Det kan låta magstarkt. Att kräva att den som blivit av med allt ändå ska förlåta.
Kavian Ferdowsi, eldsjäl för hemlösa, ställer frågan på sin spets i mötet med ukrainska flyktingar.
Dagen följde honom några timmar i ett sommarrusigt Stockholm.
Han är något av ett fenomen. Alltid något nytt projekt på gång, alltid lika hängiven i sitt engagemang för de hemlösa som rör sig kring Centralstationen och S:ta Clara kyrka i Stockholm.
Genom åren har vi haft sporadisk kontakt. Kavian Ferdowsis historia börjar i Iran 1975, och han kommer till Sverige 2008. Han lever först som gömd och hamnar i hemlöshet. Dagen följer hans kamp för asyl, i en tid när konvertitfallen börjar uppmärksammas. Han vinner i rätten, till slut. Då ger han all sin tid till de hemlösa han själv varit en del av.
Synligt träkors
I 13 år har han hållit på. Enligt egen utsago sju dagar i veckan. Ungefär så kan hans liv beskrivas. Ändå är han svår att få grepp om.
– Jag står vid Pressbyrån i avgångshallen! Är ni där?
Kavian Ferdowsi möter oss på Centralen, iklädd en blåstickad tröja. Hans ansikte strålar, och han bär ett träkors om halsen. Bredvid honom går en man som är härjad i ansiktet och bär på en sopsäck.
– Jag har alltid ett litet fodral med mynt med mig. Tänkte att jag skulle hjälpa mannen att komma in till toaletterna, men i dag var mynten slut. Det var lite synd.
Mannen försvinner i vimlet. Ett flyktigt möte, och Kavian kommer tillbaka till oss. På Centralen trängs turister med återvändande semesterfirare. Egentligen är allt som vanligt, men under ytan finns en gnagande oro. Säkerhetspolisen diskuterar om terrorhotnivån ska höjas. Sverige ses som ett legitimt mål av våldsbejakande extremister efter koranbränningarna.
Ber mot terrorhot
Instinkten säger att det egentligen inte är så tryggt att röra sig på de här allmänna platserna.
Här på Centralen rör sig också en grupp från S:ta S:ta Clara kyrkas sociala arbete.
– Vi kom ner hit, för att vi ville be mot terrorhotet. För att bidra till lugn, säger volontären Catarina Eriksson.
Formellt sett finns inget samarbete mellan Kavian Ferdowsis organisation hemlösa.se och S:ta Clara, men båda betonar att de har goda relationer till varandra. Själv är Kavian medlem i Immanuelskyrkan i Stockholm.
– Kavian har rätt inställning. Ödmjuk, lever i sin kallelse och är engagerad. Vi tycker så mycket om honom, säger Catarina Eriksson.
Det är nästan som om Kavian Ferdowsi lever i askes, på Sveriges mest folktäta plats. Delar ut mat, berättar om sin kristna tro, och om vikten av att förlåta. Själv har han inget formellt jobb, ingen lön, knappt några ägodelar.
Ur ett strikt arbetsmarknadsperspektiv kan man säga att han inte är etablerad i det svenska samhället. Ändå lever han mitt i det, mer än de flesta andra. Träffar folk från alla samhällsskikt. Från tilltufsade till kändisar. Han umgås ibland med den tidigare Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt, och har haft artisterna Molly Sandén och Danny Saucedo på besök vid matutdelningar.
– Jag måste lita på att Herren ger mig det jag behöver. Folk säger till mig att jag måste tänka på pensionen. Jag förstår hur de tänker, men Herren har gett mig det jag behöver i 13 år, varför skulle han inte fortsätta? Alla behöver inte bli en Kavian. Eller en Joakim. Eller en Erika. Det viktiga är att vi följer Guds väg. Och det här är min väg.
Förlåta eller inte?
Genom privata gåvor får han hjälp att betala sin hyra. På senare tid har han startat en tidning, Hemlösas tidning, som han står som chefredaktör för. I veckans nummer tar han upp vikten av förlåtelse – i ett upprop särskilt riktat mot Rysslands krig i Ukraina. ”En förlåtelsevecka för en tid att återupptäcka kraften i förlåtelse”, skriver han i tidningen.
Och här bränner det till. Hur idealistisk kan man vara utan att vara naiv i en tid av upprustning och misstro?
Vi träffar en grupp ukrainska flyktingar som blivit involverade i Kavians arbete med att sälja Hemlösas tidning. Speciellt Elena Hrytsenko sticker ut. För bara ett år sedan hade hon ansvar för en hel balettutbildning i Charkiv. Hennes vardag bestod i att undervisa elever i klassisk dans. Hon hade hög kulturell status i samhället. Nu har livet kastats om totalt. Det går knappt att greppa. Kommer hon och dottern någonsin kunna återvända till sitt land?
”Mäktiga verktyg”
Kavian står för sin åsikt; att leva i förlåtelse mot andra är det enda alternativ som en människa har.
– När Jesus hänger på korset säger han: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. Förlåtelse och kärlek är mer än bara vackra ord. De är mäktiga verktyg för att bekämpa hat och krig.
Kan man kräva det av en människa som förlorat allt?
– Jag vet att det inte är lätt. Men det finns ingen annan väg. Vem som än vinner detta krig, kommer det komma nya krig. Det bara fortsätter, generation efter generation. Om vi inte kan leva i förlåtelse, tar det aldrig slut. Det är därför det är så viktigt, säger Kavian Ferdowsi.
Elena Hrytsenko tror också på förlåtelse. I teorin.
– Men jag är inte där i dag, att jag kan förlåta det som hänt oss. Om jag någonsin kommer dit. Det är så ofattbart och tragiskt.
Och kanske går det inte att förlåta om inte den andra parten uppriktigt ångrar sig? Elena och hennes barn har fullt upp med att försöka anpassa livet till den nya tillvaron. Redan har hon hunnit sätta upp balettföreställningar på ett kulturcentrum i Botkyrka. Men framtiden är oviss.
– Min man är soldat i kriget. Om de skickar ett plustecken från sina mobiler, betyder det att de lever. Jag väntar på att få ett plus varje kväll.
Guds egendom
En regnskur drar över stationsområdet, och Kavian Ferdowsi går bort mot lokalen på Vasagatan där matutdelningen äger rum. Vi skiljs åt, men hinner inte mer än några meter förrän han hinner ikapp oss.
– Här! Ni måste få Hemlösas tidning med er, säger han och delar ut några exemplar.
På första uppslaget läser jag: ”Gud, vår Himmelske fader, äger Hemlösas tidning.”
---
Fakta: Rysslands invasion i Ukraina
- Har nu pågått i snart ett och ett halvt år.
- Några officiella dödssiffror finns inte, men enligt FN har uppemot 20 000 människor dött eller skadats till följd av striderna.
- En ukrainsk motoffensiv inleddes under våren, men med begränsad framgång. Ännu har inga större landområden återtagits från rysk kontroll.
---
