Niklas Piensoho, 36, är föreståndare för Fiskebäcks missionsförsamling med närmare 500 medlemmar. Trots det stora ansvaret, har han en avslappnad syn på sitt uppdrag.
– För att fungera i det här jobbet måste man lära sig att göra saker halvbra ibland. Inse att predikan ibland är dåligt förberedd och att inspirationen inte alltid vill infinna sig. Men det behöver inte betyda att jag är en dålig pastor. Som föreståndare i en mycket aktiv församling och som pappa i en stor familj, måste man kunna kompromissa, annars går man under.
Den visdomen har han lärt sig av Carl-Olof Hultby.
När Niklas Piensoho lämnade gymnasiet så visste han att han ville bli evangelist. Under ett läger träffade han Carl-Olof Hultby och kände starkt att han ville följa honom för att lära sig.
– När Carl-Olof Hultby talade så förstod jag för första gången en predikan. Jag insåg att det går att predika så att människor vill bli frälsta.
Carl-Olof Hultby sökte efter någon yngre med evangelistkallelse som kunde följa honom på resor, så Niklas Piensoho fick följa med under fem veckor efter gymnasiet. Han fick vara med i mötet och i eftermötet då Carl-Olof Hultby bad med männniskor som ville bli frälsta och gav dem bibelord på vägen. Efteråt förklarade han för Niklas varför han gjort vissa saker och vilken innebörd det hade.
– Det gav mig otroligt mycket.
Senare skickade Carl-Olof Hultby iväg Niklas Piensoho på de mötesserier som han själv inte hade tid att hålla i. Därefter följde Niklas Piensoho med honom under ett helt år.
– Han släppte upp mig i predikstolen. Man lär sig inte att predika om man inte får öva ofta. Jag fick lära mig att lägga upp en predikan med klara punkter, intellektuellt genomtänkt, ordning och reda. Carl-Olof var min supporter och kritiker.
Niklas Piensoho hade aldrig för avsikt att bli pastor. Han identifierar sig som evangelist – alltså en förkunnare som predikar för människors frälsning på ett övertygande sätt som väcker tro. Att han ändå valt att arbeta som församlingspastor handlar både om familjesituationen och situationen i församlingen. Det slet för mycket på familjen att vara borta 40 veckor per år.
I pastorsrollen ingår mycket som Niklas Piensoho gärna skulle vilja vara utan. En hel del administration och annat som tar tid från det som han känner är hans styrka, nämligen förkunnelsen. Men till viss del är det nödvändigt att församlingspastorn tar ansvar för dem.
Samtidigt resonerar han så att det är han själv som har ansvar för sin kallelse. De förväntningar, uttalade och outtalade, som andra har på honom, bryr han sig inte så mycket om.
– Om församlingen vill att jag ska göra saker som jag inte känner är min kallelse, så måste jag säga ifrån.
Ibland kan han känna att det blir för mycket, speciellt nu när han har fyra barn hemma från ett till nio år och samtidigt ska fungera som en ledare för team och församling. Men han poängerar att det är helt okej att känna sig trött och sliten.
– Det är viktigt att bara kunna skita i saker ibland. Att kunna konstatera att det finns de som kan göra det här bättre än jag. Det är inte viktigast att man är med överallt. Carl-Olof har lärt mig att tillmäta mig en tillräcklig betydelse. Allt står och faller inte med mig.
