Marcus Birro är upprörd över hur DN hanterat frågan.
- Jag har sökt ansvarige utgivaren utan att lyckas. Nyhetschefen Maria Ringborg säger till mig att artikeln innehåller för lite fakta och för mycket känslor. Konstigt argument, eftersom jag och debattredaktören var överens om att artikeln skulle kompletteras med en faktaruta.
Birro är upprörd inte bara över att texten refuserats i sista stund, utan också över att ha blivit, som han säger, oförskämt behandlad.
- Jag har talat med redaktören på DN Debatt, Bo G Andersson, i dag och även han är mycket förvånad över det som hänt. Med honom har jag hela tiden haft en fin och bra dialog. Den här texten har legat klar hos DN sedan tidigt i veckan. Detta är också en tydlig markering mot Anderssons eget arbete. Det är sanslöst att en chefredaktör går in och så sent väljer att censurera en text. En ynkedom och skam för DN.
Birro menar att artikeln lyftes bort på grund av laddningen i abortfrågan. DN vågar inte publicera texten. Reaktionerna skulle ha blivit så starka, tror han.
- Jag hade fel, jag trodde verkligen tiden var mogen att diskustera de här frågorna.
Leif Ottenvang
Här följer Marcus Birros text, som enligt planerna skulle ha publicerats i DN i fredags. Artikeln har också publicerats i Svenska Dagbladet.
Det är ovärdigt att låta friska foster ligga och dö
Den 26 maj var det fem år sedan vår förste son föddes och dog. Då klassades han som barn i Finland, där han föddes, men inte i Sverige där han begravdes. Senare har Sverige, som ett av de sista länderna i världen, också anammat WHO:s uppfattning att ett barn är ett barn i vecka 22. Tidigare blev i Sverige ett barn ett barn först i vecka 28. Givetvis för att verkligheten krockar med den generösa abortlagstiftningen.
Samma vecka jag kom tillbaka efter en längre vistelse i Rom talades det om döden i en svensk nyhetssändning.
Inte den spektakulära, våldsamma döden på ett torg i mellanöstern eller i Afghanistan utan om den lilla döden, den vi alla ska dö en dag. Reportaget handlade om att krematoriet i Eskilstuna byggdes om och under tiden hade kyrkogårdsförvaltningen fått den briljanta tanken att skeppa alla döda i en OK-hyrd skåpbil för vidare och sista transport till Örebro.
Ingen verkade dock särskilt upprörd. Den praktiska vinsten segrade rätt enkelt över alla eventuella filosofiska tankegångar om en avlidens eventuella rätt till värdighet och diskretion.
Människolivet är inte särskilt högt värdesatt i Sverige. Varken innan födsel, under livet, eller i döden.
Det är en enorm och sorglig ynkedom.
När vår första son Dante föddes och dog på ett sjukhus i Finland lade vi honom i en kista av papp och fäste en ros på. Sedan körde vi hem honom i en kylväska. Begravningsbyrån kom och hämtade honom, hissen var trasig och jag gick oändligt långsamt ner för trapporna. De hade fällt ner baksätet, trots att det bara var en lite låda, men jag tyckte om att de hade ansträngt sig. Det betydde att de tog mig på allvar. Det betydde också att de tog mitt döda barn på allvar.
Det finns inget heligare än liv. Inte ens döden är heligare.
Svensk verklighet med generös (och ofta slarvig) abortlagstiftning har de senaste åren kommit på kollisionskurs med den nya medicinska verkligheten. Eftersom aborträtten av någon anledning anses som en kvinnlig rätt är den för alltid gjuten i eld och sanning. Den är som en grundlag och extremt svårdebatterad. Antingen är man som alla andra och älskar friheten med abort, eller också är man en halvtokig Livets Ordare...
När det nu kommer fram att aborterade foster andas, lever och kämpar för sina liv när de blivit avlägsnade, så blir diskussionen direkt antingen skev eller infekterad. Istället för att på allvar fördöma och ifrågasätta det medicinskt riktiga, det värdiga och det nödvändiga i att fullt friska foster långsamt dör i ett blodigt handfat, så blundar den politiskt korrekta massan och talar istället om vilka effekter de levande fostren kan åsamka personalen. Väldigt få tar de små barnens (eller livens) parti. Inte heller Socialstyrelsen.
Där fokuserar man istället på att ge fostret en dödlig spruta så att "personalen slipper uppleva obehag för att aborterade foster visar tecken på rörelse" som Anders Prinz, avdelningschef på Socialstyrelsen, konstaterar till Dagens medicin.
När jag var liten fick jag lära mig att Ja till livets obehagliga kampanjbilder mot abort var lögner och överdrifter. Nu vittnar sjukvården själv om att fullt friska foster andas och kämpar för sitt sedan de blivit tagna ur modern. Och allt Socialstyrelsen vill diskutera är personalens känslor inför detta.
Varför är det ingen som ifrågasätter det rimliga i att abortera fullt friska foster som sedan ligger och dör medan sjukvården, som en gång i tiden svor en ed att rädda och främja liv, ser på med armarna i kors? Är aborträtten heligare än rätten till liv? Är ett foster som uppenbarligen lever utanför moderns kropp fortfarande en del av kvinnan?
Jobbiga frågor? Ja, mycket. Alla som stenhårt försvarar svensk aborträtt, och i grunden är jag en av dem, duckar för diskussioner och följder av den. Den är en grundlag. Abort är rätt. Punkt slut.
Men är det så enkelt? Om ett foster lever och andas när det är aborterat är det då livmoderinnehåll eller ett barn?
Ett land som låter ett foster ligga och självdö efter en abort är inget värdigt land. Inte för barnet, inte för mamman som tagit beslutat att avlägsna sitt barn, och inte för en sjukvård som alltjämt applåderar sig varandes universums bästa. Givetvis inte heller för de sköterskor som är med om det.
Göran Hägglund är socialminister. Vågar han stå rakryggad framför de politiskt korrekta mobben, och vågar han faktiskt förklara det uppenbara. En generös abortlagstiftning går inte alltid jämnt med en värdig människosyn.
Är vi beredd att betala ett sådant pris för vår lyx att kunna plocka bort oönskade barn? Ska vi äntligen, äntligen våga diskutera det här utan att kana ner i varsitt dike? Jag vill inte inskränka kvinnors rättigheter. Men jag vill inte heller alltid behöva förklara det varje gång vi diskuterar orimligheter inom något av de allra mest svåra vi har att diskutera, abort, foster, liv, död och värdighet. Är tiden mogen att lyssna och samtala om detta?
Jag hoppas det. Jag har väntat sedan vi begravde Dante den där regniga eftermiddagen 2006.
