Dagen innan vårt möte har jag skickat några frågor på mejl till Mikael. Den första handlar om hur hans teologiska resa under 2000-talet har sett ut. Och när vi sätter oss vid bordet på kaféet invid Mieån i centrala Karlshamn (dit familjen Karlendal flyttade 2014) får jag ett svar som börjar redan i uppväxten inom pingströrelsen i Örebro på 1970-talet.
– Jag blev intresserad av teologi när jag var i tonåren. Jag började läsa böcker av John Stott, Michael Green, Francis Schaeffer och CS Lewis, de klassiska evangelikala apologeterna och jag fick också jobba på Hemmets vän. Det gjorde att jag orienterade mig teologiskt på ett sätt som gjorde att jag kände mig som evangelikal och reformert även om jag fortfarande var medlem i pingstkyrkan. Och det har varit min teologiska identitet ända fram till slutet av min pingstpastorstid då jag började tvivla på vissa av de reformerta tolkningarna. Dopfrågan har jag funderat av och till på ända sedan jag började läsa teologi i Lund på 1980-talet.
– Vid ett par tillfällen, innan jag blev pingstpastor, funderade jag på om jag skulle bli präst inom Svenska kyrkan.
"En rak utvecklingslinje"
2008, vid 46 års ålder, blev Mikael pastor och han kom då till pingstkyrkan i Ängelholm. Under åren där blev han pappa vilket i kombination med pastorstjänsten innebar att hans teologiska funderingar tog fart på allvar. Det gällde tankar om församlingssyn och sakrament som dop och nattvard, och om vad en gudstjänst egentligen är. I samband med detta sa han upp sig och kort därefter barndöptes barnen.
– Då kunde jag ju inte söka någon ny tjänst som pingstpastor, konstaterar han och säger att det var i samband med detta som han skrev en uppmärksammad bloggpost där han berättade att han hade lämnat pingströrelsen på grund av sin förändrade dopsyn.
– Jag började i stället söka tjänster inom barndöpande samfund som EFS och Equmeniakyrkan och så hamnade jag i Kristofferkyrkan i Karlshamn.
Men tankarna som hade börjat gro under det sista året i Ängelholm stannade inte där och bara ett drygt år senare meddelade Mikael att han tänkte bli katolik. Snabba kast? Kanske. Men inte enligt Mikael.
– Jag har varit ganska konstant hela tiden, konstant evangelikal med reformert lutning. Sedan började jag tvivla på en del av det reformerta samtidigt som jag också ändrade min dopsyn vilket ledde till att jag blev EFS-predikant, men utvecklingen fortsatte och så blev jag katolik. På det viset kan man inte säga att jag har hattat, det är en rak utvecklingslinje, säger han.
– Om detta, att bli katolik en gång och sedan inse att det var fel och gå tillbaka till protestantismen, är hattigt, så är jag hattig. Men annars inte.
– Jag tänker att ordet "hattig" används om man vill beskriva något som är fram och tillbaka flera gånger, det vill säga mer än att bara gå in i något en gång och sedan inse att det var fel och gå tillbaka. Hattigt vore det, om jag nästa år, 2020, blev katolik igen, för att sedan åter bli protestant året därpå, 2021.
Uppfinna hjulet
Min nästa fråga handlar om vad som ledde fram till beslutet att bli katolik. Mikael beskriver det som en väg som på många sätt liknar "väldigt många andra protestantiska konvertiters".
– Min största frustration med den protestantiska världen var att jag upplevde det som ett ständigt postmodernistiskt och relativistiskt käbblande – en bibeltolkningsmässig Vilda västern där var och en tolkar hur de vill. Väldigt mycket av detta härrör ur att man vill omtolka och anpassa budskapet på ett sätt som man tror ska passa bättre in i vår tid. Mycket av detta kommer ur liberalteologin. Den andra sidan är att i den del av protestantismen där jag befann mig är man väldigt ohistorisk, man har i princip kapat sina rötter i historien. Man upplever det som ett problem om något är fem eller tio år gammalt, då bör man helst byta ut det.
Utan de historiska rötterna – och med inställningen att det bara är Bibeln som gäller – varnar Mikael för risken att kristna tror att de är de första som funderar på olika frågor och att de därför måste uppfinna hjulet på nytt. Han konstaterar att det är bättre att använda det redan existerande hjulet och jämför med ingenjören som bygger sin kunskap på andras upptäckter.
– Jag har till leda diskuterat om Jesus verkligen är gudomlig, om Treenighetsläran är biblisk. Det ska man egentligen inte behöva fundera på bland kristna, det ska vara självklart.
Om ovanstående var det som stötte bort Mikael var följande det som lockade honom.
– Den tänkbara lösningen på det ohistoriska är självklar, katolska kyrkan har alltid funnits. Sedan har katolska kyrkan också ett läroämbete, man tror att katolska kyrkan har en ofelbarhet, den kan aldrig slå fast felaktiga läror och leda människor fel. Gud bevarar kyrkan från det. Och ytterst sett konkretiseras denna ofelbarhet i påveämbetet.
En "medeltidspåve"
Men talesättet att gräset inte alltid är grönare på andra sidan visade sig vara sant i detta fall. Mikael har på sin blogg beskrivit hur han relativt snart efter konversionen började få problem med den nuvarande påven och därför började ifrågasätta påveämbetet. På bloggen har Mikael bland annat anklagat Franciskus för passivitet i hanteringen av sexskandalerna samt för otydligt ledarskap. När vi möts på kaféet beskriver han att Franciskus efter hand började kännas mer och mer som en "medeltidspåve", en i sammanhanget inte särskilt positiv beskrivning.
Från katolskt håll har Mikael, efter beskedet att han lämnar katolska kyrkan, anklagats för att blanda ihop påven och påveämbetet. Men han hävdar att det inte stämmer.
– Påven som person är inte anledningen till att jag lämnade katolska kyrkan, men påven som person är orsak till att jag har forskat ännu djupare i grunden för ämbetssynen och det ledde i sin tur till att jag lämnade kyrkan, förklarar han.
– Jag hade kanske varit långsammare i processen. Men jag misstänker att den nog med stor sannolikhet hade kommit i gång i alla fall för när jag analyserar mig själv bakåt så tycker jag inte att jag gick tillräckligt på djupet med alla frågorna för att vara mig själv. Hade jag varit någon annan som inte hade studerat teologi på akademisk nivå och tänkt lika mycket på teologi som jag alltid gjort så hade det kanske varit tillräckligt. Men jag gick inte på djupet med fotnoterna skulle man kunna säga när jag blev katolik.
– Det var nog för att jag så gärna ville bli katolik, jag hoppades att det skulle vara sant helt enkelt. Man kunde ju hoppas att Luther hade fel och bara var arg och sur när han drev på med reformationen.
Med facit i hand konstaterar Mikael att han "agerade för mycket på det pingstkarismatiska sättet" när han blev katolik.
– Där jag inte var hundra procent överbevisad "tog jag ett steg i tro" som pingstkarismatiker skulle säga. Det visade sig att det var dumt, det höll inte.
– Ja, så skulle man kunna säga. Jag drevs av ett starkt önsketänkande kan jag nu säga. Jag hittade snart alla katolska svaren på de vanligaste protestantiska invändningarna.
– Jag ville nog på ett sätt bli övertygad och jag ville inte bli motbevisad och jag önskade att det skulle vara sant. Man kan nog säga att jag som är en ganska intellektuell människa trots allt var ganska mycket driven av känslor i samband med detta, det får man nog säga.
"Jag ångrar inte något"
Mikael har aldrig varit rädd för att uttrycka sina åsikter och via sin blogg har han nått långt utanför Blekinge. När han konverterade och blev katolik förklarade han varför och nu har han på samma sätt beskrivit resan tillbaka.
– Det hade absolut varit mycket smidigare. Men eftersom jag redan var en offentlig skribent som skrev om teologiska frågor så var det oundvikligt.
Han berättar vidare att han har frågat rakt ut på bloggen om han bör radera gamla texter i vilka han har propagerat för katolska kyrkan.
– Men de som svarat har alla tyckt att jag bör låta texterna finnas kvar och än så länge gör de det. Nu får jag i stället skriva nya blogginlägg där jag kritiserar mina gamla.
Enligt Mikael har några av de gamla texterna påverkat människor till att närma sig katolska kyrkan. Det vill han nu "göra bot för", men han säger samtidigt att han inte tror att han har lett dessa personer "till helvetet". Och även om han redan har publicerat flera inlägg med kritik mot katolska kyrkan betonar han att han inte tänker bli en "antikatolsk propagandamaskin".
Utöver synen på påve Franciskus och Maria berättar Mikael att han kände sig obekväm när han insåg att de som han diskuterade med via bloggen hade placerat honom "traditionalistfacket". Enligt Mikael är traditionalisterna katoliker som i många avseenden räknas som ärkekonservativa – de föredrar katolska kyrkan som den var före Andra Vatikankonciliet 1962–1965, bland annat den latinska mässan.
– Bara för att jag var icke-liberalteolog hamnade jag bland traditionalisterna och det började skava, säger han.
Kritiserar liberalteologi
Under vårt samtal återkommer Mikael gång på gång till liberalteologins påverkan på kyrkorna – och hur kritisk han är till utvecklingen. Han sammanfattar diskussionerna bland protestanter som en fråga om vad Gud avser att säga i Bibeln medan frågan i katolska kretsar allt som oftast handlar om vad olika påvar avser med olika texter.
– Är det ett ofelbart uttalande eller nästan ofelbart eller är det bara en åsikt?, säger Mikael och konstaterar att det var "totalt felaktigt tänkt att tro att jag skulle slippa liberalteologitjafs om jag blev katolik".
– Jag visste att det finns en spännvidd inom katolska kyrkan. Och jag lider inte av att en del vill leva i extra mycket fattigdom och gå i kloster medan andra vill göra saker på ett annat sätt. Det jag reagerade på var att liberalteologin är så utbredd och att den nuvarande påven genom sin utnämningspolitik signalerar att det är liberalteologin som är framtiden. Problemet blir när man märker att samma saker som har hänt i Svenska kyrkan under de sista 60–70 åren håller på att hända i katolska kyrkan också.
När jag ber Mikael förklara vad han syftar på nämner han bland annat att det finns "ett stort undertryck" inom kyrkan på att kvinnor ska kunna vigas till diakoner – och på längre sikt bli präster – och på att anpassa läran eller åtminstone praxis så att exempelvis homosexuella relationer accepteras. Dessutom säger han att det kommer signaler som tyder på en oklarhet när det gäller kristen tro och andra religioner. Han tar även upp att biskopar och präster i allt högre utsträckning tolkar Bibeln symboliskt.
Katolska kyrkan har till skillnad mot många andra kyrkor en väl inarbetad ordning för de individer som funderar på att bli medlemmar. En av de största katolska församlingarna i Sverige, S:ta Eugenia i Stockholm, förklarar exempelvis på sin webbplats en process som tar tre år.
Mikael är väl bekant med stegen, men förklarar att verkligheten i de mindre landsortsförsamlingarna ofta ser annorlunda ut.
– När jag tog kontakt med den katolska prästen här i Karlshamn var jag redan påläst och genomtänkt i min katolska teologi. Jag hade redan tänkt igenom allt, läst hela den katolska katekesen och gått igenom alla läropunkterna. Jag träffade personligen prästen ungefär varannan vecka mellan november 2015 och april/maj 2016 då vi bestämde att jag skulle bli upptagen som medlem i katolska kyrkan och det skedde i juni.
– Det mesta av det jag hade läst låg på vad vi kan säga är en populärvetenskaplig nivå: inte nödvändigtvis dålig eller felaktig, men dock inte på den nivå som är tillräckligt god om du egentligen är sådan att du vill grunda det på en reell historievetenskaplig eller akademisk nivå. Det var för mycket på nivån "Illustrerad vetenskap" eller "Populär historia" än på nivån vetenskapliga tidskrifter om jag skulle använda den liknelsen.
– Nej, det kan jag inte göra. Man måste följa sitt samvete och sin övertygelse. Det gjorde jag när jag blev katolik, jag kunde inte stå kvar som EFS-predikant och låtsas vara protestant när jag så starkt drogs till det katolska.
– Men det är samma sak nu när jag har insett att jag gjorde ett misstag. Då finns inget annat att göra än att erkänna sitt misstag och vända tillbaka till det ställe där jag var när jag slog in på fel väg. Allt annat vore ju konstigt.
– De har ju varit jobbiga på olika sätt, säger Mikael efter lite funderande och konstaterar att frågan är svår att svara på.
– Det var överraskande jobbigt att lämna katolska kyrkan. Jag har ändå trivts väldigt bra och känt mig hemma och på ett sätt var det faktiskt rätt så jobbigt att börja tvivla. Och eftersom jag varit bloggare och skribent länge och skrivit om sådana här saker var det ju förstås lite pinsamt. Men har jag gjort fel så har jag.
När Mikael började ifrågasätta katolska kyrkan sökte ha sig i stället till Svenska kyrkan i Karlshamn. Han förklarar att det var ganska naturligt eftersom kyrkan ligger nära hemmet och eftersom han länge har uppskattat den svenskkyrkliga liturgin som till viss del påminner om den katolska.
Han beskriver det som att han "orienterar sig" om läget i Svenska kyrkan. Och det är tydligt att han ser två sidor av samfundet – en bra och en betydligt sämre.
– Om man ser på lokalplanet finns det mycket som kan vara bra, framför allt vet jag att det finns många goda och fromma kristna och bibel- och bekännelsetrogna församlingar här och var. Men tittar man från ovan och ser till samfundet och det som ofta sägs vara Svenska kyrkans ståndpunkt, då är Svenska kyrkan ett katastrofalt samfund.
Men trots frustrationen ansökte Mikael för några veckor sedan om medlemskap i Svenska kyrkan.
– Det får jag kanske äta upp.
– De flesta som uttalat sig har uttryckt glädje och hälsat mig välkommen tillbaka. En del katoliker har samtidigt sagt att beslutet visar att jag egentligen aldrig har förstått vad den katolska tron handlar om. Sedan finns det säkert en del som är lite skadeglada.
Trots att Mikael ser beslutet att bli katolik som ett misstag konstaterar han att han har lärt sig mycket under åren i katolska kyrkan, bland annat mycket positivt i den katolska traditionen. Han nämner också att han numera är "helt övertygad" om att katoliker är kristna – även om de "har fel på vissa centrala punkter".
– Hade du frågat mig ett par år innan jag började fundera på katolska kyrkan om jag då ansåg att det var en kristen kyrka hade du fått ett svävande svar som till sist kanske hade landat i ett svagt ja. Men nu är det ett självklart ja.
– Utifrån det perspektivet kan jag komma med konstruktiv kritik in i den svenska protestantiska världen.
Han hoppas också kunna hjälpa till att "förstärka den protestantiska stabila mitten" – den som han numera tror att "Luther och Kalvin och den mer breda reformationstraditionen egentligen stod för". Så gick inte tankarna när han bestämde sig för att bli katolik för tre år sedan.
– När jag då beskrev på min blogg hur jag såg på de protestantiska kyrkorna kommenterade stadgade lutheraner att de inte kände igen sig. Nu förstår jag mer hur de tänkte och jag tänker själv att om jag kanske aldrig blivit katolik om jag hade kommit från den bakgrunden och inte varit så flimsig protestant.
– Inte alls. Det är inte ens otänkbart att jag skulle kunna gå med i en pingstkyrka, men då utan att vara anställd.
– Den är inte stor, jag har aldrig känt mig attraherad av det. Men med min erfarenhet ska man väl i och för sig ödmjukt tillägga att man aldrig ska säga aldrig. Men jag tror att jag har tagit lärdom när det gäller önsketänkande så jag tror inte att jag kommer att intala mig att ortodoxa kyrkan är rätt. Men jag har haft stor glädje och nytta av att läsa olika ortodoxa teologer och kyrkohistoriker.
– Men poängen och kontentan när det gäller min tid i katolska kyrkan är inte att jag nu bytt samfund – jag har bytt paradigm. Från det katolska till det protestantiska. Det är det viktiga.
