Observera att denna artikel publicerades 2014.
Det var på väg till Nepals huvudstad Katmandu som bilen som Samuel Roberthson färdades i körde av vägen. Håkan Sunnliden, präst i Värnamo, skadades allvarligt i olyckan – Samuels liv gick däremot inte att rädda.
Den gångna helgen fördes kroppen tillbaka till Sverige och under gårdagen tog familjen emot Samuel när han kom till Götene i Västergötland.
– Vi har kunnat sitta ned och fundera, samtala och gråta, säger Erik Bryskhe, som samtidigt konstaterar att det på något sätt känns skönt att veta att Samuel är ”hemma igen”.
– Vi har också gjort en grov planering för Samuels begravning den 14 juni, säger han.
”Rädda en dag i taget”
Under de gångna fem åren har Erik Bryskhe varit Samuels arbetsledare och de har också haft sina skrivbord bredvid varandra. Enligt Erik var det därför ganska naturligt att han besökte Samuels fru och resten av familjen direkt efter dödsbeskedet. Han säger att de senaste två veckorna har handlat om att rädda en dag i taget. Samtidigt konstaterar han att kyrkans verksamhet måste fortsätta och att de nu börjar tänka på sommarens aktiviteter.
– Vi håller på att lämna den akuta fasen.
Hur mår Samuels familj i dag?
– Gråten finns där, men de har samlat ihop sig. Det finns en väldigt fin relation mellan Samuels och Idas (Samuels fru) familjer. De stöttar varandra, det ser jag.
Involverad i ungdomsarbetet
Som ungdomspastor var Samuel Roberthson starkt involverad i Prisma, det ungdomsarbete som frikyrkorna i Götene driver tillsammans. I höstas blev han kollega med Ida Andersson och sedan dess har de gemensamt arbetat med ett hundratal ungdomar.
– Men jag har känt Samuel ändå sedan han flyttade till Götene för fem år sedan. Då var han min ungdomsledare, säger hon till Dagen.
”Allt blev bara kaos”
Beskedet att Samuel hade dött fick hon av sin pappa när hon kom hem till Götene efter en resa till Stockholm.
– Allt blev bara kaos. Jag ramlade ihop i pappas famn och resten av kvällen var ganska kaotisk. Av någon anledning började jag ändå ganska snabbt fundera på olika praktiska frågor, till exempel vad vi skulle göra med den stora ungdomssamlingen som vi skulle ha kvällen efter. Andra sa till mig att jag inte skulle tänka på det, men jag antar att det var mitt sätta att reagera.
I likhet med Erik Bryskhe och de andra anställda i kyrkan blir Ida Andersson dagligen påmind om att Samuel inte längre kommer till kontoret. Det är en smärtsam påminnelse.
– Andra går till sina vanliga jobb eller till skolan och tänker kanske på andra saker. Men för oss blir det väldigt konkret. Tack och lov har jag kunnat prata mycket med mina föräldrar och Erik och andra vuxna som också kände Samuel. Det känns skönt.
”Samuel såg alla”
Om drygt två veckor väntar begravningen av Samuel. Ida konstaterar att det troligtvis blir en tung dag.
– På något sätt känns det som att Samuel fortfarande är i Nepal och att vi väntar på att han ska komma tillbaka. Begravningen gör att allt blir mer konkret.
– Det är omöjligt att sammanfatta Samuels år här, men en sak är säker: Prisma har präglats av Samuel och det har hänt väldigt mycket de åren som han har varit här i Götene. Samuel såg alla, inte bara ungdomarna som var aktiva i kyrkan utan även alla andra.
