Det var en dröm som gick i uppfyllelse när jag drygt sex månader efter Livets ord-pastorn Janne Bloms svåra mc-krasch fick sitta ner och ha ett öppenhjärtigt samtal med honom. Vi möttes på Akademiska sjukhuset i Uppsala där han fortfarande rehabiliteras. Det blev ett sällsamt levande samtal som väckte många tankar och känslor.
Jag skrev den första Dagenartikeln om olyckan och har sedan dess följt Janne Bloms öde på avstånd. Redan från första stund kände jag en samhörighet med honom, trots att vi aldrig mötts eller ens pratat. Det berodde på att Janne Blom, precis som jag själv, älskar att köra motorcykel.
Några dagar efter händelsen, när Janne Blom fortfarande låg nedsövd på intensiven, fick jag möjlighet att träffa hans pastorskollega Rune Borgsö, som var den på Livets ord som fått i uppgift att hålla i presskontakterna i detta ärende. Jag glömmer aldrig hans blick när vi möttes i foajén där jag stod med mitt svarta skinnställ och min vita hjälm. Själv hade han inte kört en meter med sin hoj sedan beskedet om Janne Bloms kollision med en stor ledbuss. Jag förstår honom och jag kan garantera att sedan den 29 augusti har jag kört alldeles extra varsamt.
De första rapporterna om Janne Bloms skador var illavarslande och med tanke på en god vän som för tio år sedan råkade rejält illa ut i en liknande olycka, vågade jag inte vara överdrivet optimistisk. Men nu satt vi här i ett sjukrum och jag och fotografkollegan Natanael Gindemo fick lyssna till en sällsynt levande människa som till synes filterlöst berättade om en resa från djup förtvivlan till glödande framtidshopp.
Den absoluta brännpunkten i vårt samtal kom att handla om svaghet. Det var omskakande att höra Janne Blom dela sina innersta tankar om hur han på fullt allvar först tänkte att hans fysiska tillkortakommanden skulle sätta punkt för hans liv som pastor. Det som han betraktat som sin stora livsuppgift. Han kunde inte se hur ett liv i rullstol skulle vara kompatibelt med att leva ut sin pastorskallelse och det skickade honom ner i ett becksvart hål av hopplöshet.
Inte förrän en vän konfronterade honom med hur mycket Gud faktiskt älskar honom precis som han är, förstod han att kallelsen inte sitter i benen, inte i om hans kropp är helad, utan i hjärtat.
Törs man hoppas att den svåra mc-olyckan en sensommardag i Uppsala skulle leda till att fler troende får lära av Janne Bloms erfarenheter kring svaghet?
[ Janne Blom: ”Jag måste leva helt för Gud, oavsett om mina ben funkar” ]
