Monica Schreiner är präst i norra Ölands pastorat. Varje sommar återvänder hon till en dikt hon lärde sig som elvaåring.
Före sommarlovet i årskurs sex får Monica Schreiner en text av skolfröken som hon ombeds läsa på skolavslutningen. Det är dikt som heter Sommardag av författaren Erik Lindorm. Nu är hon 59 år och präst sedan tio år tillbaka, sedan sju månader stationerad på norra Öland.
– “Så tackar jag min Gud att jag får vara vid liv, en människa, ett blod, ett jag, ett hjärta, som kan slå med lätta slag och låta sorgsna drömmerier fara som moln i fjärran på en sommardag”, läser hon högt.
Det är fjärde och sista versen i Erik Lindorms dikt. Hon kan den utantill. Hon har levt med den här dikten i 48 år, men så tvärnitar hon. Vänta nu. Hon googlar. Oops!
– Nu ser jag att där jag säger Gud står det ju egentligen jord … så tackar jag min jord … jag tänkte att det stod Gud. Här på Öland blir orden mer laddade med färgerna, dofterna och vallmon längs vägkanten.
Hon pausar.
– Läs den gärna, säger hon.
