Den 13 maj fyller Dagens förre chefredaktör Olof Djurfeldt 90 år. I en intervju med Dagen berättar han om hur han väcker intresse för kristen tro hos muslimer, varför han är en flitig användare av sociala medier och när hans egen tankspriddhet fick konsekvenser.
– Jag har aldrig bett till Gud så mycket som nu under pandemin, säger han.
Elegant klädd i rosa skjorta, mörkblå matchande kavaj och beige byxor hälsar Olof Djurfeldt Dagens två utsända välkomna.
På en ytterdörr en våning upp sitter en fin träskylt med ett ingraverat bibelord från Hebreerbrevet 6:10: “Gud är inte orättvis och glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn genom att nu som förut tjäna hans heliga.”
I med- och motgång
Innanför dörren väntar hustrun Ingalill i deras trivsamma fyrarumslägenhet. I Sollentuna norr om Stockholm har makarna Djurfeldt bott sedan 1965, det år Olof började jobba på tidningen Dagen.
– Vi har varit gifta i 66 år, berättar Olof medan de tittar kärleksfullt på varandra. Under alla år har de delat med- och motgång. Om några veckor fyller han 90 år, Ingalill uppnådde den aktningsvärda åldern i december.
Hon har stora pigga ögon och står lutad över en Ferrari-röd rollator som hon håller stadigt i med båda händerna. Tre veckor har gått sedan de fick sin andra vaccinationsspruta mot covid-19.
Olof berättar om Ingalills höftledsoperation hösten 2019 som gick fel och som orsakat henne mycket smärta. Ingalill, som var sjuksköterska under sitt yrkesliv, säger att höften känns bättre nu och frågar: “Får vi bjuda på kaffe?”
Snart står en kaffetermos, kakor och hembakad rulltårta med grädde och jordgubbar, på bordet i vardagsrummet.
Duktig på sociala medier
Under pandemin, när de inte får träffa nära och kära som vanligt, har han stor glädje av att kunna hantera sociala medier för att kommunicera med omvärlden. Det har blivit ett andningshål på flera sätt:
– Man kan nog säga att min förkunnargärning fortsätter, framför allt på Facebook, och jag får även känna det som att jag fortsätter mitt ledarskriveri, berättar Olof Djurfeldt som predikat Guds ord i församlingar i hela sitt vuxna liv.
[ Olof Djurfeldt: Ingen bibelsyn kan rädda från syndafall ]
Han delar med sig av böneämnen på sociala plattformar, och skriver om det han brinner för. Intresset för samhällsfrågor har inte avtagit trots att han kommit upp i åren, och orken verkar det inte vara något fel på.
– Jag har även predikat ett par gånger här hemifrån i digitala gudstjänster och det fungerade faktiskt, säger han och tar en klunk kaffe.
I radioprogrammet Reflektioner i Radio Hope Classic (tidigare Radio Rörstrand) från Filadelfiakyrkan i Stockholm, ger han varje vecka sin syn på olika samhällsfrågor. Där får även teologiska spörsmål utrymme.
Jobbade 31 år på Dagen
Under sina 31 år på Dagen, varav 22 år som chefredaktör, skrev Olof Djurfeldt tusentals ledarartiklar och andra texter. Ofta med signaturen O.D.
Han har skrivit om äktenskap, abort, dödshjälp och kristendomens ställning i skolan. Om bibeltro, dop, karismatisk väckelse, ekumenik och mycket annat. Alltid med en klassisk bibelsyn som grund.
När han blir ombedd att välja den allra viktigaste frågan av alla, lyfter han fram en helt annan fråga:
– Etiska och teologiska frågor är viktiga, men i grunden är tron på Jesus Kristus som uppstånden från de döda och Jesus verksam i sin församling i dag, det viktigaste. Att varje troende gör sitt bästa för att bidra till att kristenheten förnyas som en Jesusrörelse också i dag, säger han övertygat.
Hela tiden talar Olof Djurfeldt med eftertanke. Då och då gör han en kort paus, som för att tänka lite extra och hitta rätt uttryck och formulering, för att så exakt som möjligt förklara vad han menar.
Samtalar med muslimer
Hur kristna ska nå fram med budskapet om Jesus som Frälsare till nya svenskar och muslimer har han funderat mycket på. Slutsatsen? Att dialog är fullt möjlig, men att förhållningssättet är avgörande.
– Vi behöver hitta en väg som gör det möjligt för muslimer att upptäcka att Jesus angår dem, att det finns förlåtelse och vägledning för hela livet genom Jesus och att den kunskapen, som inte är omnämnd i Koranen, finns i Bibeln.
– Om vi når dit finns en grund för fortsatt samtal, menar han.
Trots sin långa erfarenhet av att övertyga andra om evangeliets livsförvandlande kraft, i såväl tal som skrift, tar han inte lätt på uppdraget. Svårigheterna avskräcker honom dock inte från att göra en teoretisk insikt till praktisk handling.
[ Så var det att samarbeta med Lewi Pethrus ]
– Under en färdtjänstresa med Ingalill samtalade jag med chauffören, som var muslim, och det handlade om Jesus. Jag upplevde då att jag skulle fråga om vi fick be för honom i Jesu namn. Jag sa: “Ni muslimer tror ju på Jesus som profet. Tror ni också att Jesus kan uppenbara sig för er?” “Det har jag inte tänkt på,” svarade mannen.
– Innan vi klev ur frågade jag om han hade något emot att vi kommer ihåg honom och hans familj, när vi ber i Jesus namn. Och det fick vi, berättar han och låter hoppfull.
Kämpade med kallelsen
Händelsen säger mycket om den livsinställning Olof Djurfeldt haft ända sedan han som ung pingstvän kämpade med sin personliga kallelse och efter ett överväldigande profetiskt tilltal “insåg att jag var kallad att ge ut Guds ord”, som han skriver i sin självbiografi som kom ut 2015.
Att bli journalist på Dagen, som då var helägd av landets pingstförsamlingar, hade han inte en tanke på. Siktet var inställt på att bli historia- och kristendomslärare. Därefter mötte han kallelsen och sedan Ingalill och en missionärskallelse växte fram hos dem båda
Det blev tre och ett halvt år i nuvarande Rwanda, Burundi och DR Kongo innan de återvände till Sverige. Ett möte med pingstledaren Lewi Pethrus på Nyhemsveckan 1963 gjorde att livet tog en oväntad vändning.
Olof fick frågan om han kunde tänka sig börja arbeta på Dagens redaktion, men han var skeptisk.
– Jag hade svårt att släppa min kallelse som missionär i Afrika. Jag kände ett ansvar inför mina kamrater på missionsfältet som räknade med att vi skulle återvända.
Sverige ett missionsland
Efter en inre brottningskamp med mycket bön och samtal med Ingalill, vägde vågskålen till slut över för erbjudandet från Dagen.
– Två saker blev avgörande för vårt ställningstagande. Dels Ingalills hälsa, som innebar vi måste stanna hemma ett tag till, och dels ett växande ansvar för Sverige som ett missionsland, berättar han.
Resten är, som det brukar heta, historia. Olof Djurfeldt arbetade i drygt nio år som andreredaktör på Dagen, vilket bland annat innebar att han ledde det dagliga arbetet på ledarsidorna och även hade ett visst ansvar för kultursidorna.
Dessutom var han chefredaktör Lewi Pethrus närmaste man och den som hade hela ansvaret när den åldrige men alltjämt mycket aktive och energiske pingstledaren var bortrest, vilket hände ganska ofta.
När Lewi Pethrus dog 1974 utsågs Olof Djurfeldt till chefredaktör. En uppgift han hade på tidningen ända fram till sin pensionering 1996.
[ Olof Djurfeldt: En ledare av stort format ]
Det är länge sedan du slutade på Dagen. Känner du dig bortglömd?
– Nej, jag känner mig sedd, säger han och tar som exempel det generösa bemötandet från föreståndaren Niklas Piensoho i Filadelfia i Stockholm, i samband med att Olof Djurfeldt för några år sedan självmant valde att lämna församlingsledningen.
– Jag orkade inte längre vara med på alla sammanträden och tyckte därför att tiden var inne att släppa det engagemanget. Då fick jag ändå vara med så mycket jag ville, vilket kändes som en uppmuntran.
Familjen en trygghet
Pandemin har varit påfrestande, men Olof säger att de är lyckligt lottade som har barn och barnbarn i närheten som kan rycka ut vid behov och om det skulle krisa.
Som många andra längtar han efter att åter få delta i gudstjänster på plats i kyrkan och att träffa familj och vänner öga mot öga.
– Ibland känner jag mig trött och ibland riktigt deppig när jag tänker på att “fienden” inte är besegrad, säger han och syftar på coronaviruset. Men när jag läser Bibeln och lyssnar in det Anden säger upplever jag att nya, positiva tankar föds.
– Ingalill och jag säger till varandra att vi har aldrig bett så mycket som nu under pandemin, avslöjar han och nämner sin stora familj som bland annat består av nio barnbarn i åldrarna 14 till 31 år, som en källa till stolthet och glädje.
Körde ifrån gästen
I självbiografin beskriver Olof Djurfeldt en egenskap hos sig själv: “Tankspriddheten lurade på mig från pojkåren.”
Kan du berätta en sann händelse som har med detta att göra, och som du kan skratta åt i dag?
– Jag måste erkänna att jag har kört ifrån mer än en person med bilen! En person två gånger dessutom! Jag erbjöd honom skjuts och av någon anledning satt han inte kvar i bilen när jag fortsatte köra …
Olof Djurfeldt ler med hela ansiktet åt det dråpliga i situationen och intygar att vänskapen med den drabbade personen höll, trots fadäsen.
Mer än så avslöjar han inte. Händelsen utspelade sig vid dåvarande Dagenhuset på Stora Essingen i Stockholm. Gästen hade erbjudit sig att skjuta på bilen, eftersom vinterväglaget gjorde det svårt att köra upp för backen.
Och så gick det som det gick, denne blev ifrånkörd av Olof Djurfeldt, som kanske satt och funderade på en ledare han skulle skriva eller en predikan han skulle hålla. Men åter till nutid.
Hur känns det att fylla 90 år?
– Otroligt. Oavsett om jag har lång eller kort tid kvar att leva, hoppas jag att vi ska inse vad som är viktigt och agera efter bästa förmåga, säger han och tittar på Ingalill som kommit tillbaka in i rummet.
Kanske ordnar de en gemensam 180-årsfest framöver, när coronaviruset har tappat sitt grepp om allas våra liv.
Fotnot: Titeln på Olof Djurfeldts självbiografi är: “I Andens vind – missionär, journalist och predikant på livslång upptäcktsfärd” (Libris förlag).
---
Fakta: Olof Djurfeldt
- Född den 13 maj 1931 i Madesjö socken i Kalmar län.
- Bor i lägenhet i Sollentuna.
- Familjen består av hustrun Ingalill, fyra döttrar (tre biologiska och en fosterdotter) med familjer. Nio barnbarn.
- Tillhör Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.
- Dagens chefredaktör 1974-96. Innan dess tidningens andreredaktör i nio år, 1965-1974.
- Har kallats “pingströrelsens chefsideolog”.
- Missionär i Burundi, Rwanda och DR Kongo 1959-62.
- Uppväxt i en pastorsfamilj. Son till Gustaf och Ebba Djurfeldt.
- Föddes som nummer två av fem syskon.
- Studentexamen i Skövde, akademiska studier i Lund och Göteborg.
- Fil lic i socialantropologi 1967. Specialiserad på Burundis samhällssystem.
- Talar tyska, engelska, franska och swahili och använder dem fortfarande nu och då.
- Många uppdrag för pingströrelsen i Sverige och internationellt. Har bland annat varit sekreterare i kommittén för pingströrelsens Europakonferens.
---
