– Palli, palli! Skynda, skynda! Det är bara tio minuter till den stora jubileumsgudstjänsten. Annexen är fyllda av 20 000 lovsjungande koreaner som klappande ackompanjerar kören som syns på storbildsskärm via länk.
I huvudbyggnaden sitter 12 000 gudstjänstdeltagare som väntar på att få fira församlingens och dess legendariske grundares 50-årsjubileum.
Värdar i benvita kavajer och svarta byxor leder vilsna besökare rätt på någon minut. Er reporter stressar in på besökarläktaren och drämmer en apparat för engelsktolkning i golvet. Koreansk gästfrihet påbjuder att “det gör ingenting, här är en ny”, trots att ansiktsuttryck skvallrar om att klumpighet inte uppskattas här heller.
Körmedlemmarna är draperade i vad som skulle kunna ha varit Malmö FF:s gospeldräkter, om de haft några. Bilden av kören projiceras på två jätteskärmar över podiet.
– Vi vill predika evangelium till världens ände. Käre Far, smörj pastor Cho med olja och hela våra sjukdomar när vi lyssnar till predikan, ber mötesledaren.
– Den helige Ande ledde mig för 50 år sedan att predika evangelium oavsett omständigheterna, säger David Yonggi Cho när han äntrar talarstolen.
(Publiken: Halleluja, amen!)
– Säg till din granne: “Herren älskar dig!”
(“Herren älskar dig!”)
– Palli, palli! Skynda, skynda! Det borde ha varit en textrad i Sydkoreas nationalsång; få länder har genomgått så dramatiska förändringar under så kort tid. Från ett utfattigt jordbruksland ockuperat av Japan 1910-1945, via den splittring i två delar efter Andra världskrigets slut som fortfarande är ett öppet sår i folksjälen, över det uppslitande Koreakriget, därefter en statskupp 1961 med påföljande diktatur som började styra om landet mot ekonomisk utveckling ledd av få, starka megaföretag.
Sedan de protester som ledde till demokratiska reformer efter 1987, där gamla värderingar har luckrats upp i det ökade manöverutrymme för individen som liberala demokratier och kapitalism tenderar att skapa.
Sociologen Kim Kyong-dong uppger att kyrkornas tillväxt främst skett i perioder av stora omvälvningar och oro. Alltså ofta.
Det finns ett koreanskt talesätt: “När valarna strider får räkorna lida.” Valarna är i det här fallet grannarna Kina, Ryssland och Japan. Den geografiskt utsatta positionen bidrar till en ständig osäkerhetskänsla.
Sydkoreaner oroar sig mer än människor i andra länder med motsvarande ekonomisk standard, visar forskningen. En oro som stegrats dramatiskt efter den ekonomiska krisen i Asien 1997.
Internationella Valutafonden krävde då omfattande reformer. En av följderna är fler korttidsanställningar som inte bara gör framtiden svårare att planera, utan också att privatekonomin blir sämre. Korttidstjänsterna betalas i genomsnitt med halva lönen jämfört med en fast tjänst. Detta, i kombination med bristfälliga socialförsäkringssystem, bidrar till oron.
– Palli, palli! Skynda, skynda! Yoido Full Gospel Church växte per omgående.
David Yonggi Cho hade som 17-åring konverterat från buddhism till kristendom och 1958 bildade han församlingen. De var fem personer, han var 22 år.
Yonggi Cho höll gudstjänster i ett läckande före detta militärtält ute på ett lerfält i slumområdet Daejodong. De fattigaste av fattiga fick höra att Gud älskar dem och vill möta dem både när det gäller hälsa och ekonomi. Nytillkomna vittnade om hur de blivit helade. Redan efter fyra år hade de 1 200 medlemmar och flyttade till området Seodaemun.
Kontrasten mot ön Yoido måste vara enorm. Yoido kallas ibland för Seouls Manhattan, där den ligger vid den mäktiga Hanfloden som flyter genom tiomiljonersstaden. Affärsmän i dyra, mörka kostymer stressar mellan moderna innerstadsskomplex, landets parlament ligger också här.
Men Yonggi Cho valde inte Yoido för att läget var exklusivt när de i april 1969 började bygga sin kyrka. Då var ön fortfarande ett Seouls Sibirien.
Yoido betyder ungefär “Du kan ta den”, för området ansågs vara föga mer än en värdelös sandbank.
1971 hade församlingen 10 000 medlemmar. 1973 flyttade de in i den nya kyrkan – och där började deras mest expansiva period. 1979 var 100 000 Seoulbor med i församlingen, året efter hade antalet dubblerats och 1985 var de en halv miljon.
2002 nådde de sitt all-time-high med över 840 000 medlemmar. I dag är de drygt 750 000.
Yoido Full Gospel Church håller sju gudstjänster varje söndag och har över 13 000 cellgrupper. Kvinnor fick vara ledare för cellgrupperna redan på 1960-talet. Det var revolutionerande i det konservativa landet och förs fram som en av orsakerna till den snabba tillväxten; kvinnorna fick kontakter rakt in i hemmen.
Yoido har planterat 2 801 församlingar över hela världen och de ger ut dagstidningen Kukmin Ilbo. De driver “böneberget”, en anläggning dit människor åker för att be och fasta.
De gör också sociala insatser: Barn får hjärtoperationer, äldre får ett värdigt sistaboende, man bidrar till blodbanken, unga värstingar får utbildning, slumområdens invånare får mat.
– Palli, palli! Skynda, skynda! “Pie in the sky”, kallar man ibland det evangelium som betonar att Gud ska ge mig här och nu. Fokus på mirakler och helande sägs ha bidragit till att Seoulborna strömmade till Yoidokyrkan.
Yonggi Chos predikan handlar om den helige Ande.
– När Jesus gick här på jorden så ville alla träffa honom, men det var fysiskt omöjligt. Men den helige Ande är som vinden och luften. Vi kan alla andas samtidigt.
Han talar om Andens gåvor och sina gåvor.
– Jag predikar, det är min gåva. Inte att vara affärsman eller sitta på kontoret. Ibland är jag rädd för att stå här framme, benen skakar. Men det är mitt öde, det är min gåva.
– En applåd för den helige Ande!
(Applåd!)
Så hör jag tolken säga något i lurarna om att vi ska be en frälsningsbön, en bön för helande och?
Han överröstas av församlingen som på någon tiondel samfällt exploderar i högljudd bön. Lyfta armar mot himlen, folk gungar fram och tillbaka i bänkarna, bönebruset gör det omöjligt att höra vad bänkgrannen säger.
Så klämtar en klocka med omedelbar tystnad som följd. Yonggi Cho hävdar att nu har någon blivit helad från bröstcancer och en ofruktsam kvinna ska bli gravid.
– En applåd!
(Applåd!)
Innan Yonggi Cho blev kristen låg han för döden i tbc. En vän till hans syster gav honom Bibeln, Yonggi Cho har vittnat om hur han blev drastiskt bättre efter att ha konverterat. Denna tidiga erfarenhet kan man anta har påverkat hans betoning av helandet.
Yonggi Cho hävdar att Jesus vid ett senare tillfälle uppenbarade sig och kallade honom att predika.
Ungefär samtidigt som jag besöker Yoido Full Gospel Church, skriver The Korea Herald om en internationell konferens i Norge för kristna läkare. De diskuterar vikten av att kunna visa upp medicinsk dokumentation när man hävdar att någon har blivit helad. Men Norge ligger långt borta.
– Palli, palli! Skynda, skynda! Konfucianska tankemönster sägs till och med ligga djupare på den koreanska halvön än i Kina. Var det därför kristendomen fann en jordmån här?
Jämför med Japan där buddhismen var den dominerande religionen, där var det svårare för missionärer att vinna mark. Men medan missionärer i Korea behandlade konfucianismen som ett etiskt regelsystem som kristendomen kunde relatera till, räknades buddhismen som avgudadyrkan. Punkt.
Koreas första konvertiter var konfucianska studenter som tog med sig kristna texter från sina besök i Beijing på 1700-talet. Dessa första kristna letade likheter mellan konfucianism och kristendom. De fann en klangbotten i evangelium som harmonierade med Konfucius läror.
Men idéhistorikern och författaren Ian Buruma skriver i sin bok “God’s Dust” att kristendomen appellerade till koreanerna just för att den bröt med konfucianismens rigida hierarki. Här kom i stället ett värdesystem där alla var lika inför Gud, ämbetsman eller bonde spelade ingen roll. De som först konverterade var lärda män som hade fråntagits sina poster och sin makt, därefter fattiga bönder.
Yonggi Chos teologi beskrivs ibland som en kulturanpassning eller rentav förvanskning av evangelium med en blinkning åt konfucianism, buddhism och en del andra inslag. Något han själv förnekar.
– Palli, palli! Skynda, skynda! En del behöver inte vänta till det hinsides för att möta Kristus i fysisk person. David Yonggi Chos församling ger utländska besökare en cd där en koreansk-amerikanska berättar om hur hon vid flera tillfällen fått besök av Jesus, och vid två tillfällen har sett helvetet. Bland annat hävdar hon att Jesus vill att hon ska vara rik och lycklig alla dagar.
Hon berättar hur hon i en varuhusliknande byggnad ser mikrobebisar; aborterade foster som lagrats.
– Vad tänker du göra med dem? frågar hon Jesus.
– Om deras mammor blir frälsta och kommer till himlen, så ska de få tillbaka sina bebisar.
De här yttringarna drar kritik mot kyrkan, även om debatten kanske var hetare för några år sedan.
Samtidigt ska man komma ihåg att det är så här växande kyrkor predikar på många ställen i världen. Ett evangelium där Jesus lovar materiella framgångar i det här livet och man dagligen ska förvänta sig övernaturliga upplevelser.
Dr. Wonsuk Ma, direktor vid Oxfordcentret för missionsstudier, vänder på det kritiska perspektivet och menar att Yonggi Chos teologiska bidrag är att han fokuserar på Guds godhet. Kristna grupper som går igenom svåra historiska skeenden kan lika väl utveckla en sorts martyrteologi, där man bara blir passiv och väntar in evigheten.
Hur mycket kan kristendomen kulturanpassas utan att urvattnas? Hela den globala kyrkan brottas med den frågan. Samtidigt är det svårt att justera sin egen närsynthet inför de sätt som svensk kultur och historia har påverkat vår tolkning av kristendomen.
– Palli, palli! Skynda, skynda! Gudstjänsten är slut.
Vi har sjungit Fader vår, och jag skrålar som Artur Eriksson gjorde på mina föräldrars gamla kassett:
– ?III EEEEVIIIIGHEEET, AAAMEEEEN!
Finito. Och det finns ingen tid för eftersnack i gångarna. Genast kommer de som vill ha platser på nästa gudstjänst. När portarna öppnas väller gudstjänstbesökarna ut på trappen. Värdar på rad tackar bugande och hälsar välkomna åter.
Den som undvikit att springas ner av invällande gudstjänstbesökare löper fortfarande risken att bli överkörd i tumultet på gatorna runtomkring. Men värdar med orangea batonger och misshandlade visselpipor gör sitt bästa för att det inte ska hända. De dirigerar bussar som gratis kör gudstjänstbesökare till närliggande t-banestationer, de dirigerar privatbilister som råkar ha haft oturen att hamna på rätt plats vid fel tidpunkt:
– Palli, palli!
