Charlotta Carlström är den första som genomfört forskning om hbtq-personers situation inom svensk frikyrklighet. Hon konstaterar att på många håll ligger locket på, vilket upplevs som frustrerande för dem det berör.
– Att få höra att man kommer till helvetet är i alla fall något man kan ge respons på, säger hon till Dagen.
Hur bemöts hbtq-personer inom frikyrkan? Forskaren Charlotta Carlström, lektor vid Malmö universitet, har ägnat de senast åren åt att studera frågan i något av ett pionjärarbete när det gäller forskning. Hon har djupintervjuat 29 personer med bakgrund i olika frikyrkor och är också aktuell med boken En villkorad gemenskap: hbtq, sexualitet och kristen frikyrklighet.
En villkorad gemenskap?
– Ja, många av dem jag har intervjuat pratade om det på det sättet, att när de blev öppna med sin sexuella läggning upplevde de det som att deras tillhörighet i församlingen blev villkorad på något sätt, säger Charlotta Carlström.
Det kunde exempelvis handla om att de tidigare hade någon form av uppdrag, som att dela ut nattvard eller vara ungdomsledare, vilket de fick veta var svårt att förena som hbtq-person efter att de kommit ut. Flera beskrev det som att de blev andra klassens församlingsmedlemmar.
– Sedan var det många som sa att det var villkorat på så sätt att du får vara med i gemenskapen, men du får inte leva tillsammans med någon. Utan man skulle anpassa sig till de normer som råder i församlingen.
I de mer värdekonservativa församlingarna sågs celibat som den naturliga lösningen, och den som inte ville underordna sig det kravet kunde bli uppmanad att söka sig till en annan församling.
Tystnadskultur
Ett annat återkommande tema var den tystnad som omgärdade hbtq-frågor, och en ovilja att ta tag i dem. Det handlade oftast inte om något tydligt fördömande av homosexualitet, däremot var det underförstått vad som förväntades när det gäller relationer och sexualmoral.
– Det mest känsliga i mina intervjuer var när vi kom in på tystnadskulturen, säger Charlotta Carlström.
– Att när man ville vara öppen och berätta för en pastor eller någon annan församlingsmedlem, då blev man bemött med tystnad.
Personer hon pratat med uttrycker det som att de hellre hade fått höra att de skulle komma till helvetet.
– Det går i alla fall att ge respons på och föra en diskussion kring. Många som jag har intervjuat säger att tystnaden var det allra värsta, för det är inget man kan säga emot eller diskutera om.
Indirekt slutsats
Tystnaden kring hbtq-frågor vägdes å andra sidan upp av berättelser om hur man bör leva, det vill säga ett traditionellt liv där man möter en partner av det motsatta könet och bildar familj. Det handlar också om trohet, där många fått med sig budskapet att sexualiteten hör hemma inom äktenskapet. Att det skulle vara fel att vara homosexuell är sällan något som lärs ut, men det blir ändå en slutsats man indirekt drar.
– På vissa ställen är man visserligen öppen med att homosexualitet är en synd. Flera av dem som jag intervjuat säger att det faktiskt är bättre att man har det synsättet, för det gör det lättare att fatta ett beslut om man vill vara kvar i församlingen.
[ Pingstpastorer vill ha kvar vigselrätten - om de inte tvingas viga samkönade ]
Vad beror denna tystnadskultur på?
– Jag tror att man är rädd för att det ska bli konflikter. Man tänker att det finns ”inga sådana” i vår församling eller att vi tar tag i ”problemet” när det kommer. Har man den inställningen från början säger det sig självt att det är svårt att komma ut. Sedan tror jag också att det är en laddad fråga för att den är så knuten till bibeltolkning, säger Charlotta Carlström.
I bakgrunden finns frågan om vad kristen tro är. Många har också noterat att hbtq-frågor är något som splittrar såväl samfund som församlingar, vilket gör det känsligt att lyfta fram ämnet.
Alla du intervjuar har på olika sätt gått emot normen eller kyrkans lära, hur har det påverkat dem?
– En del bär med sig stora trauman med psykisk ohälsa, men det är väldigt olika och det finns ett spann av erfarenheter, säger Charlotta Carlström.
Hon menar att det utifrån ofta finns en fördom om att alla hbtq-personer med frikyrklig koppling enbart bär på negativa upplevelser. Det är dock en bild hon vill modifiera. Men vad hon noterat är att för många sitter upplevelserna väldigt djupt, och att även de som lämnat sin församlingsmiljö kan ha en stark existentiell rädsla kvar.
– Jag vet en kvinna som efter många år lämnat sin församling och som fick missfall. Hennes första tanke var att det här var Guds straff för att hon levde med en kvinna, trots att hon förnuftsmässigt kommit fram till att Gud inte ser homosexualitet som en synd.
[ Historiskt beslut: De blir första EKF-församling att viga samkönade par ]
Har kvar tro
Charlotta Carlström säger att många kristna hbtq-personer har lagt ned mycket tid på att hitta ett nytt sätt att förhålla sig till sin tro, jämfört med den de fått med sig från början. De flesta som hon har intervjuat har fortfarande kvar sin tro.
Var har de sitt andliga hem?
– Vissa har kunnat vända sig till Svenska kyrkan eller Equmeniakyrkan. Andra säger att de är hemlösa, att de inte har varit med i en frikyrkoförsamling på flera år, men att de ständigt längtar tillbaka till det sammanhang där de vet att de inte är välkomna.
– En del som kommer från de mer karismatiska församlingarna har konstaterat de är svåra att byta ut mot något annat. Du kan inte gå till Svenska kyrkan och tro att du ska få samma innerliga gemenskap, starka lovsång och karismatiska uttryck. Så vissa har sagt till mig att den gemenskapen är fortsatt viktig men att de håller sin hbtq-identitet dold där.
---
Fakta: Om forskningen
- Charlotte Carlström är forskare inom sexuellt arbete med inriktning på sexualitetsstudier, vid Malmö universitet.
- Hon är aktuell med boken ”En villkorad gemenskap: hbtq, sexualitet och kristen frikyrklighet”, byggd även på den forskning hon gjort i samarbete med Södertörns högskola.
- Tidigare har hon forskat bland annat om hur hbtq-frågan omskrivs i tidningen Dagen.
---
