Nästan två år efter att ett avtal om eldupphör tecknades mellan Armenien och Azerbajdzjan fortsätter striderna. Tidningen Dagen är på plats i de armeniska bergen där tillvaron vänts upp och ner för lokalbefolkningen.
ARMENIEN. Flickornas barnröster är ljuvliga när de följer sin fars, prästens, mansröst när de sjunger in söndagens gudstjänst i den tusenåriga armeniska kyrkan. Prästen Avetiq Mardirosian ser en av besökarna i ögonen. Han ler vänligt på det vis som gör att man känner sig sedd, och lägger handen på mannens hjässa för att välsigna honom.
Sedan går han vidare till nästa person. Flickorna fortsätter sången medan deras far får alla i kyrkan att känna sig sedda av honom. Sist ut är flickorna själva. Han ger direktiv till sin ena dotter medan besökarna följer honom med blicken.
Det luktar myrra från rökelsen som han svänger fram och tillbaka långsamt och högtidligt. Plötsligt vänder han sig mot besökarna med en bytta med vatten och skvätter den mot dem.
Någon fnissar till och en annan skrattar. De ler stort. Avetiq roas över sitt påhitt och läser en bön högtidligt.
– Det är Vardavar, vattendagen. Vi ska minnas vårt arv, vi ska minnas hur livet återvände efter syndafloden, säger Avetiq.
Högtiden firas varje år i armeniska kyrkan, och den sägs ha gjort det sedan förkristen tid. Som en av de äldsta kyrkorna i anammade man dock högtiden som en kristen sådan. Mycket lägligt firas Vardavar mitt under högsommaren när barnen behöver kylas. Det är ett avbrott från värmen då städernas gator fylls av lek i vattnet.
För människorna som besöker Vahanavankklostret denna dag är det också ett avbrott från en annars brokig vardag. Bara ett stenkast bort står kriget för dörren.
***
Kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan för snart två år sedan om den armeniska utbrytarregionen Nagorno-Karabach har egentligen aldrig tagit slut.
Efter 44 dagar av strider hösten 2020 gick Azerbajdzjan segrande ur striderna och ett avtal om eldupphör slöts mellan parterna. Det innebar att armenierna i Nagorno-Karabach förlorade nästan två tredjedelar av de områden som man tagit kontroll över efter Sovjetunionens fall, och att Ryssland numera har cirka 2 000 trupper på plats för att bevaka ett bräckligt eldupphör mellan parterna.
[ Oväntad attack mot det kristna Armenien ]
I skenet av kriget i Ukraina framstår Rysslands närvaro i Nagorno-Karabach som hopplös, men faktum är att det internationella samfundet har godkänt närvaron i brist på andra alternativ.
Konflikten i Nagorno-Karabach har sitt moderna ursprung i folkmordet på armenier i Osmanska riket 1915. När armenierna flydde sitt forna hemland slog de sig i stället ner i ett Armenien som samtidigt bröt sig loss från det ryska imperiet som föll samman med den kommunistiska revolutionen 1917. Både det turkiskspråkiga Azerbajdzjan och Armenien gjorde territoriella anspråk på Nagorno-Karabach som historiskt varit befolkat av en klar majoritet armenier.
Kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan slutade då med att Vladimir Lenin lovade säkerhetsgarantier för båda länderna om de gick med i Sovjetunionen. Löftet innebar också att båda parterna skulle tillges Nagorno-Karabach. Det hölls aldrig för Armenien.
När Sovjetunionen 70 år senare föll samman utbröt kriget mellan armenierna i Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan. Det följdes av pogromer mot armenier i Azerbajdzjan, och runt en miljon människor hamnade på flykt när striderna blev allt värre. En knapp majoritet av dessa var azerbajdzjaner.
Kriget slutade 1994 med ett avtal om eldupphör där FN utsåg Minskgruppen under OSSE att ansvara för fredsförhandlingarna. Medordföranden i gruppen, Frankrike, Ryssland och USA, har sedan dess medlat mellan Armenien och Azerbajdzjan.
2020 stoppades dock fredsförhandlingarna när Azerbajdzjan anföll Nagorno-Karabach.
[ Dokument: Armeniens kristna i kamp för sin egen historia ]
***
Någon skär upp en vattenmelon, en annan kokar te över ett gaskök. Stämningen är uppsluppen efter gudstjänsten. Avetiq har tagit av sig den högtidliga vita prästkragen och skrattar tillsammans med församlingsmedlemmarna.
Det är svårt att tänka sig att bakom bergen som ringar in klostret så ligger Azerbajdzjan som Armenien ännu i krig.
– Tidigare hade vi flera pilgrimsleder uppe i bergen, säger Avetiq. Numera har det förändrats. Till en början kunde de ryska trupperna eskortera oss till flera av klostren. De har dock slutat med det efter att stämningen blev för hotfull från Azerbajdzjan. Trupperna närmade sig våra medlemmar.
Han skakar på huvudet.
– Äsch. Vi är inte rädda. Det kan vi inte tillåta oss vara. Men det är hemskt vad som sker med våra kloster.
***
Internationella domstolen i Haag fördömde i december 2021 Azerbajdzjan för kulturarvsförstörelse. Det var efter att flera videor cirkulerat i sociala medier på när soldater vanärat gravar och förstört armeniska korsstenar, men också efter att Azerbajdzjans president Ilham Alijev kallat armeniskt kulturarv för “albanskt”. Det syftar till en folkgrupp som levde i regionen för 1 500 år sedan och som sedermera assimilerades med armenierna.
Bara två månader senare beordrade Azerbajdzjans kulturminister att man ska “ta bort fingerade armeniska inskriptioner från kyrkor”. Några av dessa kyrkor är de som Avetiq refererat till som en del av pilgrimslederna.
Efter omfattande internationell kritik mot uttalandet så drogs det tillbaka. Trots det har en särskild statlig delegation blivit utsedd för att se över historieskrivningen kring de armeniska kyrkorna för att “rätta till historien”.
***
Just denna dag vid Vahanavankklostret är kriget inget som Avetiq och hans församlingsmedlemmar vill tänka på. Visserligen har deras vardag förändrats av kriget som alltjämt fortsätter. Bara ett par dagar efter besöket anföll Azerbajdzjan armenierna i Nagorno-Karabach, i en militäraktion som både Ryssland och EU fördömer. Två armenier dödades och uppemot tjugo skadades. En azerbajdzjansk soldat miste också livet.
– Om vi går runt och tänker på kriget hela tiden, så har vi inte så mycket liv kvar att leva, säger Avetiq.
Han vet vad han pratar om. För själv är han armenier från Kirkuk i Irak.
– Det var ett stort beslut att lämna mitt hemland för att komma hit. Jag gjorde det för snart tjugo år sedan. Mina vänner, familj och trygghet fanns där. Nu finns nästan inget kvar. Och själv är jag här i ett annat krig, säger han.
Han tittar på sina församlingsmedlemmar och ler mot dem.
– Men vet du vad. En dag som denna är en sådan som ger mig hopp.
[ Felicia Ferreira: Våra förföljda trossyskon i världen vädjar om förbön ]
