Vårhimlen ligger mjukt grå över den landsbygden strax söder om Uppsala med sina vidsträckta fält. En katt i samma kulör smiter ljudlöst uppför trappan till huvudbyggnaden på området. I det numera rätt nedgångna huset har klostrets tre systrar, 92, 90 och 57 år gamla, haft sitt hem i många år, sida vid sida med flyktingar som fått en fristad i den svenskkyrkliga kommuniteten. För tillfället bor där nästan 40 flyktingar från olika länder som väntar på besked om de får stanna i landet eller inte.
En särskild gäst
På farstubrons lilla träbänk sitter syster Marianne tillsammans med ett par av de boende. Biskop emeritus Gunnar Weman står på backen och hissar flaggan. Alla församlade väntar på att syster Karin ska anlända med en alldeles särskild gäst, nämligen 25-åriga Rose från Kenya. Under ett års tid ska hon pröva på livet som klostersyster, först som aspirant, därefter som novis och, om hon väljer att stanna, till sist bli en fullfjädrad syster på klostret.
– Nu är de här! ropar plötsligt Marianne från sin plats på farstubron.
Första gången utanför Kenya
Ut ur bilen kliver en blygt leende ung kvinna, iförd svart kappa och med långa svarta flätor samlade i en svans. Hon omfamnas genast av de väntande och får en bukett vårblommor från en av de som kommit för att välkomna henne. Snart visas hon in i huset där hon får slå sig ner i vardagsrumssoffan. Rose har rest i tolv timmar – hennes livs första resa utanför Kenyas gränser. Kvar i hemlandet har hon sina föräldrar och sju syskon.
– De sa till mig att ”åk nu och se till att bli en syster”, berättar Rose med ett bländande vitt leende där hon sitter bredvid syster Karin i soffan.
– De gav mig sin välsignelse. Särskilt pappa är väldigt glad för min skull. Han är evangelist.
Personifierar en föryngring
Rose får personifiera den föryngring som systrarna på Alsike kloster hoppas på. Om ett halvår väntas ytterligare en ung kvinna komma från Kenya för att pröva på klosterlivet. Syster Karin, som är den som varit i Kenya och på så sätt fått kontakt med tjejerna, tror att det kan bli en dörröppnare för fler.
– Blir vi flera här hoppas jag att det även kan locka svenskar att komma, säger hon.
– Vi systrar blir äldre. I stället för att lägga ned måste vi ta nya grepp som ligger i tiden. Nu blickar vi framåt!
2010 växte en vision om en klosterby fram. Det är ett långtidsprojekt som kräver en hel del pengar så just nu jagas sponsorer för projektet. Tanken är att man ska bygga en del bostäder på fälten bakom bostadshuset, där framförallt studenter, volontärer och någon som bara vill ”komma ifrån” ett tag kan få möjlighet att bo.
– Som det är nu rymmer vi inga andra eftersom vi har fullt av flyktingar. Vi vet redan en familj som har hört av sig som vill bo här.
”En tacksägelsens dag”
Klockan har hunnit bli elva på förmiddagen och vi söker oss ner i källaren där det lilla kapellet ligger. Här hålls dagliga tideböner och mässa ett par gånger i veckan. I dag är mässan särskilt tillägnad Rose.
– Det är en tacksägelsens dag i dag, att du har kommit till oss, till vår familj, säger Gunnar Weman på engelska och tittar på Rose som sitter på en av de få bänkarna i det lilla ombonade rummet.
Sen går han fram till Rose och smörjer henne med olja samtidigt som han ber välsignelsen över henne. Redan dagen därpå ska hon börja lära sig svenska.
