Den norske dramatikern, romanförfattaren och poeten Jon Fosse är inte bara oerhört produktiv. Hans 30 pjäser är översatta till en mängd språk, och är vid sidan av Ibsen den mest spelade dramatikern med över 100 premiärer per vecka världen runt.
Fosse har belönats med en rad litterära priser. Nu senast alltså det prestigefyllda Nordiska Rådets litteraturpris. Han nämns ofta som kandidat till nobelpriset i litteratur.
Avsmak för kyrkan
Jon Fosse växte upp i en som han själv beskriver det sträng kyrklig miljö, som han tidigt tog avstånd ifrån. I Kristeligt Dagblad (19 december) berättar han om hur han fick avsmak för både kyrkan och prästerna.
– Jag föraktade både det man sade i bönehusen, det som prästerna sade, och hela kulturen omkring det. Det var lögn och hyckleri. För ingen levde upp till de ord som sades.
Fosse sökte sig i stället till litteraturens värld, till böckerna och skrivandet. Han blev också påverkad av marxistiska strömningar – men var, säger han, noga med att aldrig kalla sig ateist.
– För man kan aldrig vara säker varken på det ena eller det andra, så det är lika mycket en tro att vara en glödande ateist. Och jag såg med undran på maoisterna på vänsterflygeln, de var otroligt dominerande då, och minst lika mycket troende som dem jag tagit avstånd från.
Respekt för religiöst språk
Senare började Jon Fosse läsa filosofi, och Marx ersattes av Kierkegaard, Nietzsche och Heidegger. Han säger till Kristeligt Dagblad att han ”började leta efter meningen med det hela”. Att läsa Heidegger innebar bland annat att han fick upp ögonen för att tron har en kvalitet.
– Det gav mig en förståelse för det bönhusfolk som jag hade tagit avstånd ifrån. På ett underligt sätt fick jag mera respekt för tro och för det religiösa språk jag en gång själv använde i min första diktsamling, ”Ängel med vatten i ögonen”, så detta måste ha funnits i mig hela tiden. Och jag tror faktiskt, att mina böcker hela tiden har varit mina böner till Gud, precis på det sätt som Kafka beskriver hur skrivandet är ett slags bön. Det har det varit också för mig.
Jon Fosse berättar också att han haft en upplevelse av mystik, att allt hänger samman. Det är svårt, säger han, att berätta om sådana upplevelser på ett meningsfullt sätt. Men upplevelsen ledde till att han började studera kristen mystik, framförallt Mäster Eckhart. Fosse gick också med i Kväkarna, där han upplevde en gudsnärvaro i de ordlösa samlingarna.
Så småningom bestämde han sig dock för att ta steget från privat tro till församlingsmedlemskap, och konverterade till katolska kyrkan.
– Det har varit en lång resa från ’ett inre ljus’ till att vara en del av en kyrka, säger han.
Tron har fått ett ansikte
Kärnan i tron är densamma, säger han.
– Men det som har ändrat sig är att min tro har fått ett ansikte, och det ansiktet är naturligtvis Jesus. Tidigare har jag problem med den kristna grundberättelsen. Men jag började tro, och då kom tron. Som min pater säger är tron en gåva, på samma sätt som att diktnigen är en gåva. Jag kan varken förklara diktandet eller tron.
