Moni Höglund är präst i Svenska kyrkan men även en stor anhängare av fotboll.
När Sverige spelade gruppspel var hon på plats i England för att heja.
– Det var fantastiskt att vara på plats och vara med. Det var mycket fans där och man går i ett tåg till arenan och sjunger hela vägen och fladdrar med svenska flaggor och har gula tröjor på sig.
Moni Höglund är precis hemkommen från England där hon har varit i tio dagar och sett alla tre gruppspelsmatcherna. Hon och familjen var i Sheffield och Leigh och såg Sverige spela mot Nederländerna, Schweiz och Portugal.
Det är inte första gången hon är på fotbolls-EM. För fem år sedan var hon och hejade på damerna när de spelade EM-slutspel i Holland. Fotbollsintresset har alltid funnits där. För många år sedan spelade hon själv.
– Jag har spelat fotboll i ett damlag för länge sedan. I Igelfors IF. Alla våra barn har spelat fotboll eller innebandy, så vi har varit på mycket matcher. Det är en familjegrej.
På fredag när Sverige spelade kvartfinal mot Belgien sitter Moni Höglund klistrad framför tv:n med Sverigetröja och mössa, tillsammans med familjen i stugan.
– Det hade varit roligt att vara kvar när de gick vidare, men nu har vi laddat upp så vi tittar på tv.
Ber du till Gud att Sverige ska vinna?
– Nej, jag gör inte det. Jag tänker att det får spelarna avgöra. (Skrattar.)
Ser du någon likhet mellan fotbollsarenan och kyrkan?
– Det blir en gemenskap. Vi är där för samma sak och vi sjunger våra hejar-ramsor och peppar. Det är samma glädje och känslor man använder sig av. Det är en samhörighet och det är jättehäftigt.
Vilken typ av hejare är du?
– Vi var fullt utrustade med tröja och flaggor. I England hade vi sådan tur att vi fick plats i hejarklacken på ena matchen och precis bredvid, i den andra. Då står jag och skriker hela tiden. Jag sparar inte något då.
Vad skriker du då?
– Det är olika ramsor i olika sektioner. Den ena sektionen skriker “vårt landslag är det bästa” och så svarar den andra sektionen “heja, heja, heja Sverige!”
– Jag lärde mig en ramsa: “Här är hjältarna från Sverige, från Stockholm, Skåne, Göteborg. Ge oss det enda vi behöver. Guldet ska hem till Sergels torg. Gul, gul, gul och blå”.
– Man sjunger hela tiden hur länge som helst.
Har du någon favoritspelare?
– Jag gillar hela laget, men den nya spelaren Johanna Rytting Kaneryd är jätteduktig. Jag gillar också Caroline Seger, lagkaptenen, som tar mycket ansvar för laget. Men det är laget som helhet vill jag säga.
Märkte du av kyrkan på något sätt i arrangemanget?
– Nej, det jag såg ingenting av.
