Dokument Karisma, föregående del: “För att bygga Guds verk krävs en stark ekonomi”
Stockholm Karisma Center var under närmare ett decennium Sveriges snabbast växande frikyrkoförsamling. Visionen var att visa Jesus för storstadsfolket, ge upprättelse åt de svaga och hjälpa de utsatta. ”Det var som Jesus ville att vi skulle leva här på jorden”, berättar en medlem och hennes ögon glänser när hon minns. Men det fanns en dold baksida. Ekonomin missköttes och den högsta ledningen skakades av maktstrider. Den nya visionen 20 000 medlemmar år 2020 och behovet av pengar till verksamheten ledde till att besöks- och frälsningssiffror friserades för att visa omvärlden en imponerande tillväxtstatistik.
Stockholm Dreamcenter
Församlingen växer och gudstjänstlokalen i Citykyrkan upplevs som alltför liten. Allt fler evenemang anordnas utanför: på Konserthuset vid Hötorget, anrika Chinateatern vid Berzelii park, Cirkus på Kungliga Djurgården, Vasateatern, biografen Rival och Stockholmsmässan i Älvsjö. Lokalerna har det gemensamt att de är välkända, välrenommerade och dyra. Stockholmsmässan får man hyra förhållandevis billigt (cirka 300 000 kronor per gång) tack vare goda kontakter. För övriga lokaler betalar man dock marknadsmässiga hyror.
2002 har församlingen definitivt vuxit ur lokalerna i Citykyrkan. Trots att den ekonomiskt gått tre miljoner kronor back 2001 (något som ledningen än i dag påstår att man inte vetat om därför att den löpande redovisningen varit gravt eftersatt) flyttas söndagsgudstjänsterna till Chinateatern. På grund av det höga trycket har man nu två celebrations varje söndag, med söndagsskola och efterföljande “After-Church” på innestället Berns Salonger. Månadshyran för Chinateatern och Berns är 333 433 kronor i månaden.
Våren 2002 skriver man också på ett annat hyreskontrakt. Den gamla postsorteringsterminalen Stockholm Klara, ett stenkast från Stockholms Centralstation, hyrs för ett närmast osannolikt belopp: 461 631 kronor per månad. Enligt väl insatta källor inom Stockholms Läns Landsting har ledningen för SL, Storstockholms Lokaltrafik, tidigare tittat på lokalerna för att eventuellt förlägga sitt huvudkontor dit, men ratat dem därför att de var för dyra.
Årshyra på 9,5 miljoner kronor
Men Stockholm Karisma Center nappar. Tack vare avtalet får man tillgång till 2 600 kvadratmeter lokalyta, bara ett stenkast från de utslagna och de vilsna ungdomarna man vill nå. Och Thomas Ardenfors dröm går i uppfyllelse: ett Dreamcenter i Stockholm kan äntligen se dagens ljus. Stockholm Karisma Center får en årshyra på 9 541 000 kronor.
Beslutet att flytta in i Klara postterminal, eller Dreamcenter som det kom att kallas, fattas av Thomas Ardenfors och Sven Almkvist. Mattias Lekardal är enligt egen utsago väldigt lite inblandad, han får reda på att kontraktet ska skrivas när allting är mer eller mindre klart. Församlingen informeras om den nära förestående flytten. Att man fått lokalerna presenteras som en seger, vunnen efter en långdragen kamp. Stämningen är uppsluppen och alla delar glädjen över att ha blivit bönhörda och få de nya lokalerna. Men någon information om hur mycket Dreamcenter kostar i hyra lämnas inte ut.
Vid en kontakt med hyresvärden, Stockholms gatu- och fastighetskontor, får en av de frivilliga medarbetarna av en slump reda på hyresbeloppet. Medarbetaren uppsöker Thomas Ardenfors och frågar om församlingen verkligen har råd med en så hög hyra. Men han avfärdas.
– Han sa att jag inte hade med det att göra.
Den negativa spiralen
Hyran är uppenbarligen en sådan negativ nyhet som det är bäst att inte avslöja. En annan är att intäkterna inte täcker församlingens kostnader. Det handlar inte om att medlemmarna är dåliga på att ge av sina pengar. Tvärtom. Givandet i församlingen är mycket högt, särskilt med tanke på hur unga medlemmarna är och hur många av dem som studerar. Även Bibelskolan inbringar bra med intäkter. Men det räcker inte.
För att täcka de skyhöga kostnaderna behöver man stora gåvor och donationer. Det kommer en del. Men inte i den utsträckning som pastorerna hoppas och ger sken av att de gör.
När man i dag frågar ledningen om skälet till det kraftiga underskottet talar de om sin egen och den övriga ledningens naivitet. Särskilt Thomas Ardenfors talar om löften som getts men inte infriats och om en rad besvikelser då bidrag, gåvor och donationer man räknat med uteblivit.
Huruvida det handlar om verkliga löften eller om ledningens förhoppningar som tillåts inta för stora proportioner – så att man börjar tro på dem – är svårt att veta. Ett faktum är att ledningen, i och med flytten till Dreamcenter, satsar allt mer kraft på att resa runt och jaga sponsorer. Flera dyra resor till Storbritannien, USA och Australien under åren som följer motiveras med att de kommer att generera pengar.
Ett annat faktum är att ledningen för Karisma sätter i system att för löpande utgifter budgetera pengar som de hoppas "ska komma in”, alltså pengar som inte finns. Och trots befintligt underskott fortsätter man att dra på sig nya, höga kostnader. Redan resultatet för året innan flytten till Dreamcenter i Klara (2001) visar (enligt en senare upprättad resultaträkning) på minus 3 260 000 kronor. Per den 31 december 2002 har underskottet vuxit till 6 429 000 kronor.
Offertalen blir en extra predikan
Trots att verksamhetens kärna kretsar kring att vinna människor för Gud, är det här med att få in pengar minst lika centralt. När gudstjänstbesökarna kommer ligger det redan offerkort på stolarna. På dem uppmanas man att skänka pengar till verksamheten. När man fyllt i och skickat in offerkortet får man ett inbetalningskort med posten (ett system som härstammar från USA och blir vanligare i allt fler frikyrkoförsamlingar i Sverige). På det sättet är det lätt för församlingsledningen att kontrollera vilka som betalar in – och hur mycket.
Vid de tillfällen då pastorerna vet att det är extra ont om pengar blir offertalet en extra predikan. Det är pastor Mattias Lekardal som sköter merparten av offertalen. Det händer att han rabblar personnummer eller kontonummer. På det sättet pekar han ut dem han tycker ska skänka extra pengar. Det finns de i församlingen som tror starkt på hans profetiska gåva. När han uppger ett personnummer eller ett kontonummer och samtidigt säger "Jag vet att du kommer att få pengar”, gör det ett starkt intryck.
– "Du som kan skänka 100 000 i dag, du ska göra det”, kunde de säga. Som ledare har man ett stort ansvar för både vad man säger och vad man inte säger. Jag har ingenting emot kollekttal. Men med tiden blev de i Karisma mer och mer manipulativa, berättar Janne Fagerström, förbönsledare och medlem sedan starten.
Flera andra har reagerat på en del offertal. Bland dem Amanda Agestav:
– Mellan 1998 och millennieskiftet var min man och jag konferensansvariga. Inför en konferens hade vi budgeterat med en viss intäkt som inte kom in. Över huvud taget visade det sig att vi hade fått in för lite pengar. Mattias Lekardal hade ett favoritoffertal som han använde i de situationer då de hade extra ont om pengar. Det handlade om Ananias och Sapheira. Jag berättade för honom att det var kris, att vi hade fått in för lite pengar, och sa på skämt att han kanske skulle göra det offertalet. Och då går han och gör det. Det var faktiskt lite läskigt.
---
Apostlagärningarna 5:1-11:
Ananias och Sapfeira
En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Sapfeira en egendom. Med hustruns vetskap tog han undan en del av köpesumman och kom och lade ner resten framför apostlarna. Då sade Petrus: “Ananias, hur har Satan kunnat fylla ditt hjärta, så att du försöker lura den heliga anden och tar undan en del av pengarna du har fått för din jord? Var den inte din så länge du ägde den, och förfogade du inte över pengarna när den var såld? Hur kunde du komma på tanken att göra så? Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud.”
Vid de orden föll Ananias död ner, och alla som hörde på greps av stor fruktan. De yngre männen svepte honom, bar bort honom och begravde honom.
Omkring tre timmar senare kom hans hustru dit utan att veta vad som hade hänt. Petrus vände sig till henne: “Säg mig, var det allt ni fick för jorden?” – “Ja, det var allt”, svarade hon. Men då sade Petrus: “Hur kunde ni komma överens om att utmana Herrens ande? Du hör stegen utanför dörren – det är männen som har begravt din man, och nu skall de bära bort dig.”
I samma ögonblick föll hon ner framför honom och dog. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort henne och begravde henne bredvid hennes man. Stor fruktan grep hela församlingen och alla som hörde talas om denna händelse.
---
“Var inte menat som ett hot”
Mattias Lekardal säger i dag att han aldrig sagt åt folk att skänka 100 000 kronor.
– Det jag sa var att om du sitter här och upplever att du ska ge en summa så vill jag konfirmera det att du ska ge den. Det var inte på något sätt att jag befallde folk att ge.
Han bekräftar att han använt bibeltexten om Ananias och Sapfeira vid två tillfällen.
– Det har aldrig menats som ett hot utan som ett bibelord som man använder i offertal, säger han.
I takt med att den ekonomiska krisen fördjupas, blir offertalen allt intensivare. Det är inte bara församlingens pastorer som står för dem. Även gästpredikanter håller offertal. Särskilt ett av dem sätter djupa spår hos flera församlingsmedlemmar. De talar om det suggestiva offertalet av gästande USA-pastorn Michael French, det längsta som någonsin hållits på Karisma. Han säger: "If you give, you will be blessed. If you dont give, you will be cursed.” (Om du ger blir du välsignad. Om du inte ger blir du förbannad.) Talet hålls någon gång i slutet av 2004, början på 2005, när församlingens ekonomiska situation är katastrofal.
Det stora “sveket”
Trots att församlingens kostnader redan 2001 översteg intäkterna med över tre miljoner kronor, fortsätter ledningen att fatta beslut som innebär drastiska kostnadsökningar. Beslutet att dra på sig en årshyra på nio och en halv miljoner kronor fattas våren 2002, i ett läge då församlingen redan är allvarligt skuldsatt. För att klara livhanken har man redan då börjat ta upp stora lån hos privatpersoner och företag. Samtidigt släpar man regelmässigt efter med att betala räkningar och har miljonskulder till olika leverantörer.
Ledningen räknar dock med att verksamheten i Stockholm Dreamcenter kommer att överösas med kommunala bidrag och att det är kommunen som ska betala församlingens hyra. I juni 2002 ansöker Stiftelsen Karisma Care hos socialtjänstförvaltningen i Stockholms kommun om tre miljoner kronor i projektbidrag till Stockholm Dreamcenter. Ansökan avslås. I november får man ett nytt avslag, den här gången på fem miljoner kronor till verksamhet för ungdomar, hemlösa och kvinnor.
Hoppas på miljonstöd från kommunen
I januari 2003 ansöker man igen. Den här gången om bidrag motsvarande hela hyresbeloppet, 9 658 000 kronor. Man skriver i ansökan att pengarna ska gå till Kvinnocentret, Motivationscentret för hemlösa samt Oneighty ungdomscenter och mottagning för unga.
– De ansökte om tio miljoner till centret. Så mycket projektpengar hade vi inte ens för hela året, berättar Inger Wisén-Hesselbäck, opolitisk tjänsteman på socialtjänstförvaltningen, och en av dem som utarbetat förslag till socialtjänstnämndens beslut.
– Det vi såg var bibelstudier och mycket ungdomar. Och friska ungdomar är inte vårt jobb, det ger vi över huvud taget inte till.
Avslagen är varken märkliga eller ovanliga. Flera andra kyrkor och religiösa organisationer ansöker om bidragspengar hos Stockholms stad vid samma tid – och får avslag. Ett exempel är kyrkan Santa Clara som i likhet med Karisma får avslag i november 2002 – och bestämmer sig för att sluta söka.
Stockholm Karisma Centers ansökningar var ett slag i luften. Inger Wisén-Hesselbäck minns dem väl – och hon minns också hur orealistiska de var.
– När de ansökte hade de redan renoverat och flyttat in. De hade inte förankrat någonting hos oss. Inte kontaktat oss innan, inte diskuterat eller planerat någonting tillsammans med socialtjänsten. De satte i gång själva, och så brukar man inte göra. Man brukar få en ansökan innan verksamheten startar, men de kom i efterskott och bad om pengar.
Ingen kunskap om vad man kan få stöd för
Bristen på kunskap om vad stadens socialtjänstförvaltning ger bidrag till var också påtaglig.
– Vi ger till exempel till dagverksamhet för fysiskt och psykiskt funktionshindrade ungdomar. Men inte till verksamhet för friska ungdomar. De hade i och för sig börjat starta verksamhet för hemlösa, lite grann. Men eftersom man ansökte om hela hyran så innefattade det bibelskola, verksamhet för friska ungdomar, disco, måleri och sånt, och det ger vi över huvud taget inte till.
Den 10 april 2003 avslår Stockholms stad Stiftelsen Karisma Cares ansökan om bidrag på över 9,6 miljoner kronor. Karin Rågsjö (V), ordförande för socialutskottet, kommenterar avslagsbeslutet i Dagen:
– Dels har man hoppat in i lokaler som är vansinnigt dyra utan att kontakta socialförvaltningen och som man bara har kontrakt på fram till årsskiftet. Tio miljoner är också det högsta projektbelopp som jag har sett. Men i grunden handlar det för oss om att verksamheten är för vid.
För Stockholm Karisma Center kommer avslaget som en chock.
Thomas Ardenfors låter meddela att det är ett hårt slag mot Stockholm Dreamcenters sociala arbete. Men att inget av projekten (Ungdomscentret, Motivationscentret för hemlösa och Kvinnocentret) är i farozonen.
– Verksamheten fortsätter med oförtruten styrka, säger han till Dagen.
Uppmanas ta lån på 25 000 kronor
Dagen efter beskedet att det inte blir några pengar från Stockholms stad får de 750 medlemmarna i Stockholm Karisma Center en cd-skiva hem i brevlådan. Där uppmanas de av pastorerna Ardenfors och Almkvist att ta personliga banklån på 25 000 kronor för att rädda församlingens ekonomi.
– Gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Det här är Gud välbehagligt, säger pastor Sven Almkvist på skivan.
Medlemmarna uppmanas att bli "Kingdom builders” genom att skänka summan till församlingen. De som inte har kontanter uppmanas att ta banklån. Till och med en bankkontakt på Nordea erbjuds för att göra det lättare.
Ett tjugotal personer nappar och blir Kingdom Builders. Men aktionen stöter på kritik, både inifrån och utifrån.
Ledningen läxas upp av en inflytelserik medlem och uppmanas sansa sig. En annan tar kontakt med pressen. Efter en artikel i Dagens Nyheter tas uppmaningen tillbaka och ett nytt brev skickas ut till medlemmarna, där man skriver: "Du får inte se det brevet som en uppmaning att ta lån.”
– Det är bara att krypa till korset och be om förlåtelse. Vi får hitta andra vägar att säkerställa vårt sociala arbete, säger Thomas Ardenfors till DN.
Men det är inte bara det sociala arbetet som är i knipa. Hela församlingen står på ruinens brant.
Skyller fortfarande på Stockholms stad
Än i dag vill en del av Karismas ledning kasta skulden för församlingens ekonomiska kollaps på det politiska "sveket” från Stockholms stad. Men den bilden är felaktig.
För det första är det uteblivna bidraget något som i en organisation med sunda finanser och professionellt budgetarbete aldrig skulle ha budgeterats för att täcka befintliga kostnader.
För det andra bygger förvissningen om att ett bidrag ska komma, enligt Thomas Ardenfors, på ett muntligt löfte från en politiker. Ett löfte som ska ha getts av Moderaternas Kristina Axén Olin, dåvarande socialborgarråd i den borgerliga majoriteten i stadshuset.
Stämmer detta, så ska det ses i ljuset av att det första avslaget kommer när det fortfarande är borgerligt styre i Stadshuset och att löftet ges inför ett stundande val, där i princip vad som helst kan hända. Och det gör det.
Moderaterna förlorar valet 2002 till Socialdemokraterna. Den nya majoriteten är inte bunden av den förra majoritetens eventuella löften.
Oklart om det fanns något löfte
Senare ledde Kristina Axén Olin den borgerliga majoriteten i Stockholm och var kommunens finansborgarråd. Hon undviker att svara på frågan om hon gett något löfte. Däremot säger hon via sin pressekreterare Henrik Nerlund att Karisma Center fått kommunala bidrag för driften av verksamheter för Stockholms stad.
– Staden köpte tjänster av dem. Det funkar inte så att man lovar en massa pengar och delar ut dem sen. Utan man tittar på hur många tjänster man kan och vill betala för, säger Henrik Nerlund.
De bidrag Olin och Nerlund talar om är de som gått till stiftelsen Karisma Care för driften av två natthärbärgen mellan år 2000 och 2006, då verksamheten slutligen togs över av kommunen.
Det centrala är dock att det inte är Stiftelsen Karisma Care som dras med ett underskott utan den ideella föreningen Stockholm Karisma Center, alltså själva församlingen. Och SKC sysslar inte bara med det sociala, vilket socialtjänstförvaltningen påpekar.
Merparten av verksamheten är strikt religiös, något som Stockholms stad inte har intresse av att sponsra. Anledningen till underskottet är de skenande utgifterna för de dyra lokalerna i Stockholm Klara (stora delar av Dreamcenter används till rent kyrklig verksamhet), hyra av Chinateatern och Berns (även dessa används till religiösa aktiviteter), storslagna celebrations, kostnader för att ta emot prominenta utländska gäster, pastorernas resor och löner samt den växande personalstyrkan. Kostnader som skenat iväg utan en motsvarande ökning av intäkterna och som – i de flesta fall – inte kan kallas socialt arbete.
Röster om ansvar och konsekvens
En medlem: “Det är så tragiskt alltihop. En sådan sorg. Jag har lagt ner många år av mitt liv på det här. Karisma är unikt genom att man tog till vara på allas gåvor. I andra sammanhang är det bara eliten som får göra saker, så får alla andra koka kaffe. Men i Karisma fick alla arbeta. Det är nästan så att det känns pinsamt att man misskött det. För det handlar om misskötsel. Och det är ingen annan än den högsta ledningen som kan klandras.
David Rydén: Man borde ha dragit i handbromsen tidigare. Det var ju så ofantligt mycket pengar. De lurade församlingen, och det tror man inte om kristna människor. Framför allt tror man inte att en pastor ska gå bakom ryggen på en. Men nu har man fått vara med om det. Jag har varit med i traditionella pingstförsamlingar med församlingsmöten där man bearbetar alla detaljer. Jag tycker kanske inte att man behöver rösta om allt. På ett sätt var det skönt att inte ha långa, utdragna möten. Men nu efteråt tycker man det var dumt att inte ställa krav på ledningen.
Allan Lind: I Bibeln kan man läsa om människor som “tappade sin Gudsfruktan”. Det var vad som hände i Karisma: Gudsfruktan fick ge vika, andra saker blev viktigare än att tjäna Gud. Det talades om att församlingen skulle jobba för att förverkliga pastorernas visioner. Scary!
– Ibland kan man träffa på en ytlig förkunnelse. Där Gud blir för mycket kompis. “Brorsan Gud.” I en sådan förkunnelse och atmosfär tappar man bort heligheten. Den euforiska känslan man upplever under en kraftfull, häftig och intensiv lovsång kan upplevas som närvaro av den helige Ande. Men det är att blanda ihop olika saker. Det handlar inte om Guds närvaro, det handlar om att man ger efter för känslan. Det tror jag är en av orsakerna till varför Karisma inte finns i dag. Man tappade bort det heliga.
Caroline Lekardal: Frågar du 800 personer varför det gick snett, så tror jag att du får 800 olika svar, beroende på var man stod under det sista halvåret. Om du frågar mig så tror jag att allt berodde på att våra grundare, Sven Almkvist och Thomas Ardenfors, hade problem sinsemellan. Hade det varit enighet och samförstånd, hade det slutat på ett annat sätt.
Dokument Karisma, nästa del:
[ Dokument Karisma del 3: ”De skulle bara ha pengarna på ett konto så det skulle se bra ut” ]
[ Dokument Karisma del 4: ”Obekväma hamnade i en situation att de inte kunde vara kvar” ]
[ Dokument Karisma del 5: ”Dödsskuggan har drabbat oss alla på olika sätt” ]
[ Dokument Karisma del 6: ”Hur hårt naturen eller djävulen än slår så är Jesu kärlek starkare” ]
---
Bidrag till Karisma care
- Bidrag från Stockholms stad till stiftelsen Karisma Care:
- 2000 | 2 200 000 kr
- 2001 | 2 200 000 kr
- 2002 | 2 700 000 kr
- 2003 | 4 300 000 kr
- 2004 | 3 900 000 kr
- 2005 | 3 900 000 kr
- 2006 | 600 000 kr
---
