Ännu ett coronaår går mot sitt slut. Men när året summeras går det också att blicka tillbaka på ett starkt klimatengagemang, bråk på Bjärka-Säby, frikyrkliga hbtq-samtal samt ett intensivt kyrkoval. Här summerar tidningen Dagen året som gått i tio punkter.
1. Från åttaregel till vaccinpass
Ännu ett år har passerat där coronapandemin har satt sin prägel på hur vi levt våra liv.
Vid årets början fick enbart åtta personer samlas till gudstjänst. Kyrkorna i Sverige hade accepterat situationen, allt för att minimera risken för smittspridning, men redan i januari började protesterna. Inte minst då det blev uppenbart att så många fler människor fick träffas i köpcenter och gym. Det startade på gräsrotsnivå med att organisten Alexander Kegel drog igång ett upprop som snart hade 2 600 namnunderskrifter och som lämnades över till kulturministern.
Inom kort hade även kyrkoledarna stämt in i kören. Sveriges kristna råd protesterade, Svenska kyrkans ärkebiskop protesterade, ja, hela vägen till dess restriktionerna började släppas kom protester från kristna som ansåg sin religionsfrihet inskränkt.
Det handlade inte bara om de tuffa restriktionerna, utan även om att trossamfunden osynliggjordes av regeringen. Idrott och kultur omnämndes på pressträff efter pressträff, men inte kyrkorna.
Problemet såg ut att rinna ut i sanden i samband med att värmen kom och massvaccineringen tog fart. Pandemin gick för en tid in i sommaride. Folk fick komma tillbaka till kyrkan och allt började nästan att se ut som vanligt igen då hösten kom.
Men lagom till vinterns ankomst gjorde sig coronapandemin påmind igen. Då kom restriktionerna tillbaka och den här gången var det kravet på vaccinpass som skulle få mest uppmärksamhet. Nej tack, sa Sveriges kristna råd och många kyrkoledare höll med. Men när det väl gällde, så valde många kyrkor ändå att lydigt kontrollera gudstjänstbesökarnas vaccinationsstatus framåt juletid, andra året i coronapandemin.
2. Det bråkas om Bjärka-Säby
Slottet Bjärka-Säby strax utanför Linköping brukar ses som en ekumenisk andlig oas, en plats uppskattad av många i svensk kristenhet. Men i år gick det inte bara att rapportera om fridfulla möten och andlig rekreation, utan det blev snarare ett konfliktens år.
Slottet ägs av pingstkyrkan i Linköping, och den valde att via ett brev säga upp den ekumeniska kommuniteten som sedan 2008 varit verksam på platsen och firat sina gudstjänster på Bjärka-Säby. Skälet som angavs var att få en tydligare koppling till den pentekostala traditionen.
Det framkom snart att det i pingstförsamlingen fanns olika åsikter om den verksamhet som bedrivits på Bjärka-Säby, där inspiration hämtats från olika kyrkliga sammanhang. Det här var också huvudorsaken till att församlingen ville ha en större kontroll över gudstjänstlivet på plats.
Den ekumeniska kommuniteten började därmed sondera terrängen för att hitta nya lokaler att vara på. Men frågan har stötts och blötts fram och tillbaka, vissa försvarar församlingens beslut medan andra högljutt kritiserar detsamma. En av de tyngsta kritikerna i den debatt som blossat upp är Oscar Ekman, som tillhör den familj som en gång donerade slottet till pingstkyrkan. Han klargjorde i ett brev att den nya inriktningen som aviserats inte uppskattades av Ekmanstiftelsen.
När sedan Pilgrims höstmöte gick av stapeln var det inte längre som brukligt på plats i Bjärka-Säby, utan evenemanget hade flyttat in till Linköping. Arrangörerna menade att det inte berodde på den turbulenta tid som passerat, utan att det snarare handlade om att öppna höstmötet för fler.
3. Samkönade vigslar blir frikyrkofråga
Det är en fråga många inom frikyrkorna gärna håller på armlängds avstånd. Men i år har det blivit svårt att undvika frågan om huruvida samkönade par ska få gifta sig frikyrkligt. Framför allt är det inom Evangeliska frikyrkan (EFK) det bränt till. Samfundet har startat en process där de bearbetar frågan teologiskt, där det i skrivande stund är svårt att veta var de kommer att landa.
Immanuelskyrkan i Örebro ligger dock steget före. Den har på eget initiativ gjort en provomröstning bland sina medlemmar och cirka 80 procent svarade ja till att öppna äktenskapet för samkönade par. Församlingen är nu redo att skynda vidare långsamt, vilket innebär bra mycket snabbare än stora delar av Frikyrkosverige.
“EFK riskerar att bli en andra Equmeniakyrka”, varnade pastor Stefan Swärd, som inte gillar utvecklingen. Det han syftar på är att Equmeniakyrkan låter varje församling fatta egna beslut i vigselfrågan, där vissa säger ja och andra nej till samkönade vigslar.
Men även här ifrågasätts nuvarande ordning, inför årets kyrkokonferens samlade sig en stor skara för att trycka på för att Equmeniakyrkan skulle få samma regler som Svenska kyrkan, det vill säga att alla församlingar måste vara redo att viga samkönade par men att enskilda pastorer kan säga nej. Det blev till slut avslag.
Inte heller i Svenska kyrkan verkar alla riktigt nöjda. Flera nomineringsgrupper i kyrkovalet drev nämligen frågan att alla som vill bli präster måste vara redo att viga samkönade par.
4. Kapitolium stormas i Trumps och Jesus namn
Det som skulle bli en formell ceremoni förvandlades till ett slagfält, då Donald Trump vägrade erkänna sig besegrad och samlade en stor skara sympatisörer utanför Kapitolium den 6 januari. De som kommit dit var inte bara klädda i Trump-kepsar, utan även försedda med kors och en helig förväntan. Även om det var en brokig skara som stormade Kapitolium stod det i efterhand klart att många som deltog var kristna och använde sin religiösa hemvist som argument för sitt handlande.
Stormningen av Kapitolium blev en av årets mest dramatiska händelser, som hela världen kunde följa live via tv. Många har liknat det hela vid ett försök till statskupp, men när röken lagt sig visade det sig att inget i sak förändrats. Joe Biden kunde snart installeras som ny president i USA.
Att det var en kyrkligt aktiv president som tillträtt var känt sedan tidigare. Men få hade nog trott att USA:s katolska biskopar skulle vända sig emot sin egen katolske broder. Flera konservativa biskopar började under året driva en kampanj om att Joe Biden inte längre skulle få ta emot nattvarden, på grund av presidentens hållning i abortfrågan. Hittills har deras nattvardskupp misslyckats och Joe Biden backades slutligen upp av självaste påven. Däremot har det börjat röra på sig politiskt i abortfrågan i USA, där försök nu görs att utmana Högsta domstolens prejudicerande dom som ger kvinnor i USA rätt att göra abort.
5. Talibanerna tar över
Det gick snabbt. Snabbare än någon hade anat. Snart stod talibanerna där som Afghanistans nya härskare medan folk försökte fly landet i panik.
Redan innan talibanerna tog över ansågs Afghanistan vara ett av världens farligaste länder för kristna att leva i. Snabbt efter deras maktövertagande kom också nyheter om hur oliktänkande började förföljas, exempelvis att talibankrigare knackade dörr för att söka reda på människor med bibelappar i telefonen.
Vi på Dagen kunde också berätta om hur Reza, döpt och medlem i Härnösands pingstförsamling, fördes bort av talibaner från sitt gömställe inne i Kabul och misshandlades.
Migrationsverket hade redan före talibanernas comeback konstaterat att det inte går att utvisa en genuin konvertit tillbaka till landet - men har haft en väldigt kritiserad process för att bedöma vilka konvertiter som är “genuina”. Nu fick myndigheten tänka om, och initialt togs ett beslut om att stoppa alla utvisningar till Afghanistan, vilket gjorde att många afghaner i Sverige hamnade i något slags limbo.
Slutligen kom dock beskedet att det blev möjligt att lämna in en ny asylansökan om man exempelvis sökte asyl som konvertit, då omständigheterna förändrats i Afghanistan. Konvertitfrågan har varit viktig för många församlingar i Sverige under flera års tid nu och med tanke på att den är så tätt ihopkopplad med situationen i Afghanistan lär den leva vidare ett bra tag till. Under året som gått har exempelvis kristna ledare krävt att utvisade konvertiter ska hämtas tillbaka.
6. Kyrkor utropar klimatnödläge
Resan gick till Glasgow, men målet var globalt. I år har ännu ett FN-toppmöte om klimatet hållits, där flera kristna aktivister och makthavare dök upp för att vara med och försöka påverka.
Många valde att leva som de lärde och åkte till Skottland så klimatneutralt som möjligt, bland annat en tapper skara pilgrimsvandrare som avverkade 200 mil till fots, från starten i Vadstena.
Resultatet av klimattoppmötet blev dock inget större halleluja. “Stötande och omoraliskt”, var snarare formuleringen som flera kyrkoledare kunde enas om efter att politikerna visade upp slutresultatet, där de hade hoppats att världens fattigaste och mest utsatta skulle få ett ökat stöd.
Klimatfrågan anses av många vara en ödesfråga för mänskligheten, inte minst inom Equmeniakyrkan som på sin kyrkokonferens tog beslutet att utlysa klimatnödläge. Det hela ska inte bara ses som ett utspel, utan samfundet förbinder sig också att leva upp till detta beslut i den kyrkliga vardagen.
Även Svenska kyrkans biskopar har under året använt uttrycket klimatnödläge för att beskriva hur allvarlig situationen är.
Dagen har under året undersökt hur kyrkoledarna lever upp till en klimatvänlig livsstil i sin vardag. Det visade sig finnas en hel del klimatsynder att bekänna, inte minst svarade flera samfundsledare att de flög för mycket, men de kunde också peka på vegetarisk kost, second hand-inköp samt klimatkompensering.
7. Sverige och Israel tinar upp relationen
Efter Socialdemokraternas valseger 2014 började temperaturen sjunka drastiskt. Och snart var relationen med Israel djupfryst, i och med svenska regeringens erkännande av Palestina som stat. Den tidigare utrikesministern Margot Wallström (S) var sedan inte längre välkommen till Israel.
Men i år har temperaturen börjat skruvas upp. Delvis beror det på att Sverige har fått en ny utrikesminister i Ann Linde (S). Men än viktigare är nog maktskiftet i Israel, där premiärminister Benjamin Netanyahu ersatts av Naftali Bennett.
För första gången på tio år har en svensk utrikesminister gjort ett officiellt besök i Israel. Ann Linde åkte dit med kopior av Raoul Wallenbergs anteckningsbok, vilket berörde den israeliske utrikesministern Yair Lapid märkbart. Där återfanns nämligen namnen på hans föräldrar, som en gång i tiden fick skyddspass tack vare den svenske diplomaten och på så sätt kunde de räddas undan Förintelsen.
När det gäller Israel pågår också ett historiskt öppnande mot arabvärlden, med fredsavtal som togs fram under överseende av Donald Trump, men som visat sig starkt nog att överleva ett maktskifte i såväl USA som Israel.
Sorgebarnet är som vanligt relationen mellan israeler och palestinier. Återigen kan vi summera ett mörkt år, med raketregn över Israel och bombardemang mot utvalda mål i Gaza, terrordåd i Jerusalem och upptrappade konflikter över vem som har rätt att bo var.
8. Biskoparna gör uppror mot kyrkomötet
Vem är det som kör egentligen? Frågan ställs varje år då svenskar samlas framför Kalle Anka på julafton. Men efter årets kyrkomöte kan man också fråga sig vem som bestämmer i Svenska kyrkan. De förtroendevalde röstade igenom ett förslag om att lyfta frågan om folkrätten i Israel och Palestina, med tillägget att även pröva frågan om apartheid äger rum.
Beslutet väckte genast reaktioner, initialt bland judiska grupper som menade att relationen med kyrkan tagit skada. Israels ambassadör hävdade att det handlade om antisemitism och flera ledarskribenter undrade samtidigt varför Svenska kyrkan måste ge sig på Mellanösterns enda demokrati.
Snart trädde också biskoparna fram som kritiker av förslaget, en efter en tills alla landat i samma kritiska slutsats. Vilket är ytterst ovanligt. Samtliga judiska församlingar i Sverige blev också kontaktade av varsin biskop som ville be om ursäkt för beslutet.
Sällan har ett sådant djup öppnats upp mellan kyrkans båda styrande organ, de kyrkliga företrädarna och de förtroendevalda kyrkopolitikerna. Ja, vem bestämmer egentligen?
För efter att biskoparna protesterade undrade kyrkopolitikerna som varit pådrivande med vilken rätt de motsatte sig ett demokratiskt fattat beslut. Men kritiken riktas också mot dem som klubbade igenom beslutet, där såväl Socialdemokraterna som Centerpartiet markerade missnöje med hur deras partikamrater agerat på kyrkomötet.
9. Carl-Erik Sahlberg dör
I Afrikas röda jord ville han bli begraven. Det blev i en vit kista, till storslagen afrikansk körsång, efter att ha dött på ett sjukhus i sitt andra hemland Tanzania. Prästen Carl-Erik Sahlberg sörjs både här och där, inte minst i S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm.
När han började sin tjänst i denna kyrka låg verksamheten på sparlåga, han har berättat att tre äldre damer satt i kyrkbänkarna vid hans första predikan. Det är svårt att föreställa sig detta nu, då denna kyrkas verksamhet ger eko ut över hela Sverige, med sina öppna dörrar, matutdelning, sociala arbete och en väg in i hjärtat för Jesus.
Carl-Erik Sahlberg lyckades inte bara med att bygga upp denna verksamhet, utan också göra sig själv överflödig så att arbetet lever vidare efter att han slutade och även nu efter hans död.
När dödsbudet kom var det många som sökte sig fram till tavlan som ställts upp längst fram i kyrkan. Folk kom dit för att visa både sorg och tacksamhet.
“Tro det inte när du hör att jag är död, för då lever jag som aldrig förr”, är ett citat som spridits flitigt efter Carl-Erik Sahlbergs bortgång, ett uttryck som han använde sig själv av många gånger.
Under årets lopp har även flera andra kristna profiler fått “börja leva som aldrig förr”, exempelvis Tjebbo van den Eijkhof som var med och grundade Jesusmanifestationen och dess mångårige ordförande Lennart Möller. Utanför Sveriges gränser kan nämnas namn som David Yonggi Cho, Palau, Ralph Carmichael samt Carman Licciardello.
10. Kyrkovalet satte avtryck
Sällan har så många törstat efter tidningen Dagen som under årets kyrkoval. Vår valkompass gick varm och användes av över 200 000 personer, vilket ska jämföras med att det var drygt 900 000 som röstade i själva valet, 18,4 procent av de röstberättigade.
Det var några få teman som stack ut i valrörelsen. Frågan om de politiska partiernas närvaro i kyrkan fick ovanligt stor uppmärksamhet, vilket också kan vara anledningen till att Posk gick så starkt framåt. En av deras stora frågor är att göra Svenska kyrkan fri från de politiska partiernas inflytande.
Något oväntat fick deras linje eldunderstöd från flera av kyrkans ärkebiskopar. Antje Jackelén menade att partiernas närvaro är en anakronism och att de på sikt kommer att försvinna, de två tidigare ärkebiskoparna Gunnar Weman och KG Hammar ansåg att partierna borde lämna redan nu.
Men trots kritiken blev Socialdemokraterna som vanligt störst. Men samtliga tre riksdagspartier som ställde upp i kyrkovalet backade något, vilket var en trend många noterade.
Den fråga som S tydligt valde att lyfta handlade om präster ska ha rätt att neka vigsel av samkönade par, något som också fick stort medialt utrymme. Även miljöfrågorna blev en het valfråga, i och med att kyrkan äger mycket skog. Andra saker som stack ut var att Visk profilerade Jesus som socialist, att en SD-satanist ställde upp i valet, en uttalad ateist från S fick leda en lokal valkampanj samt att några ungdomar som ville ta plats bommade på frågan om vad de fyra evangelisterna heter.
En annan valvinnare var Visk som gick så starkt framåt att de inte klarar av att fylla samtliga platser runtom i landet. Trots att de frigjort sig från Vänsterpartiet var det uppenbart att de i valrörelsen hade en mycket tät relation där även partiledare Nooshi Dadgostar, uttalad ateist, engagerade sig.
Två helt nya nomineringsgrupper blev också invalda på kyrkomötet, Alternativ för Sverige och Himmel och jord.
