Vända andra kinden till – eller slåss för sin frihet?
Den kristna pacifismen var självklar för många frikyrkliga under kalla kriget.
Frågan är om den består, när Sverige på nytt rustar upp.
När min pappa, uppvuxen i pingströrelsen, ville göra vapenfri tjänst på 70-talet blev han intervjuad av en präst som skulle ta reda på om övertygelsen var genuin eller inte. I protokollet står: ”det är förvånande hur en intelligent yngling kan nöja sig med en så föga genomtänkt och torftig argumentation. ‘Jag skulle aldrig kunna döda’ var hans stående replik på nästan alla frågor”.
Han fick göra vapenfri tjänst på Sida i Stockholm. Decennier av nedrustning och avspänning följde.
Annat läge
För Holger Arvidsson, 18, som precis ska rycka in i lumpen, är läget ett annat. Rysslands hot mot omvärlden är påtagligt. I höst påbörjar han sin utbildning som cybersoldat efter att ha gått tekniskt gymnasium i Göteborg.
– Jag vet inte så mycket än, men det handlar om att försvara landet från cyberattacker. Eftersom jag läst programmering på gymnasiet och har en relativt bred förståelse sökte jag detta, säger Holger Arvidsson.
Uppvuxen i Smyrnakyrkan
I utbildningen ingår även en grundläggande militär utbildning, då man lär sig hantera vapen. Det har fått honom att ägna några tankar åt hur detta går att förena med den kristna tron. Han är uppvuxen i Smyrnakyrkan i Göteborg där han är aktiv i ungdomsrådet.
– Det står ju i tio Guds bud att man inte ska döda. Jag hade inte kunnat ta ett liv med vapen, men samtidigt hade jag gjort det om det krävs för att skydda Sverige. Men helst inte, säger han.
Det som drivit honom att söka sig till försvaret är i stället jakten på personliga utmaningar och samtidigt kunna bidra till Sveriges säkerhet.
– Att jag valt cybersoldat gör också att det känns lite lättare, för det är en ganska liten del som man hanterar vapen. Samtidigt tror jag det kan vara bra att ha vapenutbildning, om någon slänger ett vapen i armarna på en. Både för att skydda landet och för att inte vara en fara för andra, säger han.
Är hans inställning symptomatisk för unga kristna i dag? Det är svårt att veta, men klart är att för den äldre generationen i hans hemförsamling Smyrnakyrkan, som är en del av Pingst, var det ofta självklart att göra vapenfri tjänst. Mellan åren 1960–1964 kom omkring var tredje vapenfri sökande från pingströrelsen. Andra kom från baptist- och missionsförbundet.
Skiftande ideal
Lotta Sjöström-Becker på Kristna freds, är inte säker på att de ideal som gällde bland kristna ungdomar under tidigare decennier gäller i dag. Dagen har tidigare berättat om att de kristna argumenten bland vapenfriansökningarna är relativt få, jämfört med tidigare decennier.
– Jag tror att pacifism och fredsperspektiv under lång tid varit relativt ovanligt att diskutera och ta ställning till. Det har inte känts akut eller aktuellt. Men jag tror det bara är en tidsfråga innan det blir en mer vanlig fråga att samtala om, säger hon.
Två sätt att argumentera
Hur kan man då se på frågan ur ett kristet perspektiv? I kandidatuppsatsen Krig utifrån kristen etik – är det möjligt går författaren Emma Eklund igenom de huvudsakliga argumenten.
Den ena kan kallas pacifistiska hållningen, och utgår från att den kristnes främsta uppgift är att sprida Jesu kärleksbudskap på jorden. Det tar sig bland annat uttryck i bergspredikans ord om att vända andra kinden till. Den kristnes kall är att skapa ett paradis på jorden, genom att vi är goda mot varandra. Även budordet om att inte döda kan användas för att rättfärdiga denna hållning.
Den andra hållningen kan kallas läran om det rättfärdiga kriget. Den handlar, enkelt sammanfattat, om att stå upp för det rätta, vilket ibland kan innebära att våld är nödvändigt. Argumentationen ser mer till den långsiktiga konsekvensen av ett handlande, vilket gör att våld kan behövas för att hindra syndare att begå ännu värre synder. Även viljan att skydda de anhöriga – utifrån kärleksbudet – är en viktig orsak till att det rättfärdiga kriget ibland kan vara nödvändigt.
Tyst i kyrkorna
Vilken av dessa hållningar man landar i kan få stora konsekvenser för den enskilde. Ändå verkar diskussionerna inom frikyrkorna ha tystnat, efter att värnplikten på allvar avvecklades 2009 och dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt kallade försvaret för ett särintresse.
Pascal Andréasson, pingstpastor och övertygad pacifist, önskar att fler unga kristna skulle tänka över sin hållning.
– Det har funnits en tyst kunskap, som gått från pastorer till ungdomar, från föräldrar till söner. Varje generation tvingades till detta samtal, alldeles oavsett om det funnits någon fredsteologisk lära i pingströrelsen i stort. Det gick förlorat 2009. Nästan en generation har förlorat dialogen med frågan och det oroar mig, säger han.
[ Pascal Andreasson: Ta tillbaka den kristna visionen om fred ]
Vända andra kinden till?
Oavsett vilken ståndpunkt man landar i, är det svårt att undvika konflikter mellan ideal och pragmatism. Johan Arenius, pastor i Immanuelskyrkan i Örebro, är i grunden pacifist men tycker frågan blir allt mer komplicerad för varje år. För att bearbeta frågan tillsammans kommer församlingen i höst att ha en samtalskväll på temat ”Jag, Jesus och vapnet”.
– Nu för tiden har vi hela världen hos oss i församlingarna. Här finns människor som flytt på grund av väpnade konflikter. Att då predika att vända andra kinden till när vi har en hel våning full av ukrainska flyktingar, det är inte enkelt att göra. Världen ser helt enkelt väldigt annorlunda ut i dag jämfört med 70- och 80-talet när det var självklart att göra vapenfri tjänst, säger han.
---
Fakta: Frikyrkan och pacifismen
- Går att spåra tillbaka till de äldsta döparrörelsernas pacifistiska ideal på 1500-talet.
- 1898 förespråkade baptisten Jacob Byström i riksdagen att ”samvetsömma” borde få vapenfri tjänst.
- Inom pingströrelsen har det aldrig funnits någon officiell hållning, men som bland fotfolket kom en allt mer pacifistisk hållning att breda ut sig på senare delen av 1900-talet. Detta trots att exempelvis Lewi Pethrus tog parti för USA:s krig i Vietnam.
- Källa: ”Pingströrelsen – en tyst pacifistisk folkrörelse?”, kandidatuppsats av Pascal Andréasson.
---
