Jag känner mig mycket hedrad av att få stå här att få ta emot detta fina pris på Martin Luther King-dagen tillsammans med initiativtagarna till Hijab-uppropet. Och hedrad också eftersom Martin Luther King är en av mina allra största förebilder. Men det har inte alltid varit så. När jag för första gången 1994 var i Kings födelsestad Atlanta i delstaten Georgia, besökte jag hellre Coca-colas högkvarter än hemmet där King växte upp.
I dag försöker jag så gott jag kan att leva ett ickevåldsligt liv. Men det har inte alltid varit så. Tidigare i mitt liv tränade jag mig i att döda människor. Men jag gjorde det inte särskilt bra. Under en skjutövning i lumpen skulle jag träffa måltavlor som dök upp bakom några buskar. Jag greppade min k-pist och sköt. ”För helvete, Smedjeback! Tror du att du är Rambo?” skrek fänriken i örat på mig. Jag hade gjort misstaget att skjuta från höften. Man ska ju egentligen skjuta från axeln.
Jag ångrar i dag att jag lydde staten och gjorde min militärtjänst. Men jag finner tröst i det faktum att inte heller Martin Luther King levde ickevåldsligt i början av sitt liv. Det berättas om en händelse när han nyligen hade anslutit sig till medborgarrättsrörelsen. En besökare skulle sätta sig i en fåtölj i Kings hem då någon skrek till honom: ”Bill, sätt dig inte! Akta dig för pistolerna i fåtöljen.” På den tiden hade King beväpnade livvakter och hans hem beskrevs som ett vapenlager. Men Kings förståelse för ickevåld utvecklades snabbt och snart var vapnen i hans liv ett minne blott.
Jag känner mig väldigt lyckligt lottad över att vara en liten del i rörelser som verkar för en bättre värld. Jag vill gärna att vi ska bli fler och att vi som redan är samhällsengagerade också fortsätter att vara engagerade livet ut. Men hur ska det gå till? I mitt funderade kring denna fråga har jag funnit tre komponenter som jag tror är viktiga: inspireras, konspirera och intervenera.
Inspireras, ordet kommer från det latinska inspirare, vilket betyder inandning. Och det är livsviktigt vad vi tar in. Inte bara vad vi andas in utan också vi tar in genom öga och öra. Forskare uppskattar att varje person i Sverige i genomsnitt ser och hör omkring 3000 reklambudskap, varje dag! Budskap som säger att vi inte duger som vi är. Budskap som säger att vi ska finna lycka genom prylar och tjänster. Det är omöjligt att helt och hållet värja sig emot reklamen men vi har viss möjlighet att välja vilka typer av budskap vi tar in. En övning som du kanske vill testa är att samla den reklam som du får under en vecka och lägga den i din ena hand. Och i andra handen lägger du sånt material som har inspirerat dig till positiv samhällsförändring under veckans gång. Kolla sen vilken av dem som är tyngst.
Det här är en del av den reklam jag fick hem under veckan som har gått [håller upp en 3 centimeters hög]. Detta trots att vi på vår dörr har en ”Reklam – nej tack”-skylt. I min andra hand har jag samlat några av de böcker och tidningar som har inspirerat mig under den gångna veckan. Bland annat har jag här en Raoul Wallenberg-kalender skriven av Brian Palmer. För varje dag kan man läsa om en person som har gjort något fantastiskt för mänskligheten. Vi har en vana i mitt kollektiv att läsa dagens text vid middagen. Dagens text lyder: ”Den 20 januari 1988 avlider den afghanske fredsaktivisten Khan Abdul Ghaffar Khan vid 98 års ålder. Han var känd som en muslimsk pacifist, motståndare till den brittiska kolonialismen och nära vän till Mahatma Gandhi.” Jag har också Martin Luther Kings utmärkta självbiografi i min hand. När förlaget Libris hörde att jag skulle få årets King-pris var de så generösa att de gav mig 50 ex av den här inspirerande boken. Jag tog med mig några ex ikväll som ni gärna får ta, så långt de räcker.
En av de många fördelar med att vara samhällsengagerad är att jag får chansen att träffa inspirerande människor. För fem år sen träffade jag de då 11-åriga tvillingarna Ellen och Jonna. Deras lärare hade sagt åt klassen att de skulle lussa för det lokala vapenföretaget Saab Dynamics. Detta företag tillverkar bland annat granatgevär som flitigt används i krig i till exempel Irak och Afghanistan. Men Ellen och Jonna sa till läraren att de inte ville lussa på vapenfabriken. ”Vi tycker inte det känns bra att lussa för ett företag som gör vapen, till exempel missiler som dödar människor” sa de till sin lärare. Läraren blev arg. Det var ju en fin tradition på skolan att lussa för vapenföretaget! Dessutom skulle lussandet ge pengar till klassresan. ”Vill inte ni åka på klassresa?” frågade läraren Ellen och Jonna. ”Nä” sa de ”Vi vill inte åka på någon klassresa för sådana pengar. Då stannar vi hellre hemma”. Vilket de också gjorde.
En av mina hjältar heter Widad. Hon var deltagare på en ickevåldsutbildning jag höll i Sudan 2007. Då hade jag inga höga förväntningar på henne när det gällde samhällsengagemang. Hon berättade för mig att det hon var mest intresserad av var att hitta en man att gifta sig med. Punkt. Men något måste ha hänt med henne. För några år efter utbildningen såg jag på tv-kanalen Aljazeera att hon blivit aktiv i demokratirörelsen Girifna. För sitt demokratiengagemang satt hon tre veckor i fängelse i Sudan. Jag inspireras dagligen av de aktivister i det globala syd som riskerar sina liv i sin ickevåldsliga kamp för sånt vi ser som självklarheter i vårt land.
Förutom att låta sig inspireras är det viktigt att konspirera – "att andas tillsammans". Det är den bokstavliga betydelsen. Man kan påverka som enskild individ men det är betydligt roligare och effektivare att göra det tillsammans. Det kan vara lite svårt i början att hitta ett sammanhang som man känner sig hemma i. Mitt tips är att gå med i lite olika föreningar som du tycker verkar bra och testa att gå några olika evenemang som de arrangerar. Känn sen efter vilken som passar dig bäst. Ditt engagemang påverkas också av dem som lever allra närmast dig. Eventuell partner, barn, vänner och släktingar. De kan i värsta fall motarbeta dina försök i att påverka samhället och i bästa fall kan ni tillsammans vara engagerade i gemensamma rörelser.
Det är genom Kollektivet Gandhi jag får mitt dagliga stöd för att fortsätta arbeta för det jag tror på. Annika, Pelle, Ellen och Samuel, som jag bor med i kollektivet, räknar jag som mina nära anhöriga. Men det skulle visa sig att Kriminalvården var av en annan åsikt. Min första kontakt med Kriminalvården var efter att jag var en del av en fredskampanj inom Nätverket Ofog. Inom kampanjen utförde vi en ickevåldsaktion på en vapenfabrik i Eskilstuna 2008. Faktiskt just samma fabrik som Ellen och Jonna vägrat lussa på. När vi hade tagit oss in i fabriken filade och hamrade vi på granatgevär som var avsedda för export. Sen satte vi oss ner på fabriksgolvet, lade ifrån oss alla våra verktyg, ringde polisen och berättade vilka vi var. Och att vi skulle vänta på dem tills de kom och grep oss. De kom efter ungefär fem minuter. När de hade stoppat undan sina pistoler erbjöd jag dem en bit choklad som vi hade haft med oss. ”Nej tack, jag har precis fikat” sa en av poliserna vänligt. Vi blev dömda till fyra månaders fängelse för denna avrustningsaktion. Jag avtjänade mitt straff 2010 på anstalten Skenäs utanför Norrköping. På den tiden var det Annika och Pelle, som utgjorde mitt kollektiv. Jag ansökte om att de skulle få komma och hälsa mig på anstalten. Här är beslutet jag fick från Kriminalvården. Så här står det bland annat: ”Martin Smedjeback kan inte beviljas det sökta besökstillståndet. Detta då ett besök kan antas äventyra säkerheten i anstalten eller motverka Martin Smedjebacks anpassning i samhället. Relationens art är inte heller av sådan karaktär att Annika Spalde och Pelle Strindlund anses vara nära anhöriga till Martin Smedjeback. De har inte ingått i någon av samhället erkänd samlevnadsform, varför skäl för bevakade besök inte föreligger.”
Man kan låta sig inspireras hur mycket som helst och hitta likasinnade att konspirera med, men detta betyder inte mycket om det inte sen leder till att man börjar intervenera, att man griper in och börjar agera för en bättre värld. För några år sedan när jag satt i fängelse sa en medfånge till mig. "Du, Smedjeback, varför engagerar du dig inte i politiken?" Jag sa att det gör jag redan, i olika föreningar och nätverk. "Nej, jag menar i politiska partier" sa han. "Du kan nå toppen snabbt. Och du, ta ett parti till höger. Det är där makten finns." Den här idén, om att det är endast är politiska ledare som kan förändra något, det är en föreställning jag inte bara har träffat på i fängelset. Den genomsyrar stora delar av vårt samhälle. Att många tror på detta är ett enormt problem. För varför engagera sig om det inte finns någon chans för oss vanliga människor att påverka? Martin Luther King, tillsammans med hundratusentals andra medborgarrättsaktivister, visade att det visst går att förändra, även utanför partipolitiken; genom ickevåldskampanjer, genom uthållighet och mod. Nu vänder jag mig till dig här ikväll. Finns det någon samhällsfråga som du skulle vilja engagera dig i? Finns det något som står i vägen för detta? I så fall hur skulle du kunna undanröja detta hinder?
Under ett fängelsestraff förra året träffade jag en medfånge som var född och uppvuxen i Somalia. Vi sågs första gången när han stod i köket på anstalten och serverade mat. Han såg på min tallrik vid frukosten. På den hade jag ett par torra mackor och några gurkskivor. ”Är det allt du ska äta?” frågade han mig oroligt. ”Jag ska göra hummus till dig” sa han och jag var väldigt tacksam när han kom med den senare under dagen. En dag satt han och jag i anstaltens bibliotek. Då berättade han hur han vid nio års ålder blivit tvingad till att bli milissoldat i Somalia. Striderna han var med om gav honom mardrömmar varje natt. ”Sen dess har jag inte kunnat sova mer än 3-4 timmar i sträck” sa han. Det enda som hjälpte honom att sova var hasch och det var också något haschrelaterat brott han satt inne för. När jag får höra sådana berättelser inser jag hur väldigt privilegierad jag är. Jag aldrig haft anledning att vara riktigt rädd. Jag har växt upp i ett tryggt och kärleksfullt hem. Jag alltid haft mat i magen och tak över huvudet.
Men man behöver inte ha varit milissoldat för att ha haft det jobbigt i livet. Ibland räcker det med ett vanligt Svensson-liv! Man kanske inte får ihop det där berömda livspusslet. Kanske beror det på de normer som finns i vårt samhälle. Att vi känner att vi måste jobba heltid, satsa på karriär, ha hus och bil, åka på utlandssemester och ha många vänner. Helst ska vi också salta och sylta, baka surdegsbröd, brygga eget öl och renovera sommarstugan. Inte konstigt med alla dessa normer att många är stressade och ibland bränner ut sig. Min förhoppning är att vi tillsammans kan utmana dessa normer som säger att vi måste ha allt det där. Att vi kan säga nej till det oviktiga så att vi får utrymme för det livsviktiga.
Ibland hör jag politiker och experter säga att det är teknologin som ska ge oss en bättre värld eller att det är ekonomisk tillväxt som är räddningen. Men oftast missar de den där allra viktigaste komponenten: nämligen samhällsengagerade medborgare som, med omsorg om andra, vill skapa en ny och rättvis värld, både för djur och människor. Det är vanliga människor, som du och jag, som tillsammans har potential att ändra historiens gång.
Tack för att ni ville lyssna!
