Vid en första slölyssning, så där i bakgrunden, gäspar jag oengagerat. Soundet är det förväntade, det sedan länge intrampade. Hade inte en överraskning varit spännande och önskvärd? Jag tycker det där jag sitter.
Men så ändrar jag lyssningsläge. Spetsar öronen, låter mig svepas med av både ljudbild och texter. Och så hör jag plötsligt mig själv tacka Gud för att Bengt Johansson inte lockats att springa iväg och söka förändringar för sakens skull utan i stället dröjt kvar och fortsatt spela sitt vinnande lag. Sådana ska ju inte bytas ut, brukar det ju heta.
För det är ju just detta som Bengt Johansson ska göra, detta är hans livsspik att hamra på. Han ska forma god och uppmuntrande teologi, sådan som får lyssnarna att landa i Guds godhet och kärlek, och på så sätt berika såväl individer som församlingar. Och just det gör han, gång på gång.
Detta nya album är inget undantag utan ytterligare en pärla på det band som Bengt Johansson envetet trätt i årtionden. Han är värd den djupaste respekt och tacksamhet för det och bör, om det finns någon rättvisa i denna kyrkliga musikvärld, bli belönad med en rejäl försäljning. För Bengt Johansson måste finansieras så att han fortsätter ge oss nya sånger om samma evigt viktiga saker.
