Solen strålar över Rinkeby torg denna kalla sportlovsdag. En pappa drar en pulka över gatan tillsammans med barn som ser förväntansfulla ut.
Varje plats har flera ansikten. På samma gator som just nu badar i vintersol utspelade sig upplopp för ett år sedan. Bilar sattes i brand och stenar kastades mot polis. Och det har fortsatt. För några veckor sedan blev en man skjuten i närheten.
– Det jag ser är hur fattigdomen bitit sig fast och cementerats här i Rinkeby, säger diakonen Gunilla Moshi.
Sadlade om
Hon vet vad hon pratar om. Hon flyttade hit 1981 och har bott den största delen av sitt vuxna liv här. 2003 sadlade hon om från socionom till diakon.
– Jag gillar det här stället. Det är mitt område och jag trivs här, säger hon.
Trots skottlossningar, och det utbredda utanförskapet.
Läs mer: Pastor oroad efter nya upploppet i Rinkeby
Just i dag har Dagen följt med henne till Folkets hus i Rinkeby. Svenska kyrkan samarbetar med organisationen Historieberättarna, som i en tredagars workshop vill ge flyktingar ett språk för sin livsberättelse.
– De här ungdomarna kommer från samhällen där de lärt sig svara ja och nej på frågor. De har inte uppmuntrats att berätta, och det ligger dem i fatet i kontakten med Migrationsverket, säger hon.
Den som inte kan formulera sin egen berättelse är i händerna på handläggare som måste göra det. Upplagt för missförstånd.
Började berätta
En som börjat berätta är sportlovsledige 18-åriga Juma från Afghanistan.
Han har gjort en animerad kortfilm med en tecknad jordglob som fylls med människor.
– Från början levde vi i fred. Sedan kom krigen. Till Afghanistan. Till Syrien. Till Jemen. Vi var tvungna att fly.
Läs mer: Nytt liv – och kaos i mångkulturell kyrka
Han illustrerar krigen genom att lägga ut små röda bloddroppar på planeten.
– Vi flydde till säkra länder. Men de säljer stridsflygplan som rika länder som Saudiarabien köper. Så blir det mer krig.
Det är dubbelmoral, menar Juma.
– Man kan inte säga att man älskar fred och samtidigt exportera vapen. Sverige borde bara exportera bussar och vete.
Stora flyktingvågen
Han har varit här sedan november 2015. Han kom hit med den stora flyktingvågen, innan det tog stopp.
– Jag var med och demonstrerade på Mynttorget för att vi skulle få stanna. Då kom nazisterna.
Han säger att polisen hindrade nazisterna att komma fram.
– Det var bra att de fanns där.
Men samma polis kan bli den som hämtar honom för utvisning. Han vet nämligen inte om han får stanna i Sverige.
Ändå lär han sig språket. Och framför allt – formulerar sin berättelse.
Gunilla Moshi blir arg när hon pratar om Sveriges migrationspolitik.
– Hur gudfruktigt är det att neka dessa människor rätt att vistas här? Jag säger inte att alla ska stanna, men människor som har skyddsskäl ska få det. Vår kallelse är att se till att den fattige, faderlösa och änkan har vad de behöver.
Hon tycker att rättsäkerheten brister, och att Migrationsverkets anställda, tolkar och advokater ofta har dålig kunskap om de asylsökandes villkor.
Vi tittar ut över Rinkebys takåsar. Området är av polisen klassat som särskilt utsatt. Innanför balkongerna på miljonprogrammets lägenheter kan vi ana arbetslöshet och utsatthet.
– Tänk den ensamstående mamma som har fyra tonårsbarn att försörja. Inte en chans att hon kan köpa ett SL-kort till sina barn. Än mindre till sig själv.
– Det är en sociologisk sanning att när klyftorna ökar så ökar också våldet.
Men bilderna blir lätt schablonartade. Gunilla Moshi ser också något helt annat, som sällan kommer fram i medierapporteringen.
– Jag ser en stadsdel med en otrolig gemenskap. Det är fantastiskt. Jag tycker att det går åt rätt håll. Kalla mig naiv, men jag är hoppfull.
Två grupper tycker hon särskilt sticker ut.
Dels ”Förorten mot våld”, dels ”Förenade förorter”.
– Förenade förorter jobbar med poesi och anordnar tävlingar över hela Sverige med finaler i Rinkeby. När det var final i december på Ungdomens hus samlades 2 500 personer.
Förorten mot våld är ett gräsrotsinitiativ från människor som bor i utsatta områden.
– Här finns en bred representation och har kommit till genom de människor som lever här och engagerar sig för området, säger hon.
Dessutom byggs just nu ett polishus i centrum för att öka tryggheten.
Vad kan kyrkan göra i allt detta?
– Det budskapet vi har är oerhört starkt, och det uppmanar till handling. Det är min mission, att bidra till ett gott samhälle. Vi har religionsfrihet som en av de viktigaste friheterna i vår grundlag. Den friheten gäller för alla. Budskapet är: Du är fri att välja din väg, din tro och ditt liv.
Hon berättar om hur många människor – även från andra religioner – söker sig till kyrkans samlingar.
– Vi annonserar inte vår verksamhet. Folk kommer hit ändå. Mitt mål är inte att omvända någon, utan jag har full respekt för alla religioner. Men vill någon bli döpt ska den inte hindras, säger hon.
Hon berättar med förundran. Dagenläsaren vet att samma saker sker överallt i Sverige just nu. Nysvenskarna har blivit kyrkornas nya livsluft.
I ett av världens mest sekulära länder väljer människor att bli en del av kyrkan, och den kristna tron. En paradox.
”Ingen prestige”
Klockan i Historieverkstaden tickar mot lunch. Gunilla Moshi beger sig ut för att hämta mat till deltagarna.
– Det finns ingen religiös ritual som går upp mot gästfrihet och medmänsklighet. Västvärlden står ofta för girighet och det är den värsta synden.
