Grundaren Thomas Ardenfors hade en dröm. Att efter en amerikansk förebild skapa ett Dreamcenter i Stockholm, med häftig kyrklig verksamhet, där vilsna ungdomar, ljumma kristna och uteliggare kunde fångas upp och omslutas av Guds kärlek inom ramen för en helhjärtat engagerad församling.
2002 blev hans dröm verklighet. Men drömmen hade en prislapp på 9 541 000 kronor om året. I ”Dokument Karisma” har Dagen berättat om uppblåsta besökssiffror, manipulativa predikningar som skulle locka till att skänka tusentals kronor till verksamheten och om Stockholmspolitikernas ”svek” mot Stockholm Karisma Center.
Lånen
Efter avslaget från Stockholms stad och fiaskot med satsningen på "Kingdom Builders" är ledningen trängd. Underskottet gapar som ett stort svart hål i verksamheten, samtidigt som de löpande utgifterna rullar på och måste betalas. Man säger upp kontraktet med Chinateatern och Berns, men det räcker inte.
Därför intensifieras arbetet med att ta upp lån hos företag och privatpersoner. Lånat pengar har man egentligen gjort till och från sedan starten, men 2003 börjar man “dammsuga” omgivningen och utnyttja alla upptänkliga kontakter. Samtidigt är läget sådant att det borde stå klart för ledningen att det blir mycket svårt att betala tillbaka. Enligt en revision som görs hösten 2004, efter att församlingsledningen äntligen lyckats prestera en årsredovisning för 2002, är församlingen redan per den 31 december 2002 på obestånd. Anledningen till det är att man inte i rätt tid lyckats betala sina skulder.
Men det är ingenting som ledningen erkänner, varken inför sig själva eller inför de presumtiva långivarna. I stället motiverar man förfrågningar om nya lån med att man hamnat i en tillfällig likviditetskris.
Lån på 100 000-tals kronor
Stig Utbult är en sextiofyraårig skeppare. Han bor på Öckerö på Västkusten. Tills helt nyligen ägde han en fiskebåt; han har nu sålt den och ska börja ett nytt liv som pensionär. Han är medlem i den lokala Filadelfiaförsamlingen. Sommaren 2003 kontaktas han av sin svärson som undrar om han kan ställa upp på att låna ut pengar till SKC. Svärsonen har själv lovat att låna ut 100 000 ur sina besparingar.
– Det var väldigt, väldigt bråttom. Både Matte och Thomas ringde och pushade på, vi fick åka iväg och låna med en gång, berättar svärsonen.
– De skulle bara ha pengarna på ett konto så det skulle se bra ut när de bytte lokaler. Thomas erbjöd sig att komma ut och prata, men det behövdes inte, tyckte svärfar.
– När jag blev kontaktad så var det med ett vid den tiden stort förtroende som Sven Almkvist visat inom frikyrkan. Två av våra barn hade deltagit i nyårskonferenser på Karisma. Allt verkade så positivt, berättar Stig Utbult på sin västkustska dialekt.
När han går med på att prata med pastorerna blir han omedelbart uppringd av Mattias Lekardal.
– Vid första kontakten sa Mattias så här till mig: "Vi behöver låna dessa pengar för att Stockholm Karisma Center, när vi nu ska flytta gudstjänsterna till centret på Stockholm Klara, inför dess ägare och banken ska kunna visa upp att vi är en ekonomiskt stabil förening som har ett stort bankkonto." Medan samtalet pågick sa Lekardal till mig: "Vi ska endast använda lånet från dig medan vi byter lokaler. Sen ska du få pengarna tillbaka inom avtalad tid." När jag lovade att ställa upp med 300 000 frågade han mig om jag kunde tänka mig att höja summan till 400 000. Men jag sa nej.
Skulle betalas tillbaka inom en månad
Stig Utbult går till banken och tar ett lån på 300 000. Räntan på 6,5 procent tänker han bjuda på. Både hans och svärsonens skuldebrev är daterade den 24 juli 2003. Enligt dem ska lånen betalas tillbaka senast den 30 oktober 2003. Lekardal försäkrar dock att de inte ska behöva vänta på pengarna så länge som tre månader.
– Muntligt lovade de att betala tillbaka inom en månad, berättar Utbult.
Det var det sista de båda hörde från Lekardal och Stockholm Karisma Center på mycket länge. Pengarna kom inte inom en månad. Inte heller kom de den 30 oktober. Efter en kort period av febril aktivitet och många samtal blev det alldeles tyst.
“En cirkus av givna och svikna löften”
Stig Utbult och hans svärson var långt ifrån de enda som på det här sättet lånade ut pengar till Stockholm Karisma Center. En privatperson lånar ut 500 000.
– Sven Almkvist frågade om han fick komma och hälsa på mig. Han sa att de kommit in i en tillfällig ekonomisk svacka. Jag lånade ut pengarna. Det gjordes upp en skriftlig betalningsplan. Den följdes inte. De hörde inte av sig ens. Till slut lyckades jag få tag i Mattias Lekardal. Det som följde var en cirkus av givna och svikna löften, berättar han.
Flera andra personer lånar "för att avhjälpa en akut likviditetskris".
En som lånar ut sammanlagt 350 000 berättar att han måste ta till hårda nypor för att överhuvudtaget få papper och underskrifter på att lånet ägt rum. Pastorerna Ardenfors och Lekardal är nämligen inte intresserade av att skriva några papper. De ger långivaren ett kontonummer och jagar på inbetalningen. När pengarna väl är på kontot är de inte intresserade av några fler samtal och av att dokumentera transaktionen.
Långivarnas berättelser är snarlika. När pengar ska lånas är pastorerna förekommande och aktiva. När undrande - och så småningom upprörda och desperata långivare - sedan försöker få tag i dem för att fråga vart återbetalningen tagit vägen, är pastorerna oanträffbara.
Hotar med inkasso - då får tillbaka 10 000 av 300 000
Den 14 december 2003 skickar Stig Utbult ett brev.
Till Mattias Lekardal, Stockholm Karisma Center
När vi regelbundet tar del av information om det arbete ni gör för att bygga en församling i Stockholm och vet att ni satsar på att hjälpa människor som är utsatta i samhället, så är det med tacksamhet som vi - min hustru och jag - har hjälpt er under en tid.
Enligt det skuldebrev som tecknades 2003-07-24 skulle de 300 000 kr som jag räntefritt lånat ut till er betalas tillbaka senast 2003-10-30, men så har ej skett. Jag har inte hört något från er under hösten fastän jag sökt dig på telefon vid flera tillfällen. Då skulden har förfallit till betalning bör ränta betalas för november och december.
Det banklån jag tog i SEB för att låna ut pengar till er löper över fem år. Om ni inte har möjlighet att betala tillbaka hela krediten på en gång erbjuder jag er i stället amortera enligt bankens lånevillkor. Räntekostnaden varje månad är 1 625 kr.
(...)
Om ni vill betala av skulden på detta sätt kan vi upprätta ett nytt skuldebrev oss emellan. Kontakta mig snarast i detta ärende.
Stig Utbult
Brevet besvaras inte. Stig Utbult skickar påminnelser. Den 7 mars 2004 hotar han via fax att lämna över saken till inkasso.
Då sätts 10 000 kronor in på hans konto. Han får också ett brev, det första livstecknet från Karisma sedan juli. I brevet ber Lekardal om ursäkt för att ha "misslyckats i den här situationen". Han förklarar misslyckandet med att han haft för mycket att göra till följd av sjukdomar. Den andra anledningen han uppger är att "vi kommit in i en likviditetskris på grund av att vi har kundfordringar ute till våra kunder på 1,5 miljoner kronor".
Det sista är en lögn. I själva verket är det Karisma som släpar efter med betalningar till leverantörer, hyresvärden och långivare.
Trots de ångerfulla breven där man lovar att bli “ännu bättre” får lånet fortsätta att växa till över 320 000 kronor. Bara en liten del betalas tillbaka. Fram till dagens datum har Stig Utbult fått tillbaka sammanlagt endast 52 400 kronor.
– Jag har skrivit fakturor till SKC varannan månad till dess det kom i er tidning Dagen om församlingens stora skulder. Då löste jag själv in lånet, säger han.
Obetalada lån på över 6 786 000 kronor
Vid tidpunkten för konkursen våren 2005 har Stockholm Karisma Center obetalda lån hos privatpersoner och företag på 3 786 000 kronor. Bland långivarna upptagna i konkursuppteckningen finns Thomas Ardenfors och Sven Almkvists fru, Anna-Karin Almkvist.
Men det är inte allt. Det finns skulder - i dag fortfarande obetalda - som inte registrerats i konkursen.
En sådan är ett stort lån från en privatperson som har hamnat utanför konkursen. Lånet, eller snarare summan av flera mindre lån som tagits av Stockholm Karisma Center över tid, är på 3 000 000 kronor. Strax innan konkursen bad pastorerna Ardenfors och Lekardal långivaren om att få skriva över lånet på sig själva personligen, hälften var. Som motiv uppgav de att de ville tillförsäkra långivaren att pengarna verkligen skulle betalas tillbaka. Två skuldebrev, vart och ett på 1 500 000 kronor skrevs och undertecknades.
Pastorerna betalar inte av på lånet.
Ett av de rykten som cirkulerar i kölvattnet efter Karismas konkurs är att personer som drabbats av konkursen är bittra och vill ge igen. Den bilden stämmer inte med den bild Dagen fått under omfattande efterforskningar och samtal med de berörda. Det är sällan som någon bitterhet syns till.
De flesta av dem som under falska premisser lånat och förlorat pengar har i dag försonat sig med förlusten. De söker vägledning i Bibelns ord om att förlåta och inte nära bitterhet i sitt hjärta. Vissa försöker fortfarande hitta rättsliga vägar för att få tillbaka sina pengar eller minimera förlusten, en förlust som i många fall är mycket kännbar. Men det man möter är ändå ett imponerande lugn och brist på hämndlystnad hos de inblandade.
Och ibland finns där till och med ett riktigt gott humör. Som när Dagen hösten 2006 ringer upp Rune Gustavsson som förlorat 100 000 och som fortfarande står fast vid sin uppfattning att Karisma, trots “alla tokigheter” har gjort ett enastående jobb. Rune Gustavsson skrattar hjärtligt i luren när han summerar det hela:
– Ett ska de ha beröm för i alla fall. Att de lyckats låna så mycket pengar utan säkerhet och sen stå på huvet! Det är inte många som lyckas med det. Så de var duktiga!
Brända broar och obotlig optimism
Många broar brändes på församlingens väg mot obestånd. Tvärtemot den bild som pastorerna velat ge av de ekonomiska problemen - att de skulle ha börjat i samband med Stockholms stads vägran att bevilja bidrag - lät man bli att betala fakturor redan innan flytten till Klara.
– Det började redan när vi var i Citykyrkan. En elektriker höll på att gå i konkurs med sitt lilla företag därför att han inte fick betalt av oss, berättar en person med god insyn i församlingens skötsel.
– Han hade gjort ett stort jobb, dragningar för data och el i den lokal som Karisma hyrt av Citykyrkan. Plötsligt ringer han mig privat och säger: "Vad ska jag ta mig till, jag har inte fått betalt på nio månader! Jag klarar inte av att ligga ute med så mycket pengar!"
Ibland kunde det bli pinsamt. Flera före detta bibelskoleelever, anställda och frivilliga berättar om hur de vägrats kredit när de skickats iväg av pastorerna för att handla för Karismas räkning, eller skulle beställa varor och tjänster. Det märkliga är att ytterst få reagerar. Det var pinsamt, visst, men många av dem som råkat snubbla över församlingens obestånd lät bli att reflektera och ifrågasätta.
– Företaget jag jobbade på sålde kickbikes till Karisma, till självkostnadspris. Betalningen drog ut på tiden. Man svarade inte på fax och brev. Det var inte roligt för mig, jag började undra. Till slut fick företaget pengarna. Man fick föraningar men alla sa att konferenserna går med vinst och vi växer, så då tänkte man att allt var OK, berättar Janne Fagerström.
– Till slut blev det omöjligt att ta på faktura. SKC brände allt förtroende. Ingen ville ta på faktura, bara kontant, berättar en medarbetare.
När företag vägrade leverera var den systematiska lösningen på problemet att gå till en ny näringsidkare.
Skulder hos 111 företag och juridiska personer
En skuld på nästan 400 000 till telefonbolaget MCI Worldcom AB (förval på fast telefoni) visar att det från juli 2002 var satt i system att inte betala telefonräkningen. MCI Worldcom AB är bara ett exempel. När församlingen slutligen går i konkurs våren 2005 har MCI Worldcom AB sällskap av ytterligare 111 företag och juridiska personer som inte fått betalt för sina varor och tjänster. Den äldsta leverantörsskulden i konkursen är från januari 2002.
Under konkursutredningen fick församlingens föreståndare, styrelseordföranden Thomas Ardenfors, lämna en omfattande redogörelse för föreningens ekonomiska utveckling. Det finns återgivet i konkursförvaltarens förvaltarberättelse. I den berättar Ardenfors bland annat att församlingsledningen var omedveten om de ekonomiska problemen till följd av inkompetenta medarbetare på ekonomiavdelningen, som sa upp sig med kort varsel en efter en och lämnade en röra efter sig.
Men tvärtemot vad han säger så fanns det en krismedvetenhet i församlingen, och den var stark redan 2003.
Strax efter flytten till Dreamcenter blir en ekonomiskt mycket kompetent person tillfrågad att titta på räkenskaperna.
– Det var en stor oordning och mycket illa ställt. Jag påpekade att man var tvungen att sänka kostnaderna ordentligt och börja jobba med räkenskaperna på ett helt annat sätt. Du kan inte låna pengar för att lösa problem. Men när man stod inför hot, så lånade man, det var många kortsiktiga lösningar. Det var uppenbart att om man inte gjorde något radikalt så fanns det bara en väg att gå, berättar han.
Församlingsledningen påstår att man saknade insikt om problemens allvar. Stämmer det?
– Alla hade inte insikt, men de i toppen borde ha haft den. De saknade ekonomisk kompetens, därför frågade de mig. Men jag kom in för sent. Jag föreslog vissa åtgärder. Redan då skulle man ha sagt att här kan vi inte vara kvar, och lämna lokalerna. Men man orkade inte, man hoppades att det skulle lösa sig. Det som inte hade med ekonomi att göra gick väldigt, väldigt bra. Kanske var man bländad.
Även andra inblandade i skötseln av ekonomin hade bilden klar för sig. I ett brev daterat den 26 oktober 2003 påpekar församlingens revisor Ulrika Beckstrand för Thomas Ardenfors de djupa likviditetsproblemen. “Inget som inte är absolut nödvändigt får köpas in. Bara sopor och andra nödvändiga räkningar ska betalas”, skriver hon.
Fortsätter att resa i business class
Samtidigt som brevet skrivs är Andreas Nielsen och Thomas Ardenfors med hustru på resa i USA. Knappt en månad senare åker pastor Richard Svensson till Hillsong College i Australien (den resan betalades dock till fullo av Hillsong College). I januari 2004 åker även Andreas Nielsen med hustru till Australien och Thomas Ardenfors till Los Angeles och Phoenix i USA. De många utlandsresorna fortsätter som om ingenting hänt. Ardenfors har visserligen 40 medlemmar och bibelskoleelever med sig till LA, och de betalar resan i turistklass ur egen ficka. Men pastorerna själva reser på församlingens bekostnad. Och de reser i business class.
Resorna motiveras med att de kommer att inbringa pengar, men det visar sig att donationerna kommer i mycket mindre utsträckning än man hoppas på.
Trots tydliga påpekanden om situationens allvar är det ingen som drar åt svångremmen.
– Medan en del av de anställda inte fick lön och inte hade pengar att köpa lunch för, skickade pastorerna bibelskoleelever att hämta mat på halv-fancy ställen, säger en medlem av äldstekåren.
Så sent som sommaren 2004 - samtidigt som löneutbetalningar till en del av personalen stoppas helt - äter församlingsledningen och vissa högt uppsatta församlingsmedlemmar en representationsmiddag med utländska gäster på en av Stockholms lyxigaste restauranger. Kvällen slutar med en femsiffrig nota som betalas av Stockholm Karisma Center.
Kontraktet på Klara postterminal förlängs och konferenserna fortsätter att anordnas i dyra lokaler. När nyheterna om detta presenteras för personalen får man det att låta som något man borde tacka Gud för.
Det man tror på och försöker förmedla till allt fler oroliga medlemmar är att Gud kommer att fixa allt.
Utdrag ur personalmötesprotokoll 4 maj 2004:
Pastor Thomas:
“Chinateatern har gett oss ett otroligt lågt pris och de säger att de ger oss det priset för att de så gärna vill att vi ska komma tillbaka och fira gudstjänst hos dem.”
---
Röster om ansvar och konsekvens
Benny Frank: Det som var en sund stolthet över att vara med i en vision växte sig för stort. Visionen blev vårt verk. Till slut blev visionen en avgud.
Amanda Agestav: Jag är med i en ny kyrka nu där jag kände mig mycket välkommen. Men jag vet att många upplever att de inte har någonstans att ta vägen. Det är lätt att tänka: “Hur ska jag någonsin kunna lita på en pastor igen?” Man litar på Gud. Men när man hör en pastor säga “Gud har sagt”, då vänder det sig i en.
– I Dagengruppens styrelse har man sagt att man måste vara rädd om varumärket “Pingst”. Men är man det i dag? Som det är nu kan vem som helst kalla sig pastor. Det finns inga riktiga kriterier i dag som bygger på en gemensam bibelsyn, syn på ledarskap och demokrati. De enda kriterierna är att man släpps in i vigselnämnden och kan visa upp lite dopsiffror.
---
---
Fakta: Karisma i siffror
Kostnader:
- 1996: 1 511 088
- 1997: 3 258 705
- 1998: 3 182 911
- 1999: 4 082 638
- 2000: 6 201 704
- 2001: 10 848 192
- 2002: 16 364 761
- 2003: 22 510 239
Intäkter: Gåvor/offer
- 1997: 1 840 000
- 1998: 2 062 477
- 1999: 2 677 250
- 2000: 3 942 067
- 2001: 5 864 967
- 2002: 10 013 375
- 2003: 12 852 321
Intäkter: Bibelskolan
- 1997: 690 477
- 1998: 667 740
- 1999: 1 058 608
- 2000: 1 348 746
- 2001: 937 712
- 2002: 1 447 170
- 2003: 1 988 334
Redovisade skulder:
Kortfristiga skulder: leverantörsskulder, upplupna kostnader och förutbetalda intäkter samt övriga kortfristiga skulder.
Långfristiga skulder: lån från privatpersoner och företag.
Samtliga siffror är hämtade från Stockholm Karisma Centers årsredovisningar 1996–2003. Något bokslut för 2004 har inte upprättats.
---
Dokument Karisma, samtliga delar:
[ Dokument Karisma del 1: "För att bygga Guds verk krävs en stark ekonomi" ]
[ Dokument Karisma del 2: Priset för lokalerna i centrala Stockholm: 795 064 kr/mån ]
[ Dokument Karisma del 3: ”De skulle bara ha pengarna på ett konto så det skulle se bra ut” ]
[ Dokument Karisma del 4: ”Obekväma hamnade i en situation att de inte kunde vara kvar” ]
[ Dokument Karisma del 5: ”Dödsskuggan har drabbat oss alla på olika sätt” ]
[ Dokument Karisma del 6: ”Hur hårt naturen eller djävulen än slår så är Jesu kärlek starkare” ]
