Adolfo Fernandéz Saintz, 67, syftar på den amerikanske presidentens historiska besök i Havanna i mars i år. Obama markerade då tydligt att den gamla Kubapolitiken nått vägs ände och nu skulle ersättas av diplomatiska förbindelser, öppenhet och lyfta sanktioner. Bra, tycker Adolfo, men ...
– Resultatet av mötet blev väldigt tunt när det gäller mänskliga rättigheter.
När Adolfo inte säljer luftkonditionering arbetar han för Foundation for Human Rights in Cuba. Så han har koll.
– Jag har daglig kontakt med kubanska dissidenter. Deras situation är fortsatt svår, säger han.
Tror inte på genombrott
På kort sikt tror inte den frisläppta samvetsfången på ett demokratiskt genombrott.
– Men Kuba ligger väldigt nära USA. Geografiskt, kulturellt och ekonomiskt hör landet ihop med västvärlden. Någon gång i framtiden får vi nog se ett flerpartisystem.
Saknar han aldrig sitt gamla hemland?
Adolfo ler, med vemod i blicken. Låter förstå att alla behov inte handlar om det materiella, kläder och kroppen och mat på bordet.
– Jag saknar att strosa omkring i Havanna, att sitta på en bänk någonstans och prata med folk. Här sitter alla i en bil. Det finns knappt trottoarer i Miami. Men jag älskar att vara fri.
I minnet vänder han tillbaka i tiden.
Efter universitetsstudier i Havanna arbetade den unge katoliken Adolfo Saintz som mattelärare. På söndagarna gick han till kyrkan.
— En dag sa min rektor att jag fick välja mellan kyrkan och jobbet. Jag valde att ha kvar min tjänst. När jag slutade gå i kyrkan vissnade min kristna tro.
Universitetsstudier i engelska språket ledde till tolkjobb. Under press gick Adolfo med i partiet. Då tog karriären ordentlig fart.
– Jag jobbade för regeringen. I två år tolkade jag för kubanska officerare på uppdrag i Etiopien, det var under kriget mot Somalia. Åter i Havanna fick jag resa med ministrar och andra höjdare. Till New York. Till Helsingfors. Även till Stockholm.
– Då såg jag hur falsk den kubanska regimens bild av västvärlden var. Och jag upptäckte orättvisorna i vårt eget politiska system. Jag blev upprörd över lögnerna som fabricerades för att dölja revolutionens misslyckanden.
När Adolfo ventilerade sin kritik på partimöten sparkades han ut från partiet. Och förlorade jobbet.
– Jag började skriva frilansartiklar och sälja till utländsk press, och jag tog tillfälliga uppdrag som tolk för att försörja familjen.
Varifrån kom det moraliska modet att protestera mot regimen och därmed sätta status och ett välbetalt jobb på spel?
– Jag hade blivit kyrkobesökare igen och hittat tillbaka till min kristna tro. Det gav mig kraft att stå för det som var rätt och sant, säger Adolfo.
Han får det att låta enkelt, men det hade ett pris. Våren 2003 drog en arresteringsvåg fram över Kuba. Inte mindre än 75 oppositionella sveptes med i denna politiska tsunami. Adolfo var en av dem.
– Jag satt hemma och skrev på min gamla elektriska skrivmaskin när säkerhetspolisen ringde på dörren. Sex-sju personer trängde sig in i lägenheten. Under åtta timmar vände de upp och ned på allt i vår bostad. Varje papper. Varje sak. De granskade, bläddrade i mina böcker, läste, frågade.
15 års fängelse
Sedan fördes Adolfo och ”bevismaterialet” till säkerhetstjänstens arrest. Och så kom domen: 15 års fängelse.
– Vi som arresterats de där vårdagarna beskrevs som landsförrädare. Med stöd av dekret 88 från 1999, den så kallade munkavlelagen, utfärdades långa fängelsestraff efter summariska rättegångar.
– De första minuterna efter beskedet om straffet var fruktansvärda. Det var svårt att ta till sig. Jag var då 54 år. Skulle jag tillbringa resten av livet bakom galler? Jag hade tänkt att det blir kanske två-tre år i fängelse. Det skulle jag klara. Men 15 år ...
Tillsammans med fem andra samvetsfångar fördes Adolfo till ett fängelse som låg drygt 70 mil från Havanna.
– Vi sex placerades i enskilda celler i en korridor. Mellan varje befolkad cell fanns en tom cell. På det sättet skulle vi hindras att kontakta varandra.
På golvet i ett vardagsrum i Miami stegar han upp cellens storlek, som han minns den. Två gånger tre meter. Sex kvadratmeter. En brits och en plåtlåda, där han kunde göra sina behov. Det var allt. Inget bord. Ingen stol.
En halvtimme i solen
En halvtimme om dagen fick samvetsfångarna turas om att komma ut i solen. En halvtimme kunde de ägna åt personlig hygien. Tjugotre timmar om dygnet var de inlåsta.
– Jag hade fått ta med mig min bibel med kommentarer. Den läste jag, ofta i flera timmar i sträck. Min fru fick besöka mig var tredje månad till att börja med, sedan varannan månad. Hon tog med sig kristna böcker men jag nekades att föra in dem i cellen.
Det fick Adolfo att protestera. Så småningom gav fängelsechefen med sig. Och så fick Adolfo stilla sin kunskapstörst med god teologisk litteratur.
– Men något politiskt fick jag förstås inte läsa.
Massarresteringarna våren 2003 väckte starka internationella reaktioner. Efter segdragna förhandlingar med Spaniens regering och den katolska kyrkan släppte den kubanska regeringen 52 politiska fångar sommaren 2010. Adolfo Fernandez Saintz var en av dem.
De skickades till Spanien. Därifrån var de fria att ta sig vart de ville. Utom till Kuba.
Adolfo och hans fru Julia flyttade till Miami, där dottern Joana då redan bodde med sin familj.
– Här fortsätter jag att verka för ett demokratiskt Kuba. Man får ju inte förlora hoppet. Det måste hållas levande.
Han säger ”adiós” och kliver in i sin Toyota. För i Miami kör man bil.
