– Vi fick undervisning som gick ut på att kritik var lika med förtal, säger en före detta medlem.
Församlingen förvandlas. Medan vissa medlemmar privilegieras känner sig andra utfrysta. Anställda förses med munkavle och förbjuds tala med pressen. Endast skriftliga frågor besvaras av ledningen.
I ”Dokument Karisma” har Dagen berättat om en församling som brann för Gud och sin stad. Men också om uppblåsta besökssiffror, manipulativa predikningar och Stockholmspolitikernas ”svek” mot Stockholm Karisma Center. Samt om maktens korruption, skvallerskador och skvallerormar.
Butiken
Har du varit vittne till några oegentligheter?
– Ja, det har jag.
Vilka då?
– Vi hade ju betalkortterminaler. Jag har blivit uppmanad att dra Dinerskort och skriva en falsk faktura. Det handlade om 25 000 kronor. Jag sa att jag inte kan dra ett kort och få in 25 000 till Stockholm Karisma Center.
Teresia Enberg, aktiv medlem sedan 1997, ideell medarbetare på kontoret, Karisma Media och i själavården, hann se mycket under sina år i församlingen. Troligen mer än de flesta.
Under flera år ansvarade hon för bok- och skivförsäljningen och förestod butiken där Karisma Media, och sedan Dreamcenter AB, sålde egna skivor samt annan kristen litteratur och musik.
Som de flesta andra frivilliga gjorde hon sitt jobb med glädje och stolthet. Arbetet gav hennes liv en ny viktig dimension.
“Egentligen stal vi från leverantörerna”
Trots att hon hade flera chefer över sig var det hon som behövde stå till svars inför leverantörerna. Än i dag kan hon översköljas av skamkänslor och hoppas att de och alla andra förstod att det inte var hennes fel att Karisma Media och Dreamcenter AB svalde leverans efter leverans utan att i gengäld spotta ur sig betalning för det levererade.
– Egentligen stal vi från leverantörerna, eftersom de inte fick betalt, säger hon.
Det var inte det att Teresia saknade ambition att betala för beställningarna. Hon saknade medel.
– Pengarna som kom in från försäljningen, de bara försvann. Det som gick in direkt på bankkontot, genom kortmaskinen, fick jag aldrig se. Det var ju de pengarna som skulle användas till att betala för varorna och beställa nya. Men kontot var tomt därför att pengarna redan använts till annat och det gick inte att betala leverantörerna.
Även butikens kontantkassa tömdes.
– De kom och tog pengar från kontantkassan. Några av pastorerna visste att vi hade pengar i kassan, så de kom och tog när något skulle betalas. Mattias Lekardal var den som tog oftast, men jag tror att han många gånger var skickad av Thomas. I början kunde jag inte stå emot. Sedan protesterade jag. Det var ju de enda pengarna vi kunde förfoga över. Vi låste kassan, så de fick be om pengar. Men det funkade inte alltid. Om en medlem står i kassan och en pastor kommer och vill ha pengar, då säger ju inte medlemmen nej.
Bok- och skivförlag slutade att leverera
Teresia säger att det skedde regelbundet, men blev mera sällsynt efter att hon sagt ifrån. Då kunde hon i alla fall använda pengarna från kontantkassan till att beställa - så mycket som hon hade pengar till. För i likhet med många andra vägrade även bok- och skivförlagen till slut att leverera till Karismas lilla butik.
Det märks tydligt att det som hänt fortfarande är levande och smärtsamt för Teresia.
– För mig som avskyr skulder var det väldigt jobbigt. Det var ju mig leverantörerna ringde till när de inte fick tag i de andra. De har till och med ringt efteråt.
Mattias Lekardal blir irriterad när han hör Teresias berättelse.
– Jag förordade alltid att leverantörerna skulle betalas, säger han.
Att han då och då hämtade pengar ur kassan förklarar han med att de skulle redovisas och läggas i kassaskåp.
Själavårdsdokumentet
– Det var det värsta jag varit med om, säger Teresia Enberg när själavården kommer på tal.
Hon började jobba som själavårdare i Karisma redan i slutet av 1990-talet.
– Jag började under Anna-Lena Johansson. Det var sunt och bra, man höll samtalen på ett bra sätt. Jag hade naturligtvis tystnadsplikt. Alla själavårdare fick skriva under ett papper om tystnadsplikt. Sedan gjordes organisationen om. Mattias Lekardal blev chef och Caroline Lekardal koordinator. Anders och Gertie Edin var ansvariga ledare, men det var de bara till namnet.
Under lång tid respekterades själavårdarnas tystnadsplikt. Men någon gång förändrades det, berättar Teresia Enberg.
– Ja, det stämmer att saker och ting som framkommit i själavårdssamtal fördes vidare. Folk kunde bli uppringda därför att de påståtts ha sagt saker. Mattias ville alltid veta "vem det gällde". Han försökte pumpa mig på vem som sagt vad, trots att jag sa att jag hade tystnadsplikt. Det var tydligt att han gjorde det på uppdrag av Thomas. Det kändes som att de skulle veta och kontrollera allt.
Vid ett tillfälle råkade Teresia, som även jobbade på kontoret i Dreamcenter, få med sig fel papper från skrivaren. Pappret hade överskriften “Tystnadsplikt för själavårdare i Stockholm Karisma Center”. Hon läste det och skrev av vissa punkter.
En tid senare kallades hon till samtal med koordinatorn.
– Först fick jag fylla i hur mycket förtroende jag hade för pastorerna och andra liknande saker. Det kändes som åsiktsregistrering. Sedan fick jag ett annat papper att skriva under. Jag trodde inte mina ögon. Det var DET pappret!
Ville införa undantag från tystnadsplikten
Förbindelsen att iaktta sekretess vid arbetet som själavårdare i Stockholm Karisma Center som Teresia talar om innehöll fyra undantag. Tre av dem ålade rapporteringsskyldighet till närmaste chef i själavården. Ett av undantagen löd: “Om en medlem spridit rykten och förtal gällande annan medlem eller ledare så skall detta rapporteras till närmaste chef i själavården. Förtal och ryktesspridning kan förstöra människors liv och vi vill på allt sätt medverka till en hälsosam kyrka.”
– Jag kan inte skriva under på det här, sa jag. Förresten har jag redan skrivit under ett. “Men nu har vi ett annat”, sa Caroline. Och då sa jag att jag inte kan rapportera till andra vad folk säger till mig i själavårdssamtal.
Teresia tog upp frågan med pastor Sven Almkvist som sa sig inte känna till dokumentets existens.
– Han blev väldigt upprörd över dokumentet. Jag minns det samtalet väldigt väl, jag ringde upp honom och tog upp frågan samt läste upp dokumentet. Hans reaktion var: "Men det är ju sjukt! Är du säker på att detta är korrekt?"
Efter ett brev till övriga pastorer - som hon än i dag inte fått någon reaktion på - drogs pappret tillbaka. Men Teresia bestämde sig för att sluta med själavården. Under vårt samtal hösten 2006 säger hon:
– För mig var tystnadsplikten helig.
Caroline Lekardal kommer ihåg pappret.
– Vi hade ett annat papper innan men det hände så mycket i församlingen så vi höll på att arbeta fram ett nytt tystnadspliktspapper. Vi kände behov av det eftersom det sociala arbetet ökade och det kom många människor utifrån. Det du sitter med är ett förslag, det blev inte godkänt av Thomas, säger Caroline Lekardal.
Hon säger att de nya reglerna arbetades fram av ett team.
– Jag bara skrev. Det var andra som utarbetade det. Jag arbetade för Gertie och Anders Edin och var bara en assistent.
Vilka ingick i teamet?
– Jag tänker inte lämna ut några namn för publicering. Det var ett team och Gertie Edin är den som är ansvarig.
Stämmer det att du gav pappret till en själavårdare för att få det underskrivet?
– Jag gav det till en person inom själavården på uppdrag av Gertie. Men som sagt, det var inte godkänt av ledningen att vi skulle använda det.
När Gertie Edin konfronteras med Caroline Lekardals uppgifter säger hon så här:
– De som ingick i teamet var Mattias Lekardal, som var ansvarig själavårdspastor, Caroline, jag, Anders (Edin, Gerties man), någon gång Thomas Ardenfors - han var del av all verksamhet - och Richard Svensson, vid något tillfälle.
– Jag minns att vi diskuterade ett nytt papper om tystnadsplikten och att vi höll på att sammanställa det. Men just det här att man skulle rapportera till den närmaste chefen i fall någon kom med förtal, det kan jag faktiskt inte minnas. Du förstår, jag var ansvarig för själavården, men sedan Caroline blev koordinator hade jag inte samma insyn längre. Mattias Lekardal jobbade tajt ihop med henne och gick förbi mig. Jag har inte koll på allt som hände i själavården.
Gertie Edin får pappret uppläst för sig flera gånger.
Sa du åt Caroline att ge det här pappret till en själavårdare för att skriva under?
– Nej, det har jag inget minne av. Jag har aldrig sagt till någon att ge något papper till en medlem att skriva under på. Hände det, då var det i så fall Mattias som bestämt det. Han var vår närmsta chef, han jobbade och tog beslut över våra huvuden. Jag var ansvarig för själavården, men Mattias Lekardal var ansvarig pastor och jag var underordnad honom. Jag kunde aldrig fatta något beslut utan att Mattias sagt ja. Det Caroline säger att hon bara var min assistent stämmer inte överens med verkligheten. I praktiken var hon mycket mer än så. Mattias gjorde henne till koordinator utan att vidtala oss innan. Hon övertog alla kontakterna med själavårdarna och vi - Anders och jag - hängde plötsligt i luften. Den 1 september 2004 blev min man och jag uppsagda, båda på samma dag. Trots det stod vi under lång tid efter det officiellt som ansvariga för själavården.
När krisen inte längre kan döljas
Vid nyåret 2003/2004 börjar man släpa efter med löneutbetalningarna till de anställda. Eftersläpningen blir större och större för varje månad som går och det blir svårt för de anställda att betala sina räkningar. Deras frågor om lönerna ignoreras.
– Det var Thomas som ledde personalsamlingarna. De var mycket manipulativa. Det var en massa glada tillrop, att vi skulle hålla ut. De kunde ge oss beröm och säga att "vi är stolta för att vi håller ut". Personalen var kuvad, ingen vågade fråga eller protestera offentligt, berättar en anställd.
---
Utdrag ur personalmötesprotokoll 15 juni 2004:
Pastor Thomas:
“Det vi är inne i nu är inte ett normalt tillstånd, utan en skarv på vägen mot nästa nivå.”
---
På personalmötena gavs det undervisning av innebörden “Gud förser”.
- När folk blev alltmer upprörda och tryckte på, då sa de “Det är inte Stockholm Karisma Center som är er arbetsgivare utan det är Gud.” “Det är Gud som är er försörjare.” Till slut blev vissa så förtvivlade att de skrek: “Ska jag skicka upp min hyra till himlen?”
---
Utdrag ur personalmötesprotokoll 8 oktober 2004:
Pastor Sven:
“Ytterst sett är Gud vår arbetsgivare och han har lovat att vara vår försörjare.”
---
Inga löner alls
Sommaren 2004 kommer det inga löner alls. Anders och Gertie Edin, båda anställda av SKC, har ibland inga pengar att köpa mat för och får hjälp av vänner. De har inte heller råd att köpa månadskort och får stanna hemma från jobbet.
Lönerna för de anställda i SKC är inte höga. Anders och Gertie Edin, ansvariga för cellgruppsbygget och själavården har båda 17 500 kronor i månadslön, före skatt. Samtidigt som de blir utan lön åker Thomas Ardenfors och Andreas Nielsen till Hillsong Conference i Sidney, Australien. Flygbiljetterna med British Airways kostar 29 866 kronor styck.
Under den här perioden säger pastorerna att de själva är de sista att ta ut lön.
– De sa att de inte hade mjölk på bordet, säger en medarbetare.
– Vi pastorer tar ut lönen sist, sa de både på församlingsmötena och på personalmötena, säger en annan.
Men siffror från Skatteverket visar att de fyra ledande pastorerna har en skaplig årsinkomst (taxerad förvärvsinkomst) det året. Thomas Ardenfors 371 000, Sven Almkvist 390 900, Andreas Nielsen 259 000 och Mattias Lekardal 264 000.
---
Utdrag ur personalmötesprotokoll 11 september 2004:
Pastor Thomas:
“Dödsskuggan har drabbat oss alla på olika sätt. Alla i pastorsteamet tar hårt på den här situationen som nu råder. Det går inte att gå igenom detta av sin egen kraft. Oavsett hur hårt kampen sliter på oss, kommer Kristus att förbinda våra sår.”
---
Fick Kronofogden efter sig
Hösten 2004 får SKC Kronofogden efter sig. Kraven som anmälts dit har vuxit till cirka två miljoner kronor. Kraven är både från företag, enskilda personer och staten, som har fordringar på 637 000 kronor i form av obetalda skatter och arbetsgivaravgifter för anställda. Enligt myndighetens egen undersökning saknar föreningen SKC utmätningsbara tillgångar. Kronofogden hotar med konkurs.
Pastorerna försöker få ihop pengar för att undgå konkursen. Uppgifterna om konkurshotet läcker till medierna. På mediernas frågor svarar man att skulden “är säkerställd” alternativt att “hela skulden till staten är nu betald”. Men vid utgången av den frist som ställts upp av Kronofogden fattas det fortfarande 220 000 kronor och myndigheten lämnar in en konkursansökan. Efter en senare inkommen inbetalning dras den tillbaka. SKC undkommer konkurs med nöd och näppe.
Enligt de uppgifter som SKC:s ledning lämnar till medierna genom pressansvarige pastorn Andreas Nielsen har generösa gåvor till församlingen gjort det möjligt att täppa till hålet. Men bilden stämmer inte riktigt. Det är lånekarusellen som är i gång igen och den slutar inte att snurra trots hotande konkurs och trots att allt fler skulder inte längre går att hemlighålla.
“Om 18 timmar går vi i konkurs.”
I september 2004 får Allan Lind, äldste i församlingen, ett telefonsamtal från en av pastorerna där han uppmanas att agera. "Om 18 timmar går vi i konkurs. Vi måste fixa det här. Vi upplever att du är utvald att hjälpa till med det här", säger pastorn.
Allan Lind sätter sig ner och börjar ringa runt. Enligt pastorn handlar det om att låna pengar med löfte om återbetalning senast ett visst bestämt datum. Lind lyckas få lån från två olika personer.
– Jag drog in helt oskyldiga, ovetande människor. Med den insikten som pastorn i fråga borde ha haft då fanns det inte en chans att betala tillbaka någonting, inte inom överskådlig tid, säger Lind i dag.
Har de här långivarna fått tillbaka sina pengar?
– Ja, det har de.
Från församlingen?
– Nej.
Tystnad.
Fick de pengarna av dig?
Tystnad igen.
– Ja. Jag drog in oskyldiga människor. Man har ett ansvar mot dem.
Hur mycket rörde det sig om?
Allan Lind viftar bort frågan.
– Det är pengar.
Omvärldens strålkastare riktas mot ledningen
Omvärldens strålkastare, lika starka som de som upplyst Karismas scen och de predikande pastorerna riktas nu obönhörligen mot församlingsledningen, som krävs på svar.
Krismöten anordnas. En ekonomisk styrgrupp, med personer utifrån, tillsätts för att bringa reda i ekonomifrågorna. Bokslut för åren 2001–2003 upprättas - i den mån det går med tanke på den närmast obefintliga bokföringen. Årsmöten hålls, vid vilka ledningen, på revisorns rekommendation, beviljas ansvarsfrihet. Ett kraftfullt saneringsprogram sjösätts för att minska kostnaderna: församlingen måste spara 550 000 i månaden. Flera anställda sägs upp. Den första åtgärden blir att lämna Dreamcenter och flytta till billigare lokaler.
Filadelfia Rörstrand, den kyrka som så kraftfullt arbetade mot bildandet av Stockholm Karisma Center tio år tidigare, och vars pastor och sedermera föreståndare Sten-Gunnar Hedin försökte övertyga den unga uppstickaren att bli Filadelfias dotterförsamling, blir nu den lokal där den bångstyriga karismatikern får fira sina celebrations.
Ekonomin är “en soppa”
Den ekonomiska styrgruppen möts av “en soppa”. Kvitton och avstämningar fattas. Några bokslut finns inte. Föreningens och pastorernas privata utgifter är svåra att skilja åt. Bland annat märks det att ledningens kontokort använts både för församlingens och för privata utgifter.
– Det gick inte att separera vad som var privat och vad som var församlingens utgifter. Mat- och klädinköp kunde definitivt ifrågasättas. Också resor, hotell och logi. En del mobiltelefonräkningar var ofantligt höga, säger en av medlemmarna i den ekonomiska styrgruppen.
– Man reste regelmässigt i första klass. Hur i hela friden kan man bo på lyxhotell och äta gott på restaurang när man vet att församlingen är i knipa? Det var vad man tänkte när man såg fakturorna, säger en församlingsmedlem med insyn i styrgruppens arbete. Bit för bit blir medlemmarna varse om omfattningen av misskötseln. Allt fler skulder ser dagens ljus och det visar sig att skuldsättningen är betydligt högre än vad ledningen hittills uppgett. Det börjar sjuda bland församlingsmedlemmarna: av ilska, besvikelse och ren fasa.
När sanningen om Sveriges snabbast växande församlings katastrofala situation uppdagas finns det de som skyndar till dess undsättning. Pingst - Fria Församlingar i Samverkan sträcker fram en hjälpande hand i form av 3 miljoner kronor. 2,8 miljoner är ett lån, resten - gåvor från församlingar. Både Pingst FFS, Karismas pastorer och den ekonomiska styrgruppen är övertygade om att Stockholm Karisma Center ska kunna räddas. Men det blir inte så.
Till följd av gjorda åtstramningar slutar 2004 med ett underskott på "bara" 400 000 kronor. En person inom den ekonomiska styrgruppen, verksam i slutskedet, berättar så här:
– Efter de enorma underskotten 2001, 2002 och 2003 lyckades vi vända trenden. 2004 var det bara 400 000 minus. Vi var på god väg. Det var egentligen inte ekonomin som fick det hela att stjälpa. Utan det att ledningen hållit undan sanningen. Det fanns inget förtroende kvar för dem.
I slutet av 2004 och början av 2005 märks en drastisk nedgång i offrandet. De tidigare så givmilda medlemmarna vill inte ge längre.
---
Röster om ansvar och konsekvens
Åsa Ludvigsson: Karisma var en relevant kyrka som kunde “tala med bönder på bönders vis”. Man vågade bryta med det gamla vanliga i kyrkorna, visade att det kristna budskapet är relevant i vår vardag och därför fångade många som aldrig tidigare haft kontakt med en kyrka. Och med det bästa som hänt oss – Jesus Kristus. Många fick sina liv förvandlade. Jag blundar inte för alla allvarliga fel som begicks, men någonting måste man ju ha gjort rätt om man fick hundratals människor att jobba ihop för en gemensam vision. Man gav människor möjligheten att förverkliga sina egna visioner.
– Enligt mig är orsaken till att det gick snett, för det första, sprickan mellan Thomas och Sven, och att de två grundarna inte lyckades lösa sina problem. För det andra att man saknade ett övergripande översikt och tappade kontrollen. Det blev toppstyrt i stället samtidigt som man tappade greppet. Men jag tror inte det var avsikten.
Kaj Fjellving: Karismakraschen har inte berört mig så mycket. Det är inte församlingen som betyder något. Det är Gud. Och jag har min förankring i Gud. Sen så är det klart att det är jättejobbigt för dem som satsat ekonomiskt, utöver offrandet, men det har inte jag.
– En församling kan inte gå i konkurs, det är apparaten som går i konkurs. Församlingen Stockholm Karisma Center hade kunnat fortsätta med en ny ledning. Det tragiska var att många inte förstod det. Det var väldigt starka ledare i Karisma Center, på gott och ont. Risken är att många har sin församling i ledare, inte i Gud. Och då blir det väldigt olyckligt.
– Mot slutet var det väldigt mycket fördömande av ledningen. Det var inte roligt att vara med på de mötena, det var inte Kristi kärlek som talade genom medlemmarna. Jag tog avstånd från det. Man måste kunna förlåta.
Lasse Nylén: När jag reser ute i landet möter jag många ungdomar och medelålders som relaterar till Karisma och minns att det var bra och att det betydde väldigt mycket för dem.
Teresia Enberg: Visst är vi många som sårats djupt av Karismas fall, men när jag ser att Gud står kvar och har omsorg till varenda individ blir jag djupt berörd. Jag inser också vikten av att man inte bygger sin tro på människor eller församlingar utan på den Gud som aldrig någonsin överger mig och som är orsaken till att jag blev frälst och lever ett liv i Honom. Jag hoppas verkligen att de övriga gamla medlemmarna får uppleva samma sak och inte fastnar i bitterhet eller än värre faller bort från Gud. Tyvärr vet jag om flera underbara människor som under Karismas tid var brinnande för Gud och som nu har svårt för församlingar på grund av tillitsfrågan och lever sina liv utanför en församlings väggar. Detta är djupt tragiskt och orsaken till att jag anser att det är så viktigt att få ut denna information så att detta inte händer igen.
---
Dokument Karisma, samtliga delar:
[ Dokument Karisma del 1: "För att bygga Guds verk krävs en stark ekonomi" ]
[ Dokument Karisma del 2: Priset för lokalerna i centrala Stockholm: 795 064 kr/mån ]
[ Dokument Karisma del 3: ”De skulle bara ha pengarna på ett konto så det skulle se bra ut” ]
[ Dokument Karisma del 4: ”Obekväma hamnade i en situation att de inte kunde vara kvar” ]
[ Dokument Karisma del 5: ”Dödsskuggan har drabbat oss alla på olika sätt” ]
[ Dokument Karisma del 6: ”Hur hårt naturen eller djävulen än slår så är Jesu kärlek starkare” ]
