Tiotalet var den stora och diffusa orons årtionde – men pandemin visade att oron var befogad. Det skriver Joel Halldorf i detta bearbetade utdrag från hans bok “Kvällstidningsteologi”.
Visst hade vi på känn att något skulle gå fel? Exakt vad visste ingen, men tiotalet präglades av en vag undergångsstämning. Det spelade ingen roll att Hans Rosling ritade grafer som förklarade att världen blev bättre, det fanns ändå något som skavde. Det var bara oklart vad det var.
Givetvis fanns där en del påtagliga hot, som klimatförändringarna och vacklande demokratier. Att oljan skulle ta slut, eller vattnet. Att bina skulle dö ut och med det pollineringen av växter.
Därför frodades preppingsajterna och tonåringar läste dystopiska romaner som Hungerspels-trilogin. Historiker skrev om civilisationers nedgång och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade ut broschyren “Om krisen eller kriget kommer” – bara utifallatt!
Och så brann det. I Australien, Kalifornien och de svenska skogarna. Överallt enorma, olycksbådande bränder som inte ville slockna.
[ Joel Halldorf: Därför kallar jag mig gärna pingstvän ]
Men har inte människan alltid fruktat att hon lever i de sista dagarna? Det finns trots allt gott om myter om undergångar, från berättelsen om Atlantis till den om den stora floden på Noas tid. Inte heller 1900-talet var fritt från oro. Men det hot som då hängde över oss var konkret: Vi var rädda för ett fullskaligt kärnvapenkrig.
Men under tiotalet var hotet oklart och odefinierat; bara känslan var påtaglig. Frånvaron av konkreta fiender gjorde det svårare att formulera en lösning. Vi levde ju i ett samhälle som var demokratiskt, rikt och tekniskt utvecklat. Var inte detta just vad tidigare generationer kämpat för? Men varför steg då siffrorna som mäter psykisk ohälsa decenniet igenom?
Om detta inte var utopin, hur såg den egentligen ut? Det var det ingen som kunde svara på. Bristen på optimistiska framtidsvisioner var ytterligare ett illavarslande tecken.
All denna oro gjorde att coronapandemin i någon mening var väntad. Naturligtvis inte i detalj: inte just coronaviruset, en fladdermus, Wuhan, respiratorer och lockdowns. Men det låg i luften att en katastrof var i antågande.
Pandemin bekräftade att oron varit befogad.
[ Joel Halldorf: Själen är främsta skälet för bildning ]
Samtidigt bekräftade den en annan oro, nämligen att vårt samhälle är skörare än vad det såg ut. Att vi är som den där statyn som kung Nebukadnessar drömmer om i Daniels bok: huvudet av guld, men fötterna av lera. Minsta knuff och statyn kollapsar.
Vi har skapat system som är så komplexa att inte ens experterna verkar förstå hur de fungerar. Det gäller i stort och smått. Börserna går upp eller kraschar och ingen förstår egentligen varför. Den tekniska utvecklingen rör sig långt framför politikerna och deras lagstiftning.
Komplexiteten märks också i den nära vardagen: Plötsligt kan ingen längre laga sin egen bil.
Tiotalet var alltså den stora och diffusa orons årtionde – men pandemin visade att oron var befogad.
Det är därför tiotalet inte tog slut 2019, utan 2020. Historien marscherar fram, men inte alltid i jämn takt. Historiker talar om det långa 1800-talet, som pågick från revolutionsåret 1789 till världskriget 1914. Det följdes av det korta 1900-talet, som tog slut redan år 1989.
Tiotalet var elva år långt. Det inleddes år 2010, med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det markerade genombrottet för högerpopulismen i svensk politik, en rörelse som göddes av fruktan och som också genererade mycket oro. Decenniet kulminerade till sist i coronapandemin, den världsvida katastrof som bekräftade vår misstanke om att vi trots alla våra system och vår teknologi faktiskt inte har kontroll.
Redan nu är det dags att börja skriva det här decenniets historia. Länge menade historiker att man bara kunde skriva om det förflutna när tillräckligt lång tid hade gått. Först efter ett par generationer var det dags att blicka tillbaka; den omedelbara samtiden skulle man lämna åt journalisterna att beskriva.
[ Joel Halldorf: Det räcker inte att ha en barnatro ]
Men 1800-talsfilosofen Alexis de Tocqueville menade att historiker skulle skriva om sin egen tid eftersom de hade en särskild tillgång till just den: “De som står närmare händelserna kan bättre förstå de stora rörelserna i historien, de andliga strömmar som människor som lever på större avstånd inte längre kan finna.”
Historien har en insida som består av stämningar, känslor och erfarenheter. Historien är inte bara något som utspelar sig i nyhetsflödet och maktens korridorer, utan den flyter också genom våra liv. Det är bara vi som lever i en tid som kan känna den inifrån.
Efterkommande historiker kommer enkelt kunna datera tiotalets stora händelser. Valen av Donald Trump och påve Franciskus, den lilla pojken Alan Kurdis död på Medelhavet, terrorattentatet på Drottninggatan, rapporten om det första fallet av corona i Sverige och så vidare.
Men det är bara vi som var med som kan berätta hur dessa händelser kändes. Hur de drabbade oss, vilka känslor och tankar de gav upphov till. Historiker som blickar bakåt får ägna enorm möda åt att återskapa något som ens kommer i närheten av tidens insida: Den personliga erfarenheten av en epok. I de flesta fall misslyckas de.
Därför är det dags att redan nu försöka summera och skriva historia. Att samla material och reflektera, inte bara över vad som hänt, utan också hur det känts. Hur historien har vibrerat i våra själar. Och nyckeln till att förstå det behöver inte vara Barack Obamas självbiografi, Anders Tegnells e-post eller drottning Elizabeths reseschema.
Det kan lika gärna vara din egen dagbok.
