Efter Stockholms stads vägran att bekosta Stockholm Karisma Centers skyhöga årshyra är ledningen i knipa. Medlemmarna vet inget – men församlingen är på obestånd och dess kostnader överstiger intäkterna med flera miljoner kronor per år. Under den falska förespeglingen att man råkat i en tillfällig likviditetskris lockas privatpersoner och företagare att låna ut hundratusentals kronor – belopp som inte kommer att betalas tillbaka.
I ”Dokument Karisma” har Dagen berättat om uppblåsta besökssiffror, manipulativa predikningar och Stockholmspolitikernas ”svek” mot Stockholm Karisma Center.
Förvandlingen
Janne Fagerström småskrattar när han berättar om hierarkin. Det är egentligen inget ämne han tänkt ta upp, men han halkar in på det, nästan i förbigående.
– Det var viktigt att gå in genom en dörr med rätt skylt … säger han och småler för sig själv.
Hur då menar du?
– Alltså, alla fick inte gå in i alla rum. Det fanns speciella VIP-rum.
Janne börjar rita en karta. Den visar hur viktigt det var med hierarkin på konferenserna. Och hur alltmer uppdelat allt blev. Under konferenserna var det extra tydligt att ledarna avskärmade sig från resten av församlingen. Under pauserna drog de sig tillbaka till särskilda rum, dit bara utvalda hade tillträde.
– Här fanns rum för förebedjare som behövde avskildhet när de bad innan mötena, här fanns lovsångarna, här ammande mammor och så vidare, säger Janne och ritar små fyrkanter.
– Och här fanns VIP-rummet med pastorerna och de internationella gästerna. Med en vakt utanför.
Allra sist ritar han en jättestor, avlång limpa. I den skriver han "RESTEN".
En gång blev Janne inbjuden till VIP-rummet för träffa de utländska pastorerna. En stund efter att han gått därifrån upptäckte han att han glömt kavajen.
– Jag gick tillbaka för att hämta den. Blev inte insläppt. "Vad ska du göra, du får inte komma in här", sa killen utanför. "Men jag var ju här nyss, jag ska bara in och hämta min kavaj", sa jag. Nä, men det gick inte. Det skulle inte vara en massa spring.
Från en församling där alla var lika mycket värda, till en där vissa privilegierades
Församlingen förvandlades. Från att ha varit en där alla var lika mycket välkomna och värda, där enkelheten var ett av motto-orden, blev Karisma en församling där vissa privilegierades medan andra – “resten” – fick stå vid sidan om. Murar restes. Det blev ett “vi” och ett “dom”.
Att Karisma förändrades är den röda tråden och den gemensamma nämnaren i de gamla medlemmarnas berättelser. Förändringen kommer upp på tal när de får frågan “Vad var det som gick snett?” När de ska ange tidpunkten för när förändringen började säger alla, utan undantag, att det skedde i och med flytten till Dreamcenter.
– Jag tror att det var 2003. Man kände att allt började gå på rutin. Samma upprepningar och fraser. Man visste precis vad som skulle komma, det var påklistrat på något sätt. Sprickan mellan Sven och Thomas fick man gissa sig till, berättar en medlem.
Pastorerna fjärmade sig. De blev stora och otillgängliga. De var borta mycket, de reste allt mer. De svarade inte på frågor.
Men frågorna blev fler och fler. Det började pratas. Rykten började cirkulera.
– Vad kostar allt det här egentligen, frågade vi oss själva, berättar en annan medlem.
Rotering på medlemmar
Samtidigt började församlingsledningen att rotera på medlemmarna. Att man var duktig på något var inte längre garantin för att man fick fortsätta arbeta med det. Lovsångare byttes ut. Ansvariga för delar av verksamheten fann sig också utbytta – ofta mot personer som stod ledningen närmare privat. Att fördela tjänster blev till ett belöningssystem. Likaså att få komma i kontakt med celebra gäster. Det fanns de som trivdes med den ordningen. Det fanns de som inte trivdes.
– Plötsligt organiserades det om. Det blev en massa departement hit och dit. Småpåvar överallt. Rätt som det var beslutades det att en man skulle gå in och leda Familjedepartementet. Jag kände oro, eftersom han på det sättet blev högsta chefen för Kvinnocentret, berättar Eva Sundborg som jobbade med att hjälpa kvinnor drabbade av manligt våld. Mannen var pastor Johan Lekardal, Mattias Lekardals svåger.
– Thomas förändrade organisationen hela tiden. Det blev svårt för oss att arbeta, berättar Anders och Gertie Edin, under lång tid ansvariga för cellgruppsarbetet och själavården.
– Inom själavården tillsattes en koordinator under oss. Och så började han gå förbi oss och jobba mot den koordinatorn.
Koordinatorn var Mattias Lekardals syster Caroline Lekardal.
– Sedan hon kom med i bilden var vi, i praktiken, ansvariga bara på pappret. Mattias var ansvarig pastor, alltså över oss i hierarkin, och han gick förbi oss och jobbade mycket tajt ihop med sin syster Caroline. De beslutade om mycket, utan att fråga oss, berättar Gertie Edin.
Mattias Lekardals bild är att det var Edins önskan att sköta mer av kontakten via koordinatorn.
Svågerpolitik – eller inte?
När det som vissa före detta medlemmar kallar för "svågerpolitik" kommer på tal och de uppmanas att ge exempel på vilka det var som fick framträdande positioner till följd av band till ledningen är det just Caroline och Johan Lekardal som pekas ut. Caroline och Johan Lekardal själva förnekar bestämt att de skulle ha fått jobbet som familjepastorer på grund av släktskap med Mattias Lekardal.
– Vi blev kallade till Stockholm Karisma Center för att arbeta som familjepastorer. Vi skulle inte ha flyttat till Stockholm om vi inte hade blivit kallade, säger Caroline.
– Det var Thomas Ardenfors som kallade oss på initiativ av den förre familjepastorn Lasse Nylén som föreslog för Thomas att vi skulle bli hans efterträdare. Min bror visste inte ens om att vi skulle tillfrågas. Mer kan jag inte säga om den saken.
Lasse Nylén, en känd pastor som tillsammans med sin fru Marie grundade det framgångsrika familjestödskonceptet Levande Familjer, bekräftar att det var han som föreslog Lekardals till jobbet som Karismas familjepastorer. Att Lasse Nylén var Stockholm Karisma Centers familjepastor är dock en utbredd missuppfattning. Lasse och Marie Nylén var aldrig medlemmar i Karisma, de var pastorspar i Vallentuna bibelcenter och knöts till Karisma på konsultbasis: som återkommande föreläsare och för uppdraget att dra upp riktlinjer för Karismas Familjedepartement.
– När uppdraget var klart och det blev aktuellt att ta in pastorer föreslog vi Lekardals. Om vi samtidigt föreslog några andra kommer jag inte ihåg. Lekardals kände vi sedan tidigare och visste att de var duktiga och jobbade med barn. Sedan så hade de redan, i och med släktskapet, kontakt med församlingen. De blev det första riktiga familjepastorsparet i Karisma.
Även om anklagelsen om svågerpolitik skulle sakna grund är det, i samtal med dem som varit med i Karisma längst, svårt att komma ifrån att många av de äldsta och trognaste församlingsmedlemmarna allt oftare började känna sig glömda och förbigångna.
Gertie Edin:
– Man bara flyttade undan folk. I stället för att säga tack för den här tiden, så tillsatte man bara en ny person. Man fick inget veta förrän man märkte att någon annan gjorde ens jobb. Så var det när vi var ytterst ansvariga för cellgruppsabetet. Man gjorde om hela organisationen utan att informera oss. Den nya organisationen presenterades på en stor cellgruppsledarsamling – och där satt vi.
“Maktens korruption”
Ju mer man gav, ju mer VIP kunde man bli. Ett erbjudande om att bli en Dreampartner riktades med jämna mellanrum till församlingens medlemmar. Man kunde bli det på olika nivåer, ungefär som med American Express. Band man sig att ge minst 1 000 kronor i månaden blev man en "vanlig" Dreampartner. Gav man mer kunde man bli VIP eller till och med Guld. Och med det följde vissa privilegier.
Privilegierna fanns också till dem som var förmögna och inflytelserika och till företagare som kunde tänkas tillgodose församlingens olika behov. De kunde bestå av att man fick följa med på representationsmiddagar med utländska gästtalare, eller i att man fick mer att säga till om. För dem som hade mer att bidra med än bara ett par hjälpsamma händer var det betydligt högre i tak. Deras frågor och kritik tolererades och togs emot med någorlunda ödmjukhet.
– Obekväma hamnade i en situation att de inte kunde vara kvar. Det finns de som säger att “jag skulle inte vara kvar om det inte var för att Karisma var beroende av mitt företag”, säger Allan Lind, äldste och vd för ljus- och ljudföretaget Power Play. Han har, i likhet med många andra, funderat mycket över vad det var som låg bakom den goda församlingens förvandling.
– En del människor som är i karriären kan vara i karriären lite överallt. Man förkunnar: lyd din ledare. Och en del ledare tar sig friheter. Makt är en korrumperande kraft.
Jag undrar vad Allan Lind menar med det. Då säger han att han kan ge ett exempel.
– Power Play skötte ljud och ljus åt Karisma och jag var ansvarig. Vi gav människor auktoritet över vissa arbetsuppgifter. Till exempel när dörrarna skulle öppnas med pompa och ståt på en konferens. Då fanns det en särskild person som skulle ge klartecken: nu öppnas dörrarna. Och allt klickade och blev bra. Men så kunde pastorerna komma och säga: vi öppnar nu. Och dörrarna öppnades innan allt var klart. De körde över organisationen, eftersom de ansåg att de hade makten att göra det. De tyckte inte att även en ledare bör underordna sig vissa andra. Det smittade av sig och spred sig neråt. Att köra över andra, att strunta i andras ansvarsområden blev till en kultur i Karisma – både på ledarnivå och bland vissa killar och tjejer. Denna maktens korruption är en av våra stora synder. En synd som församlingen som kollektiv hade.
“All sin lediga tid”
När SKC:s fastighetsansvarige inför flytten till Klara fick i uppdrag att organisera den nödvändiga ombyggnaden upptäckte han att övertagandet av lokalerna var klantigt skött. Lokalerna är mycket slitna, mycket är trasigt och förstört. Något besiktningsprotokoll har inte upprättats, vilket gör att SKC får stå för alla reparationskostnaderna. Han uppskattar upprustnings- och ombyggnadskostnaderna till en miljon kronor inklusive material. Arbetet ska dock utföras ideellt av medlemmarna. Och det finns mycket att göra. Vissa väggar ska rivas, andra byggas upp. Toaletter ska repareras, lokalerna målas och utrustas med lås- och larmsystem.
Medan en stor del av personalen åker på semester arbetar ett antal frivilliga med att få Stockholm Dreamcenter i ordning.
– Han åkte på morgonen och kom tillbaka när jag sov. Han ägnade åtta veckor av sin nio veckor långa semester åt att jobba på Dreamcenter. Det var väldigt pressat, för det skulle vara klart till ett visst datum, berättar hustrun till en av de frivilliga.
– Vi hade nästan åtta hundra aktiva medlemmar. Det var helt fantastiskt. Det var människor som lärde sig att jobba för Jesus, berättar Allan Lind.
Han och hans fru kom med i församlingen i början av 2000-talet. Power Play stod för ljud- och ljussättningen av Karismas celebrations och konferensarrangemang.
– Vi såg jobb som behövde göras. Och då gjorde vi det. Människor tog av sin fritid och sina medel. Otroligt många var väldigt hängivna. De ville göra något, påverka sin omgivning. Många klev in och tillbringade hela sin lediga tid i kyrkan. I dag tycker jag inte det var helt sunt. Många tappade relationer med grannar, vänner och släkt, säger Lind.
David Rydén var mötesvärd i fem år, sedan ansvarig för mötesvärdarna.
– När församlingen flyttade från Citykyrkan, slutade den snart att växa. Det byttes ut folk i stället. De sista åren var det svårt att rekrytera. Man fick lägga ner mycket tid på församlingsarbete, så en del blev skrämda. Men vi var några stycken som körde på. De man träffade där är bästa vänner i dag. Men man blev helt slut till slut, för man lyssnade inte på sig själv.
I början gick David Rydén efter ett treveckorsschema. Han jobbade i samband med ett möte var tredje söndag. Sedan utökades antalet möten till två och tre per söndag och antalet pass till – varje söndag.
– Man fick ut mycket glädje i början. Men sen blev det jobbigt. Arbetsbördan växte påtagligt efter att vi kom till Chinateatern. Ledningen förväntade sig att man skulle ställa upp. 8.00 till 20.00, utan rast, käka lite snabbt – ingen avkoppling. Man kände förväntningarna från hela pastorsteamet. Men att man ställde upp var självklart frivilligt.
Kvinnocentret
Distriktssköterskan Eva Sundborg, utbildad barnmorska med specialkunskaper om våld mot kvinnor, gick ner i arbetstid för att jobba ideellt för församlingen. Hon startade Karismas kvinnocenter för misshandlade och utsatta kvinnor. Där tog hon emot telefonsamtal och slussade vidare kvinnorna till kvinnojourer och socialtjänst. En gång i veckan hade hon mottagning. Det kom kvinnor misshandlade av sina män, invandrartjejer i kläm mellan den svenska kulturen och föräldrarnas tradition, tjejer rädda för hedersvåld och sådana som av andra skäl hade det svårt hemma.
– Jag gick ner i arbetstid för att jobba där. En gång i veckan, på torsdagar, skulle jag ta emot kvinnor för samtal. Vi hade jättemycket reklam ute på stan, så vi blev nerringda. Jag hade fått ett jättefint rum på Dreamcenter, men när jag kom till Kvinnocentret på torsdagarna var rummet alltid upptaget. Man hade ingen respekt för det utrymmet.
Det var alltid ledningen som satt där när hon kom, berättar Eva.
– Assistenten kunde komma springande och säga: "Vi vet att det är torsdag, men vi ska ha lite lunch för pastorerna, de måste muntras upp lite, så vi ska sitta här inne." Jag och kvinnan fick springa runt och leta efter ett annat rum att sitta i.
– Till slut mådde jag bara illa när jag såg affischen i tunnelbanan.
Varför?
– Därför att jag visste att den var en lögn.
“Knutby 2”
"Sekt". Ordet återkommer i flera intervjuer med Karismas forna medlemmar.
– Det finns ett Knutby. Stockholm Karisma Center är Knutby 2, säger en medlem.
Vad menar du?
– Ifrågasatte man något, då slutade de att hälsa. Man blev utfryst. Men sen gick det kanske fem veckor och så var man populär igen, därför att man behövdes.
Ett stort antal medlemmar berättar, oberoende av varandra, om hur frågor från anställda och församlingsmedlemmar ignorerades av ledningen och kritiska röster tystades.
– Det var helt fel att föra fram kritik. Det fick man inte göra. Vi fick undervisning som gick ut på att kritik var lika med förtal. Det var en form av hjärntvätt, säger Teresia Enberg. Hennes bild bekräftas i intervjuer med andra anställda och aktiva.
En medlem med ansvar för vissa inköp:
– Jag köpte in ett låssystem till Dreamcenter. Efter ett tag påpekade företaget att de inte fått betalt. Pastorerna påstod att det visst var betalt. Så jag började rota och hittade en skokartong med fakturor. Där fanns ju den obetalda fakturan. Jag blev jättearg och visade den för dem. De bara ignorerade mig. Jag frågade varför de inte betalade och om det var så med fler företag. Då slutade de hälsa på mig. De hälsade inte på mig i långa perioder. Jag ställde fel frågor. Sa man ja till allting fick man vara med i gänget. Annars åkte man ut.
Kritik likställdes med förtal
Ett annat sätt att undvika kritik och svara på frågor var att misstänkliggöra utomstående. Janne Fagerström:
– En vän till mig lånade ut väldigt mycket pengar till Karisma efter att en av pastorerna bett om ett kortfristigt lån. Men lånet betalades inte tillbaka och när han försökte få tag i Thomas och Mattias gjorde de sig oanträffbara. Jag och en till försökte konfrontera styrelsen med uppgifterna. Pastorerna gick till slut med på att träffa oss. Men vi fick inga svar. Det enda de sa var: "I min svåra tjänst som pastor kan det vara svårt att säga något utan att utlämna en viss person."
Muntliga frågor på medlemsmöten besvarades över huvud taget inte av pastorerna. Endast skriftliga frågor tilläts. De skulle lämnas in i förväg. Utan möjlighet till följdfrågor.
Kritik och obekväma frågor likställdes med illvilja, skvaller och förtal. Bilden bekräftas av personalmötesprotokollen. Ju svårare det blev för ledningen att dölja de ekonomiska problemen, och ju fler människor som undrade, desto skarpare undervisning.
---
Utdrag ur personalmötesprotokoll 27 april 2004:
Undervisning av pastor Thomas:
“Det är viktigt att vi är noga med vad vi säger och hur vi säger saker och ting. Skallskador och skallerormar är farliga, men skvallerskador och skvallerormar är farligare. Hur vi talar visar vad vi har för DNA. (...) Det finns konsekvenser för hur man använder sitt tal. Vi ska få folk att inse kraften i en rätt bekännelse, men också kraften i en ond bekännelse.”
---
– Jag var med på det mötet, berättar en anställd. Det handlade inte alls om skvaller utan om obekväma sanningar.
En medlem säger hösten 2006:
– Vissa veckor var jag inte vatten värd. Var man inte aktiv, då räknades man inte längre. Jag är utfryst än i dag. De behandlar mig som luft. Råkar vi vara på samma plats låtsas de inte om att de ser mig.
Vilka menar du?
– Thomas och Mattias. Sven har hört av sig. Han vill ha en bra relation.
Varför har Thomas och Mattias fryst ut dig på det här sättet?
– De vet att jag vet vad de har gjort. Jag vet hur mycket de ljög.
Amanda Agestav var aktiv i församlingen från 1996 och satt bland annat i styrelsen för Karisma Care:
– Man använde information för att uppnå vissa syften. Hade man pratat med Mattias, kunde det sen komma fram att Thomas också visste vad man sagt. Och då menar jag information som lämnats i förtroende. Det kunde handla om tvivel eller brister, han använde det emot en sen. Det skedde ett systematiskt utnyttjande av information. Och då är man så nära en sekt man kan komma.
– Detsamma gällde pengar. Mattias kunde rabbla personnummer under sina offertal för att peka ut dem som borde ge. Det berodde inte på någon profetisk gåva. Utan på att det kommit fram att personen fått pengar. Då hette det att “Gud har sagt att du är utvald till att göra en insats och du ska få igen”.
Mattias Lekardal håller inte med och säger att han alltid varit noggrann med tystnadsplikten. Och att han skulle fått reda på när någon fått pengar “dementerar han kraftigt”.
Janne Fagerström:
– Ibland, när man tänker på vissa predikningar, blir man mörkrädd.
Vilka predikningar tänker du på?
– De som gick ut på att man inte skulle sladdra. Att var det något, så skulle man ta upp det med en ovanför en i hierarkin. Folk vågade knappt prata med varandra i cellgrupperna. Ju mer det blir känt att församlingen har ekonomiska problem, desto hårdare regler.
---
Personalmötesprotokoll 13 januari 2004:
Pastor Andreas:
Ingen får ge en intervju, ingen får ge en kommentar, ingen får ha en personlig åsikt i samtal med media. Vid förfrågningar eller när någon vill att du ska göra ett uttalande är din kommentar: “Jag kan tyvärr inte kommentera det.” Hänvisa till Andreas. Om rundvandringar på DC (Dreamcenter): Vi kommer att ha en snabbutbildning så att alla ger samma bild. Andreas Nielsen är pressansvarig. Andreas Nielsen är rådgivare.
---
---
Röster om ansvar och konsekvens
En medlem: Jag har förlåtit. Men jag är otroligt sargad. Ser jag någon av pastorerna får jag illamående och hjärtklappning. Det som tagit mest stryk är förtroendet. Förtroendet för alla pastorer. Jag vill inte tänka så, men jag tänker: “Kan de så kan alla.” När jag kommer till en kyrka och hör en predikan, tänker jag “Törs jag lita på det här?” Det är så lätt att fokusera på miljonerna. Men det är inte det som är grejen. Det handlar om förtroendet.
Allan Lind: En hel del av dem som kom till tro i Karisma har klarat sig riktigt bra. Det är de som inte byggde sin tro på församlingen och pastorerna, utan på sin direkta, inre relation till Gud. De har inte drabbats av förtroendekrisen.
Eva Sundborg: Vi vuxna, vi fixar det, även om vi mår dåligt. Man har ändå en viss stabilitet. Men ungdomarna som dragit dit med en sådan glädje … Många så instabila Det var så ansvarslöst. Pengarna, det är en struntsak. Det är det andra. För många som kom från trasiga familjer var församlingen ett skyddsnät. Och så försvann det, plötsligt.
Mårten Samuelsson: Målet var 20 000 medlemmar år 2020. Att växa i antal var det som räknades. Att ta hand om och vårda de medlemmar man hade prioriterades bort och de som hade pengar lyftes upp. Det sociala arbetet var mer ett argument för att värva medlemmar än att konkret hjälpa människor.
– Jag blev frälst för 10 år sedan, när jag var 30. Nu har jag lämnat pingströrelsen bakom mig och anser att det finns klara tendenser av inavel – man skyddar varandra i ur och skur. Jag orkar inte ens nämna namnen på alla de kända pastorer som “kom, såg och smög ut bakvägen” bara för att skydda ledarna i Karisma.
– Vi medlemmar, som var fåren, fick betala priset och offrades på pingströrelsens altare. Det finns ett stort behov av att sanera och få in nytt fräscht blod i pingströrelse. Bra gjort av Filadelfia i Stockholm att ta in en ny ledare utifrån, fler församlingar borde göra detsamma. Alla pastorer borde gå en grundkurs i ekonomi och lära sig följa lagen – är det att kräva för mycket av en kristen ledare?
---
Dokument Karisma, samtliga delar:
[ Dokument Karisma del 1: "För att bygga Guds verk krävs en stark ekonomi" ]
[ Dokument Karisma del 2: Priset för lokalerna i centrala Stockholm: 795 064 kr/mån ]
[ Dokument Karisma del 3: ”De skulle bara ha pengarna på ett konto så det skulle se bra ut” ]
[ Dokument Karisma del 4: ”Obekväma hamnade i en situation att de inte kunde vara kvar” ]
[ Dokument Karisma del 5: ”Dödsskuggan har drabbat oss alla på olika sätt” ]
[ Dokument Karisma del 6: ”Hur hårt naturen eller djävulen än slår så är Jesu kärlek starkare” ]
