinesiska familj: Filip avled 1971 och Math 1983.
Två av deras barn från olika föräldrar, Hau Guangyao och Wu Jiuguang, hade under tiden funnit varandra som man och hustru, och trädde nu in som reservföräldrar åt de övriga barnen, med lite understöd från paret Malmvall. Det var pengar som även räckte till en utbildning till sjuksköterska för Hau Guangyao och till barnläkare för Wu Jiuguang, vilka så småningom flyttade till Peking. Men de såg till att behålla kontakten med den stora familjen – och med sin kristna tro, även under de år då kulturrevolutionens rödgardister attackerade såväl kristna som intellektuella.
[ Hillsongs nya globala ledare besökte Sverige ]
De flesta i den stora familjen blev kvar i Inre Mongoliet. Men inte alla – en av dem som flyttade hette Mei Ta och hamnade i Wuhan i södra delen av det enorma landet. På vägar som bara en missionär kan förstå fick hon mot all rimlig förmodan kontakt med ännu en svensk missionär, Asta Nilsson. Hon förmedlade i sin tur kontakt med Filips syster Ruth Ramstrand – som därmed kunde börja brevväxla med den stora familjen, och så småningom besöka Inre Mongoliet tillsammans med Filips svägerska Magda Malmvall i slutet på 1980-talet.
I hela deras liv såg Hau Guangyao och Wu Jiuguang alltid Filip och Math Malmvall som sina föräldrar, och så småningom skulle det också visa sig att deras sista önskan var att få kremeras och få sin aska gravsatt bredvid dem. Hau Guangyao avled vid 97 års ålder 2020, och Wu Jiuguang vid 98 års ålder 2022.
I augusti 2023 fick de sin sista vilja uppfylld: då urnsattes de vid sina svenska föräldrars grav, på kyrkogården nedanför samma kyrka i Skärstad där Filip Andersson-Malmvall först avskiljts som missionär jämnt 100 år tidigare.
Fotnot: Bilderna och källmaterialet har försetts av Magnus Ramstrand, syskonbarn till Filip Malmvall.
[ Sista önskan uppfylldes - kinesiska barn begravdes i missionärernas familjegrav ]
