Marianne Nordström är nunna sedan många år. I över 20 år har hon gömt flyktingar. Hon tycker att det i dag verkar som om asylsökande från Balkan skickas hem, oavsett skäl, och hon ser Schengenavtalet som en stor bov i flyktingfrågan.
– Det verkar som det tagits något slags gemensamt europeiskt beslut att alla flyktingar som befinner sig i Västeuropa ska skickas tillbaka, inte minst flyktingar från Balkan som verkar skickas tillbaka oavsett skäl. Detta är kalla fakta och bakom det ligger Schengenavtalet, hävdar syster Marianne.
Hon fortsätter:
– När nu de slutgiltiga utvisningarna kommer får många panik. Deras temporära uppehållstillstånd har upphört och de har fått avslag på både asylansökan och överklagan, säger hon.
Mycket upprörd över flyktingpolitiken
Syster Marianne låter mycket upprörd när hon talar om den rådande flyktingpolitiken i Sverige och Europa.
– Flyktingpolitik ska handla om flyktingrätt och ingenting annat. Men de här människorna, som har genomlidit fruktansvärda saker och som inte fått den hjälp de enligt flyktingkommissionen är berättigade till, tvingas nu att återvända till ingenting. Det här är djupaste allvar, säger hon.
Många flyktingar nu efter Kosovokriget
Att det just nu rör sig mycket om flyktingar från Balkan beror på att Sverige tagit emot dem i stora grupper efter under kriget i Kosovo, ett krig som slutade i juni 1999.
– Det är ett fruktansvärt tryck just nu. Varje vecka får vi telefonsamtal från åtta, tio personer som frågar om de får gömma sig hos oss. Det är betydligt fler än det brukar och så har det varit hela året. Men vi kan inte ta emot fler, vi har proppfullt. Jag vill inte säga hur många vi hyser eftersom jag då sätter deras närvaro här på spel. Det skulle intget kloster avslöja, säger hon.
– Alla som ansett sig kunna resa tillbaka har gjort det. De som är kvar är det därför att de, av olika anledningar, inte anser sig kunna resa tillbaka. För många unga pojkar kan situationen vara särskilt hotande. Om de till exempel har rymt från den kosovoalbanska UCK-gerillan, då är de dödens när de kommer tillbaka. Men i de flesta fall är anledningen att man inte ser hur man ska kunna försörja sin familj när det varken finns arbete eller någonstans att bo. Stora delar av Kosovo till exempel ligger fortfarande i ruiner, säger syster Marianne.
Kyrkor engagerade i frågan
Kyrkor och församlingar har varit engagerade och indragna i den här frågan ända sedan slutet av sjuttiotalet. Då ställde en mängd prästgårdar, präster och olika organisationer både från höger och vänster, och både på den politiska och kyrkliga kartan upp och hjälpte flyktingar.
På Alsike kloster tog man emot sin första flyktingfamilj 1978. Sedan dess har klostret hyst hundratals flyktingar. En del har stannat några månader, andra så länge som tio år.
Razzia på klostret väckte debatt
Hösten 1993 gjorde polisen en razzia på klostret.
– Razzian blev ett flagrant exempel på hur polis och myndighet inte ska agera och ledde till att ärkebiskopen sammankallade till en överläggning om vad kyrklig fristad är, har varit, och ska vara. Det ledde till ett dokument riktat till de svenska myndigheterna och till de kristna samfunden. Men det har inte efterlevts eftersom det hamnade i någon byrålåda någonstans på Kristna rådet till ingen världens nytta, säger hon.
– Det skulle kanske ge ryggrad och styrka åt församlingar att våga sig på att ställa upp för flyktingar. Om det är något jag skulle vilja säga är det det, säger syster Marianne.
