Två av tre i tonårsgänget i frikyrkan lämnar som ung vuxen. Men vems är ansvaret; Församlingens? Föräldrarnas? Den enskilda unga vuxnas? Och varför är Jesus inte mer betydelsefull när de ska berätta om sin tro? Nya rapporten ”Kristen tro på glid?” väcker många känslor och analyser när Dagen lyssnar runt i olika samfund.
André Dahlquist, ungdomskonsulent på Svenska alliansmissionens ungdom, SAU, säger att han har tudelade känslor:
– Först och främst är det en stor sorg att vi inte lyckas möta alla unga vuxna i kyrkorna. Det är väldigt sorgligt. Men det är samtidigt hoppfullt att en del ändå bär en tro kvar, och att undersökningen visar att många inte har lämnat för att de blivit sårade, eller har en dålig bils av kyrkan, utan för att de bara har glidit ifrån, säger han.
Här finns det saker att jobba med, påpekar André Dahlquist.
Sekulär världsbild krockar
Vid ett seminarium som diskuterade rapporten från tre frikyrkosamfund närvarade både några församlingspastorer, kristna ungdomsförbund, bibelskolor och andra från olika håll i landet. Här lyftes exempelvis behovet av mentorer för unga vuxna – “andliga föräldrar” – i kyrkorna. Men också att ungdomsverksamheten i församlingarna ibland kan behöva fokusera mer på att träna en mindre grupp “lärjungar” än att ha fokus – och känna pressen – att samla så många som möjligt, där ett stort antal sedan faller ifrån.
Vidare att kunna ge redskap för mötet med en sekulär världsbild i samhället, där det ofta kan bli krockar. En annan fråga som berördes var vad som är familjernas ansvar för ungas tro och vad som är individens egna ansvar när man kommer upp i vuxen ålder.
[ Fem unga personer berättar: Därför lämnade jag frikyrkan ]
”Varför nämner så få Jesus?”
Victoria Öhrvall, ansvarig för unga vuxna-arbetet inom pingströrelsen, säger att hon själv känner igen sig i rapporten. Under tio års tjänst som ungdomspastor vet hon att många av de hon själv har samlat inte längre finns kvar i församlingsgemenskap. Hon är glad att de här frågorna nu aktualiseras.
Framför allt reagerar hon på att förhållandevis få ungdomar i rapportens olika studier nämner Jesus när de ska förklara sin tro.
– Vad har vi gett dem för verktyg? Vi verkar ha byggt starka gemenskaper, och visst är det bra att tillhöra en grupp. Men har vi inte samtidigt lyckats bygga deras tro? Det är alarmerande att så få väljer att berätta om Jesus när de ska beskriva vad de tror på, säger hon.
– Frågorna om hur vi får med oss nästa generation måste hamna på församlingsledningarnas bord och hjärta. Tänk om alla äldre i våra församlingar kunde förstå hur otroligt viktiga de är för unga människor, och hur stort behovet är att få prata över generationsgränserna, säger hon.
Längtar efter det som är äkta
Caroline Hultmar har som volontär varit ansvarig för unga-vuxna-arbetet i Korskyrkan i Stockholm (EFK) under flera år. Hon berättar att kyrkan försöker hjälpa de som kommer, till nära gemenskap, Jesus-möten samt att ge möjlighet att komma i funktion i församlingen. Bland annat anordnas smågrupper, lovsångskvällar och luncher efter gudstjänsterna särskilt för den här gruppen.
– Unga vuxna letar efter ett sammanhang att få passa in i och få vara sig själva i. Man är kritisk och längtar efter det som verkligen är äkta. Hittar man inte det i församlingen så hittar man det någon annanstans, säger Caroline Hultmar.
Hon är också, som flera andra, rädd för att kyrkorna i de yngre ungdomsgrupperna allt för mycket skapar konsumenter i stället för att träna lärjungar.
– Vi är väldigt duktiga på ungdomsgrupperna med läger och annat. Tonåringarna får så mycket av sina ungdomsledare att det kan bli som en kalldusch när man plötsligt ska stå på egna ben och läsa Bibeln själv och umgås med dem som är 35 år och har små barn.
[ Bara en av tre i tonårsgänget förblir aktiv i frikyrkan som vuxen ]
I förordet till “Kristen tro på glid?” lyfter rapportförfattarna fram behovet av att skapa “meningsfulla rum” i frikyrkorna där unga vuxna får brottas med, och omförhandla, sin tro och där det kognitiva [kunskapsmässiga] innehållet hamnar i fokus.
Vidare vikten av att bejaka lovsången som ett avgörande inslag för många unga kristna, något som framgår i en av studierna.
– Vi tror ju på en Gud som bär på en sanning, men vi kan kanske inte bara plocka fram tron på ett fat och säga att nu behöver ni inte tänka mer. Vi behöver tillsammans få resonera och ställa frågorna, och få vara en del av en process, säger André Dahlquist i SAU.
Han får medhåll av Victoria Öhrvall i Pingst som pekar på att olika åsikter om tro och liv behöver rymmas samtidigt som församlingen är enade kring Jesus.
[ Lovsång viktigare än både predikan och Bibeln när unga rankar ]
”Uppvärdera ungas tillhörighet”
Magnus Sternegård, biträdande generalsekreterare för Equmenia, berättar att några distrikt i ungdomsförbundet har satsat på personliga andliga vägledare till ungdomar och unga vuxna för att hjälpa dem med omförhandlingen av tron när de flyttar hemifrån och börjar studera. Han välkomnar rapporten och tror att även Equmenia och Equmeniakyrkan har mycket att lära, även om de inte ingått i underlaget.
Han lyfter fram att kyrkorna behöver tala mer om tillhörighet och medlemskap när det gäller unga vuxna.
– De lämnar ibland kyrkan men blir kvar i tron. Vi talar alldeles för lite om vilken möjlighet de har att påverka kyrkan. Här borde vi uppvärdera medlemskapet och engagemanget att kunna vara med och förändra det man som ung vuxen ser.
– Församlingarna har ibland brist på tilltro till att de unga vill vara med, och behöver ställa om sin inställning, säger Magnus Sternegård.
[ Ibland är det modigare att inte lämna fast det skaver ]
---
Fakta: Kristen tro på glid?
- En rapport om tron hos unga vuxna i svensk frikyrklighet.
- Fem studier gjorda av Akademi för ledarskap och teologi, ALT, samt Institutet för pentekostala studier, IPS.
- Utförd inom och ihop med Evangeliska frikyrkan, pingströrelsen och Svenska alliansmissionen.
---
