Va!? Åkte du till en församling i Svenska kyrkan för att lyssna in profetiska budskap och se Andens gåvor i funktion? En och annan förvånad röst har jag mött bland kollegor och bekanta inför reportaget från Svenska kyrkan i Lysekil. Men de karismatiska uttrycken och Andens gåvor är inte begränsade till vissa trossamfund. I Lysekils kyrka praktiseras profetisk betjäning i veckomässorna, och man försöker lyssna in Guds tilltal till individen och församlingen även på andra sätt.
En enkätundersökning som vi på Dagen gjorde i frikyrkorna och Svenska kyrkan för snart tio år sedan (2014) visade att det i nästan åtta av tio församlingar (78 procent) i dag finns människor som praktiserar tungotal – det bönespråk som Bibeln beskriver som en av den helige Andes gåvor, med uppgift att ge kraft och inre uppbyggelse.
Den ekumeniska bredden i öppenheten för Anden verkar alltså ha ökat (även om Svenska kyrkan generellt låg betydligt lägre än exempelvis Equmeniakyrkan, EFS och Alliansmissionen). Även inom Katolska kyrkan finns världsvitt en växande karismatisk gren. Samtidigt kommer signaler inifrån pingströrelsen om att de karismatiska uttrycken ibland har tystnat, inte sällan kopplat till rädsla för att det i historien har förekommit övertoner eller ovishet i praktiserandet.
Budskapet som i Nya testamentet i Bibeln är kopplat till den kristna kyrkans födelsedag på pingstdagen i Jerusalem är ju att den helige Andes kraft och gåvor – inklusive det profetiska – inte är begränsade till vissa grupper eller särskilt utvalda personer, utan tillgängliga för alla.
Hur är det då möjligt att lyssna in Guds röst i dag? Frågan är relevant i tider då många olika röster och budskap surrar i luften via sociala medier och annat. Det som slår mig i Lysekil, och även i samtal med andra kyrkor, är den enkla tron på att Gud kan tala in i vardagslivet i nutid för den som tar sig tid att lyssna. Och att det ofta sker ganska odramatiskt genom tankar och inre bilder som kommer upp. Här finns också det mänskliga med, och man talar om att träna sig.
Lågmäldheten, den öppna handen, varsamheten och betoningen på att alla budskap ska prövas är annat som är slående. Liksom längtan efter mer av Anden.
Jag kunde känna igen det personliga betjänandet och förbön för människor i Lysekils kyrka från gudstjänster inom både Evangeliska frikyrkan och Pingst. Men betoningen på det profetiska lyssnandet var tydligare i veckomässan.
[ Dokument: "Församlingen behöver lära sig att ta emot det profetiska och höra Gud" ]
