Utsattheten för de svagaste ökar i Sverige enligt Stadsmissionens senaste rapport om hemlöshet.
På Midsommarkransens akutboende märker man av ett kallare samhällsklimat. Här arbetar Frälsningsarmén med att ge stöd åt män som hamnat snett i samhället.
– Jag kommer aldrig glömma vad personalen här har gjort för mig, säger Ali Rezae, 22.
Omgärdad av motorväg och industriområde ligger Midsommarkransens akut- och stödboende som i Frälsningsarméns regi erbjuder bäddar för dem som har det allra svårast. Den stora tegelbyggnaden, som tidigare inhyste en skola, har lite mer än 30 sovplatser i de ombyggda klassrummen.
– 30 bäddar har vi för Stockholms Stads placeringar, sen har vi fyra extraplatser som är Frälsningsarméns egna. De är till för de som behöver en akut lösning, när det blir ”kris-kris”, berättar boendets verksamhetschefen Gustaf Tigerlantz medan han leder Dagen igenom korridorerna.
Trots att motorleden ligger så nära att man nästan kan läsa registreringsskyltarna på bilarna utanför hörs knappt trafikbruset, det råder en förhållandevis lugn stämning i lokalerna även om både personal och boende rör sig överallt. Solen som strålar genom de stora fönstren gör att jukka-palmer och andra krukväxter lyser upp på fönsterblecken och på de vitmålade väggarna dansar skarpa skuggor.
Föll mellan stolarna
I en rapport om hemlöshet som Stadsmissionens släppte nyligen skriver man bland annat att det blir allt svårare för den som drabbats att få stöd och hjälp. Gustaf Tigerlantz, som tidigare jobbade med utsatta på Sergels torg, bekräftar den bilden.
– Samhället har blivit allt kallare, det fanns en annan medmänsklighet förr. Många av de som söker sig till oss är avstängda på andra boenden, men här öppnar vi upp. Varje individ som kommer hit blir tilldelad en kontaktperson som ska underlätta kontakt med socialen och sådana saker. Många gånger är det direkt avgörande för folk att komma hit, säger han.
I ett av samlingsrummen på bottenvåningen sitter Ishayas Abraham med en kopp kaffe i handen. Han bodde här fram till i fredags och är på besök eftersom han redan saknar boendet. Han säger att det pågår öppen droghandel där han blivit placerad nu, och att det samtidigt bor barnfamiljer där. Han har bara varit där över helgen och redan har han blivit av med flera av sina tillhörigheter.
– Jag kan inte lämna någonting när jag går därifrån på dagen. Men jag är inte typen som ger upp, säger Ishayas Abraham.
Ishayas Abrahams historia visar hur illa det kan gå när något oförutsett händer. Han jobbade som vårdbiträde på hemtjänsten i Huddinge i fem år. Han trivdes och var omtyckt men en dag, dagen innan anställningen skulle gå över från tim- till fastanställd, råkade han ut för en olycka på vägen mellan två brukare.
– Jag älskade mitt jobb! Men den dagen vek sig plötsligt framhjulet på elcykeln när jag åkte ner för en backe. Jag föll och landade på asfalten med högra knäet först, knäskålen spräcktes, säger han.
Detta var i juni 2021 och han säger att tiden efter det varit väldigt tuff. Efter operationer och sjukskrivning blev det problem med både Försäkringskassan och A-kassan.
– Försäkringskassan tyckte att jag kunde börja jobba 25 procent när jag fortfarande hade gipsad arm och knät inte hade läkt riktigt. De hade ingen förståelse alls. De sa att jag kunde ha ett jobb där jag använde den andra armen.
När han vände sig till A-kassan sa de att han hade glömt att anmäla att han börjat jobba för fem år sedan. Därför fick han 225 straffdagar innan han skulle få ut pengar från dem. Även hos socialen föll han mellan stolarna. Eftersom han inte hade några pengar blev han utkastad från sin bostad, ett tag bodde han i en källare. Han säger att kontakten med socialen fortfarande är komplicerad:
– Det är katastrof, de har alltid en ursäkt. De skyller ifrån sig: ”Cheferna säger, cheferna säger …” – ”sån är lagen …”. Om jag fick välja skulle jag bo kvar här på akutboendet, säger Ishayas Abraham.
Viktigt steg
Yasmina M’rad Smith har jobbat på boendet i två år. Hon berättar hur viktigt det är med mänsklig kontakt för att skapa trygghet.
– Man kommer väldigt långt med att visa kärlek och medkänsla. Jag tycker ibland att socialen jobbar baklänges. Många hemlösa bär till exempel på olika slags trauma. De behöver i första hand terapi, ett tryggt sammanhang. Det krävs att man tar sig an personer på riktigt för att de ska ha en chans att förändra sina liv, säger hon.
En våning upp träffar Dagen 22-årige Ali Rezae. Han säger att det skulle behövas fler ställen som fungerar som Midsommarkransens akutboende.
– Att bo här är ett viktigt steg för mig. Personalen har hjälpt mig med allt, det de har gjort för mig har inget pris, säger han.
Han levde en tid på gatan, hade problem med missbruk, och såg många andra i liknande situation. Vissa var 60 år, andra så unga som 14–15 år.
– Jag minns att jag sa till de yngsta: ”Ser du inte mig? Jag har förlorat allt”. Jag hoppas att jag lyckades avråda några från att prova de drogerna jag sysslade med. Är man ung och hamnar på gatan blir man lätt lurad och utnyttjad.
Ali Rezae minns hur han hamnade på sjukhus till slut. Läkarna såg hur mycket substanser han hade i kroppen och förstod inte hur han kunde ha överlevt. Han säger själv att det var Gud som hjälpte honom när han bad om hjälp.
– Jag bad: ”Gör mig ren, sen får du göra vad du vill med mig”. Gud gav mig ett annat liv, berättar han.
