Lägret som Frälsningsarmén i Norrköping ordnade i slutet på juni var till för både barn och deras föräldrar. Att stärka självkänslan var ett tema.
– Många har tufft att tycka om sig själv, de känner sig misslyckade, säger kårledare Elisabeth Grahn.
Inte långt utanför Flen ligger Idrottsgården. Under några dagar i slutet av juni var det ett läger där med 26 deltagare, föräldrar och barn. Bakom lägret står Frälsningsarméns kår i Norrköping och de har handplockat deltagarna ur kårens nätverk för att de som behöver det mest ska få möjligheten att åka på en sommaraktivitet.
Bland dessa är Celebija med sin dotter Medina.
– Jag vet inte ens vad jag ska säga, allt var bra och jag önskar att jag kunde åka dit igen. Vi lekte allt möjligt och min dotter fyllde år där, åtta år. Då sjöng alla för henne och vi åt tårta, säger hon över telefon.
Celebija kommer från Serbien och har inte jobbat något i Sverige.
– Det är svårt att få jobb när man inte har någon utbildning och när svenskan inte är så bra.
De har ingenting
Flera av föräldrarna är i Celebijas situation. Och barnen är i Medinas. Kårledaren Elisabeth Grahn, som tillsammans med sin man Johan Grahn var lägerledare, berättar mer.
– De familjer som kommer hit har ofta ingenting. Föreståndaren för det sociala arbetet, Christina Bjernhagen, har under året kontakt med folk som vi hjälper ekonomiskt, med mat och med kläder. Och vi gör en noggrann genomgång av behoven. Där hon ser att det verkligen behövs mest hjälp – de får följa med på lägret. Tyvärr har vi inte plats för hur många som helst, säger Elisabeth.
Bland deltagarna är det mest mammor och barn, men en del pappor också.
– De lever struliga liv och vi vet aldrig hur många som kommer förrän lägret precis börjar. I sista stund kan något hända och de hoppar av.
Men i detta – det trassliga livet – menar Elisabeth att de finner en gemenskap.
– De känner en sorts samhörighet. Många har det tufft ekonomiskt och kommer närmre varandra när de pratar sinsemellan.
Lägret är gratis och i år har de haft catering med både frukost, lunch och middag, vilket funkat bra. Det här var fjärde året för lägret, men tidigare har det varit på en camping. Årets upplaga tycker Elisabeth blev bättre.
– Att hyra gården för oss själva har varit bra, för en del har skyddad identitet.
För både barn och vuxna
Kubbspel, scrap booking, målning på taveldukar, paddling, fotboll – och såklart bad. Det är aktiviteter som både barn och vuxna ägnat sig åt.
– Den skapande verksamheten med målningen var tänkt till barnen, men också många vuxna satte sig och gjorde det. Och de gick in för det. Jag kan tänka mig att de tyckte det var lite skönt att få ägna sig åt något kreativt en stund, lite terapeutiskt. Lägret är lika mycket för föräldrarna att få något annat att göra som för barnen, säger Elisabeth och berättar att lägret hade att vara kompis som tema.
– Kompis med Gud, skapelsen, andra och sig själv. Vi pratade på morgonandakterna om att man kan bli kompis med Gud genom Jesus, att vi behöver ta hand om skapelsen och vara rädda om varandra. Det som många har tuffast med är att tycka om sig själv, de känner sig misslyckade. Särskilt bland föräldrarna ser vi behovet att lära sig detta. De har dåligt samvete att de inte orkar med barnen hela tiden.
Hade ni samtal kring det?
– Jag önskar att vi skulle haft mer tid till det. Men vi känner ju de som kom på lägret och kan återkoppla med dem hemma. Att bygga upp självkänslan hos föräldrarna är viktigt – det hjälper även barnen i slutändan.
Varje morgon var det andakter med bön och lite bibelläsning. På kvällssamlingen pratade Elisabeth utifrån kompistemat på ett kreativt sätt för att deltagarna lättare skulle minnas.
– Vi hade gjort ett kors som vi satte fast olika saker på för att visualisera det vi pratade om: hjärtan med allas namn på, en jordglob, en spegel och annat. Sen gjorde jag faktiskt också en rap som de kunde sjunga med i.
Sista dagen ordnade de en “kompisfestival” och hyrde in en uppblåsbar rutschkana och hade utställning av tavlorna.
– Det var uppskattat, säger Elisabeth.
