Vad har digitalisering, mångfald och annorlundaskap egentligen gemensamt? Enligt kulturantropolog Mikael Kurkiala är de samtida utmaningar som kyrkan skulle kunna hjälpa det svenska samhället att hantera bättre. För Dagens läsare reder han ut hur.
Han är kulturantropologen som specialiserat sig på lakotaindianer, debatterat hedersvåld efter mordet på Fadime och skrivit böcker om bland annat konsekvenserna av sekularisering. Sedan 2013 arbetar han dock på heltid som omvärldsbevakare åt Svenska kyrkan och är redaktör för publikationen Tidens tecken.
Vilka frågor bär du med dig just nu?
– Jag läser en bok av Jonathan Sacks, en judisk rabbin från Storbritannien, som handlar om moralens återkomst. Det är frågor som verkligen intresserar mig, hur man talar om moral i vår samtid utan att det avfärdas som moralism. Att ha moraliska argument behöver inte innebära att man är moralistisk. Jag tycker illa om moralism men ett samhälle utan moral vill jag absolut inte leva i, säger han med eftertryck.
Krismedvetenheten har ökat
Kurkiala menar att digitaliseringen, som påskyndats av pandemin, gjort att kyrkan som fysisk plats blivit mindre tillgänglig. Samtidigt har en rumslig förskjutning av verksamheter skett, där många börjat sända gudstjänster på nätet och personer har kunnat delta i gudstjänsterna från andra platser. För en del är det positivt, till exempel för dem som tidigare inte kunnat delta på lika villkor, som en del funktionshindrade. För dem har det enligt Kurkiala faktiskt inneburit ökad delaktighet, en upplevelse av inkludering och gemenskap.
– För andra har pandemins restriktioner fungerat som en påminnelse om det fysiska mötets omistliga betydelse för gemenskap och gudstjänstliv. Men det finns säkert också de som vant sig vid ett digitalt gudstjänstliv och som tycker att detta är ett fullgott, kanske till och med ett bättre, alternativ till traditionellt platsbundet gudstjänstfirande. Hur engagemanget kommer att se ut framöver, om det blir fler eller färre som kommer tillbaka till kyrkan efter pandemin, är en rent empirisk fråga som man får se på då.
[ Hemgruppen som beslöt sig för att fortsätta träffas ]
Hur tror du att kyrkans självbild och syn på sin uppgift påverkas?
– Jag tror att krismedvetenheten ökat inom den svenska kyrkan, inte bara på grund av pandemin. De medlemstal och doptal som redan var på väg ned har fortsatt sjunka, så det har blivit smärtsamt tydligt vilket språk siffrorna talar. Å andra sidan har kyrkan under denna tid blivit påmind om sin oerhört viktiga uppgift, att kunna spegla gudsriket i en tid där de existentiella frågorna fått en förnyad aktualitet i samhället.
Forskaren Kurkiala menar att frågor om ensamhet, gemenskap och död – som i stort glömts bort i det moderna samtalet – blivit mer påtagliga under pandemin när vi dagligen matas med siffror på antalet döda.
– Många kanske känner någon som blivit drabbad eller till och med tvingats följa en begravning på nätet. Pandemin är inte bara en epidemiologisk eller politisk fråga. Den är i lika hög grad moralisk och existentiell. Vem förvaltar i dag ett språk – liturgiskt och verbalt – för att brottas med dessa väsentliga frågor? Enligt min mening borde kyrkan kunna vara en god kandidat för denna uppgift, säger han.
[ Mikael Kurkiala söker efter ett förlorat andligt språk ]
Menar du att dessa observationer gäller Svenska kyrkan eller också andra kyrkor?
– När jag uttalar mig om kyrkan i dessa avseenden är det en generell bild.
I höstas och även under våren fördes en tidvis livlig debatt utifrån en masteruppsats om så kallad “kristen hederskultur” i delar av frikyrkan. När vi kommer in på ämnet undrar jag om han som tidigare aktiv i debatten kring hederskultur och identitetsbegrepp i det svenska samhället har någon kommentar om detta:
– Jag har inte läst uppsatsen, men i det här fallet är det påtagliga skillnader mellan vilka sammanhang vi talar om. Knutby är ett extremt fall, som ju hade en social kontroll som är helt främmande för i stort sett alla utanför. Kultur är ett svårdefinierbart begrepp, men det handlar om kollektivt delade värderingar, beteenden och normer inom grupper av människor. Sverige består både av en diffust avgränsad majoritetskultur och av en rad subkulturer. De flesta av oss ingår både i majoritetskulturen och i någon mindre subkulturell gemenskap, förklarar han.
“Kristen hederskultur” och annorlundaskap
Om man har följt debatten kring exempelvis gängkriminalitet den senaste tiden är det inte särskilt svårt att låta tankarna vandra iväg kring begrepp som våldskultur och kanske till och med heder. Enligt Kurkiala är dock hedersrelaterat våld en form av våldsutövning som är kulturellt sanktionerad och accepterad inom vissa grupper. Hedersvåldet bryter inte mot normerna utan bidrar till att upprätthålla dem.
– Ett annat exempel på ett kulturellt sanktionerat våld är barnaga, vilket var vanligt på 60-talet då jag växte upp. Men här var det inte hedersbegreppet som legitimerade våldet utan andra värden. Alla grupper i samhället har i varierande grad kulturellt sanktionerade former av social kontroll, men långt ifrån alla tillåter våld för att upprätthålla denna kontroll.
[ Tro & förnuft avsnitt 25: Får själen plats i moderniteten? ]
För en del personer som inte kände igen sig i debatten kring “kristen hederskultur” var den större frågan snarare om hur annorlunda från majoritetssamhället en grupp tillåts vara – har du någon kommentar om det?
– I det svenska samhället har vi generellt en kluvenhet kring mångfald och skillnader, vilket jag också intresserat mig för i min forskning. Problemet är att vi “gillar olika, men bara rätt sorts olika”. Vi talar oss varma för öppenhet och tolerans för mångfald, men vill egentligen bara acceptera de ytliga olikheter som ryms inom en mer övergripande likhet. Ett exempel är att alla självklart förespråkar yttrandefrihet men där återkommande undersökningar visar hur en stor andel vill förbjuda exempelvis rasistiska organisationer.
När det gällde debatten efter Fadimes död i början av 2002 så säger Kurkiala att många, framför allt till en början, ville reducera fallet till ännu ett exempel på mäns våld mot kvinnor och att tona ner hedersvåldets kulturella dimensioner.
– Detta är något jag känner igen även från andra frågor – att man försöker tona ner de skillnader som inte passar in i den egna ideologin. Samtidigt är det så här: menar man allvar med hyllandet av mångfald och tolerans får man också vara beredd att acceptera och hantera de ibland problematiska konsekvenser som denna mångfald kan innebära, avslutar han.
[ Debatt - Niklas Piensoho: Argumenten om hederskultur i frikyrkan håller inte ]
---
Fakta: Mikael Kurkiala
- Docent i kulturantropologi, omvärldsbevakare på Svenska kyrkans enhet för forskning och analys.
- Har gjort fältarbete bland lakotaindianerna i South Dakota men även debatterat och föreläst återkommande kring exempelvis heder, sekularisering och existentiella frågor.
- Författare till böcker som I varje trumslag jordens puls: om vår tids rädsla för skillnader (2005) och När själen går i exil: Modernitet, teknologi och det heliga (2019). Är redaktör för den årliga publikationen Tidens tecken.
---
