Pastor: Kyrkor återspeglar inte vårt samhälle

I många storstadsförsamlingar finns invandrargrupper som mer eller mindre fungerar som egna församlingar. Det har man aktivt motverkat i Kristen Gemenskap, som samarbetar med Evangeliska frikyrkan. Här har man inte etniska samlingar, för någon av de 10–15 nationaliteter som finns representerade i församlingen. Ursprungsländerna är bland andra några afrikanska länder och en del asiatiska.

Bengt Sjöberg svarar ”ja” på frågan om det går att integrera svenskar och invandrare i kyrkorna, men han poängterar att det kan vara ett påfrestande arbete.

Organisation viktig

– Jag tror inte att det är storleken på församlingen som är avgörande, inte heller var i landet den ligger. Det handlar om vilket tänkande man har och hur man organiserar församlingen, säger Bengt Sjöberg.

I Filipstad är församlingen indelad i mindre enheter, basgrupper, där den viktigaste delen av undervisning, själavård och gemenskap sker. I basgrupperna försöker man arbeta integrerat. Men problem finns, ofta rent praktiska bekymmer:

– Många av nysvenskarna har till exempel inte bil och här i Filipstad finns ingen större kollektivtrafik på helgerna. Så ett par, tre gånger i månaden hyr vi en buss och kör runt på söndagen och samlar ihop folk.

Församlingen upplever också samma fenomen som i många andra kyrkor med nya svenskar, som till exempel att man vid kyrkkaffet i alla fall hamnar i ”sin egen” grupp.

– En del av våra afrikanska vänner tycker att vi dansar och hoppar och sjunger och ropar ”Halleluja” för lite. Vi uppmanar dem verkligen att engagera sig i församlingen och att vara med i att tända vårt område, säger Bengt Sjöberg.

Å andra sidan händer det i ibland att det som är tänkt att bli ett fem minuters vittnesbörd växer till 30 minuter och då är det andra medlemmar som tycker att det blir alldeles för långt, berättar han.

Så det handlar hela tiden om avvägningar. Man kan ana att det faktum att församlingen lyckats komma så långt i integreringen handlar en hel del om Bengt Sjöbergs egen personlighet och uthållighet.

Han har gjort sig känd sedan många år för att engagera sig i flyktingars situation. Han har också varit med om att konfrontera de främlingsfientliga grupper som varit särskilt aktiva i staden. Om några månader kommer Bengt Sjöberg ut med boken ”När världen kom till stan”, där han berättar om sina erfarenheter kring detta.

Värre i kyrkor

I förra veckan skrev Dagen om Harvardprofessorn Robert Putnams teorier att mångfald skapar svaghet i ett samhälle, i alla fall till en början. Prästen Håkan Sandvik menade att situationen är värre i kyrkorna än i samhället i övrig.

Bengt Sjöberg håller med om att det kan vara så, men i likhet med Putnam menar han att man inte kan sitta passiv inför detta.

– Nyckeln tror jag är att vi som ”gammelsvenskar” blir deras vänner, att det finns personliga guider in i det svenska samhället. Det behöver inte vara så märkvärdigt och behöver inte vara något krävande arbete, bara vanlig medmänsklighet. Att visa vägen till Skattekontoret och hjälpa till att fylla i en blankett till exempel.

Klarar kyrkorna den här påfrestningen?

– Jag är bekymrad, säger han och berättar att många som deltar i gemenskapen i hans församling gör det bara en eller par år, när de bor på flyktingförläggningen på orten.

När de flyttar vidare till andra orter kontaktas kyrkor dit de kommer. Men alltför ofta har Bengt Sjöberg kunnat notera att kontakterna på den nya orten antingen inte alls blivit av eller runnit ut i sanden.

– Det är helt klart att våra kyrkor inte återspeglar det samhälle vi lever i, där närmare två miljoner har ursprung i andra länder.