Har Svenska kyrkan fått mer eller mindre att göra efter relationsförändringen med staten vid millennieskiftet? Åsikterna går isär – något som delvis förklarar varför vissa anser att ärkebiskopens roll bör förändras medan andra säger nej.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet skrev prästerna Johanna Andersson och Annika Borg nyligen att ärkebiskopen i Svenska kyrkan har en oklar roll. Bakgrunden är att Svenska kyrkan sedan 1990 har haft en ärkebiskop och en biskop i Uppsala stift – innan dess var ärkebiskopen och biskopen i Uppsala stift en och samma person.
Enligt Johanna Andersson och Annika Borg har situationen bland annat resulterat i ökad politisering och polarisering av kyrkan. De lyfter också fram att kyrkokansliet i Uppsala har växt kraftigt. Och dessutom menar de att varumärket “ärkebiskopen”, samt en personfixering, har etablerats.
“Om ärkebiskopsuppdraget återgick till att ingå i uppgifterna för biskopen i ärkestiftet kommer den nationella nivån att bantas ned avsevärt”, skriver de.
“En märklig ståndpunkt”
Klas Hansson, docent i kyrkohistoria och före detta chef för Svenska kyrkan i utlandet, håller inte med om kritiken. I en debattartikel i Svenska Dagbladet konstaterar han förvisso att Svenska kyrkans nationella nivå har vuxit. Men han förklarar detta med att flera organ som tidigare var självständiga organisationer, till exempel Lutherhjälpen och Svenska kyrkan i utlandet, numera är en del av kyrkokansliet. Dessutom lyfter han upp att Svenska kyrkan, efter relationsförändringen år 2000, har övertagit ärenden som tidigare sköttes inom de statliga departementen.
“Att den nationella nivån radikalt skulle bantas om ärkebiskopen inte fanns är en märklig ståndpunkt. Vem ska då ta hand om alla de frågor som handläggs där?”, skriver han.
[ Antje Jackelén utmanade chefen för EU:s gränspolis ]
“Nödvändig” utveckling
Karin Perers (C), kyrkomötets ordförande samt Ragnar Persenius, biskop emeritus i Uppsala stift, är inne på samma linje.
“Det har varit nödvändigt att utveckla ärkebiskopens uppdrag. Det har att göra med Svenska kyrkans förändrade ställning och roll i samhället med reformer under mer än ett halvt sekel och den stora kyrka-stat-förändringen”, skriver de i en debattartikel i Svenska Dagbladet där de argumenterar för att ärkebiskopen inte har tid att ägna sig åt stiftspecifika frågor på samma sätt som de andra biskoparna förväntas göra.
Johanna Andersson och Annika Borg har nu avslutat debatten. I en slutreplik skriver de att det är “förbryllande” att Klas Hansson, Karin Perers och Ragnar Persenius hävdar att arbetsuppgifterna för en ärkebiskop har ökat. Tvärtom menar prästerna att arbetsuppgifterna har minskat till följd av sjunkande medlemssiffror och färre gudstjänster och förrättningar. Tvärtemot från Klas Hansson hävdar Johanna Andersson och Annika Borg också att Svenska kyrkan har sluppit en rad uppgifter som samfundet hade så länge det var en integrerad del av statsmakten.
