Hur mycket får vårdpersonal blanda in sin tro i sitt yrke? För den som hör sjuksköterskan Annas historia blir frågan särskilt aktuell. För Dagen berättar hon nu sin berättelse anonymt. Men för att förstå bakgrunden behöver vi backa några år.
Egentligen hade Anna länge drömt om att bli missionär. Men en skilsmässa kom i vägen, och med den en efterföljande depression.
– Det var som att jag tappade både längtan och kallelsen. Jag orkade inte jobba som sjuksköterska och blev deprimerad, säger hon.
Många svåra månader följde för Anna – som prövade olika tankar för framtiden. Jobba med barn? Bli diakon? Till slut landade hon i att vidareutbilda sig till psykiatrisjuksköterska.
– Jag lockades av psykiatrin eftersom jag vill bry mig om människor som har det tufft. Jag vet hur mycket det betyder, eftersom jag själv mått dåligt i perioder, säger hon.
Samtidigt träffade hon en ny man som var aktiv i en pingstkyrka, och hon fick efter ett tag anställning på en hälsocentral i mellersta Sverige.
– Det var mitt drömjobb att jobba inom det psykosociala teamet och jag fick en provanställning. När jag sedan fick förlängt blev jag så glad; tänk att min chef ville ha mig, berättar hon.
Gör hembesök
Så kommer då den dag som ska kasta omkull hennes tillvaro, och skapa stora rubriker. Men det visste hon inte då.
Anna gör ett hembesök hos en kvinnlig patient. De samtalar. Patienten har det tufft. Hon berättar att en rad märkliga händelser inträffat i hennes liv. Föremål hemma går sönder på ett oförklarligt sätt. Ett efter ett. Hennes släktingar bryter kontakten.
– Det är då jag börjar tänka: det här är inte normalt. Det kan inte bara vara slumpen som får den här personen att drabbas så hårt.
Anna tvekar. Hon är legitimerad sjuksköterska med kompetens inom KBT-terapi som är en vanlig behandlingsform. Men tankarna går i en annan riktning. Hon bestämmer sig för att säga vad hon tänker. Att patientens problem kanske har andliga orsaker.
– Jag frågar om hon varit i kontakt med något ockult eller en häxa.
Enligt Anna svarar patienten ja – och undrar varför hon ställer en sådan fråga.
– Jag svarar då att det kan vara så att du har en förbannelse över dig, säger hon.
Kvinnan blir upprörd och undrar om det finns hjälp att få. I detta läge vet Anna att hon redan gått över gränsen enligt regelboken, men fortsätter samtalet.
– Jag säger att jag egentligen inte ska säga det här, eftersom jag vet att man inte får lyfta in den kristna tron i arbetet. Men jag sa att min man skulle kunna hjälpa till med andeutdrivning.
Hon ger patienten telefonnumret till sin man som är med i ortens pingstkyrka. Hon söker upp Annas make och får förbön. Något som verkar ge resultat, enligt Anna.
Vad gjorde han med den här kvinnan?
– Han bad för henne och när jag senare träffade henne sa hon att hon blivit hjälpt och blivit fri från sin ångest. Att hon inte känt sig så hjälpt på fem år, berättar Anna.
I det här läget vet inte Annas chef om vad hon har gjort. Hon skriver inte in samtalet om andeutdrivning (eller exorcism som vissa kyrkotraditioner säger) i journalen.
Historien skulle kunna vara slut här.
Men den tar en ny vändning. Annas make vill fortsätta träffa patienten, för att också se om det finns saker i hemmet som behöver rensas ut – en term han kallar ”husbefrielse”.
– Det är då patienten väljer att anmäla mig. Hon tyckte att vi gick för långt.
Håller du med om det?
– Ja, vi gick in för mycket personligt och blev för involverade. Men jag tyckte så synd om patienten, säger hon.
Tror du att psykisk sjukdom har andliga orsaker?
– Nej, så tänker jag inte generellt. Man kan vara psykiskt sjuk för att man har en sårbarhet, och kanske utsatts för mycket press. Att hjärnan inte orkar med. Ibland kan det finnas andliga orsaker, och här trodde jag att det var så. Men det som inte är beprövat vetenskapligt ska man inte prata med patienter om.
Ytterligare två patienter
Några dagar senare får Annas arbetsplats ta emot en upprörd anmälan. Patienten berättar att sköterskan påstått att det finns demoner hemma hos henne. Hon upplever detta som obehagligt.
Den ansvariga läkaren har svårt att ta in vad som sägs. Ber om ursäkt. Frågar sig: kan det vara sant? Han konfronterar Anna. Hon erkänner direkt, att patientens anmälan i allt väsentligt stämmer.
– Då fick jag lämna kontoret och fick veta att jag skulle bli avstängd utan lön. Jag blev jätteförskräckt och chockad.
Förstår du att de gjorde så?
– Ja, jag förstod att de var tvungna att fatta det beslutet. Men jag sa att jag ångrade mig och lovade att inte göra om det.
I utredningen visar det sig att Anna förmedlat sin makes telefonnummer till ytterligare två patienter som sökt psykiatrisk hjälp. Även pastorn i pingstkyrkan de tillhör har bestämt avrått att blanda ihop tro och arbete på det sätt som Anna gjort.
Börje Svensson, chefläkare i landstinget där Anna jobbade, tycker det är en trist historia.
– Jag har full respekt för att man har sin tro. Vårdpersonal har också ett visst mandat att hänvisa människor vidare om patienten själv efterfrågar det. Men det här blev allt för kraftfullt och inget som patienten bett om. Därför blev det tokigt, säger han.
För några månader sedan kom Inspektionen för vård och omsorg (IVO) med sitt beslut. Anna får stark kritik för att hon riskerat patientsäkerheten och inte handlat enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Men hon får behålla sin legitimation.
Det är hon väldigt tacksam över. Men hon vet inte om hon kommer tillbaka till yrket.
– Jag har lärt mig att jag har ett värde som människa, även om man misslyckas. Men man måste respektera riktlinjerna som finns i en verksamhet och jag är tacksam att det inte blev mer konsekvenser än så här, säger hon.
Fotnot: Anna heter egentligen något annat.
